”De kom in på bussen med automatvapen”

Av: Erik Niva

Publicerad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Gustav Svensson.

VAR? Tavrija Simferopol, Ukraina.

NÄR? 2013/14.

/GUSTAV SVENSSON BERÄTTAR SJÄLV/

”Det första jag tänker på när jag tänker på min tid i Ukraina är faktiskt hur vi lämnade landet. Tyvärr är det dit tankarna går, för det är ett så väldigt, väldigt starkt och obehagligt minne.

Hur känner du dig när en rysk milisman trycker upp ett automatgevär i ansiktet på dig? Jag önskar att jag inte kunde svara på det, men idag vet jag. Det är det sista jag minns av Ukraina – och det första jag minns av Ukraina.

En av anledningarna till att jag flyttade dit var att Andra världskriget fick en sorts slut i Jalta på Krim-halvön. Jag tyckte att det var lite coolt att vara i närheten av så historisk mark. Men nu befann jag mig själv där under en händelseutveckling som ett tag faktiskt verkade riskera att starta det Tredje världskriget. Och då var det inte så coolt längre.

Allt började i samband med EM i Ukraina 2012. Jag hade varit två år i Turkiet – spelat Champions League mot Manchester United – men när vi bara kom fyra i ligan under min andra säsong blev Bursaspor så missnöjda att de egentligen bytte ut hela startelvan. Då kom det upp lite olika alternativ, och Ukraina var ett av dem som kändes spännande.

Foto: SCOTT HEPPELL / TT NYHETSBYRÅN
Gustav Svensson spelade i turkiska Bursaspor 2010–2012.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Mellan 2012–2014 spelade Svensson sedan i Ukraina.

Min agent Carl Fhager hade börjat jobbat ihop med någon annan agent som hade bra kontakter i Ryssland och Ukraina, så vi pratade faktiskt med flera olika klubbar där. Vi åkte på en sorts rundtur genom landet, kollade på alla klubbarna och deras faciliteter och så där. Främst var det Dnipro Dnipropetrovsk som det var ganska nära med, men även två klubbar i Kiev. Från början framförallt Arsenal Kiev – som hade slutat femma säsongen före – men sedan kom även Dynamo Kiev in i bilden.

Men sedan tog vi också flyget ner till Krim. Flygplatsen var väldigt gammal och väldigt sliten, och på vägen in till stan var det mycket fattigdom utanför bilfönstret. Men när vi väl kom dit så insåg vi att Simferopol faktiskt var rätt fint. Lite öst med mycket betong och mycket cement, absolut, men samtidigt också en hel del gamla hus med fin arkitektur.

Medan vi var där tog jag och Carl en dag och åkte runt och kollade lite, och när vi väl kom ut till alla de här turist- och semesterorterna vid Svarta havet så var det fantastiskt fint, framförallt i Jalta. Långa, vita stränder, fina hotell, bra restauranger. Jag kände bara: ”Det känns bra, den här miljön kan jag trivas i”. Jag fastnade för det, och för blandningen av den moderna standarden och den gamla historien som jag kände fanns där.

Så vitt jag vet hade aldrig någon annan svensk spelat i Ukraina tidigare, men just att historien och kulturen var annorlunda var absolut en anledning till att jag valde att flytta dit. Jag fick höra ganska mycket av mina fotbollsvänner – ”vad ska du dit och göra?” – men jag är en sådan person som tycker om att försöka lära mig när jag är ute och reser. Jag är inte bara intresserad av fotbollen, utan av livet och allting runtomkring. Det är svårt att ha en uppfattning om en plats eller ett land ifall du aldrig ens har varit där.

Sedan var fotbollen riktigt bra också. Även om jag visste att ligan var högt rankad så var den ändå bättre än jag hade förväntat mig, betydligt bättre. När jag flyttade till Turkiet var det ändå många som pratade hur många bra spelare det fanns i den ligan, och jag hade själv sett de stora turkiska klubbarna gå långt i Champions League och Europa League. Den ukrainska ligan hade inte alls samma rykte – men jag tyckte själv att den var minst lika bra.

Foto: AFTONBLADET
Erik Niva i Gustav Svenssons tröja från Tavrija Simferopol.
Foto: AFTONBLADET
Erik Niva: "Krim-klubbens sista dans".
Foto: Wiktor Nummelin / TT NYHETSBYRÅN
Donbas Arena, hemmaplan för klubblaget Sjachtar Donetsk.

Hög nivå, många fantastiska arenor, många riktigt bra spelare. Framförallt Sjachtar Donetsk höll riktigt hög internationell klass, för de hade sitt lag med Fernandinho, Douglas Costa, Srna och Mchitarjan. Bäst av alla var Willian. Honom hade jag riktigt stora problem med, kan jag säga.

Mitt Tavrija Simferopol var en klubb som verkligen ville satsa för att försöka slå sig in i topp-fyra. De levde mycket på att de hade vunnit den allra första titeln när Ukraina blev en självständig nation, men efter det hade det väl mest gått lite upp och lite ner. Det var ingen klubb med en jättestolt historia bakom sig, men det var en klubb som ville väldigt mycket.

Lagkaptenen Serhij Nazarenko var väldigt bra, spelade 90 minuter på innermittfältet när Ukraina slog Sverige i EM-premiären den sommaren. Många andra var också bra spelare, men de utmärktes mest av att de hade mycket vilja och en väldigt stor lojalitet mot klubben, mot arbetsgivaren.

Det fanns väldigt stora ekonomiska muskler bakom Tavrija. Där fanns någon rysk oligark i bakgrunden som sedan blev tagen av Interpol med en massa pengar på sig, men det var ju inget jag kände till då eller frågade särskilt mycket om.

Jag kände igen en del från Turkiet, det här med att slänga sig med en massa stora ord. Det var mycket snack om bonuspengar, många löften om att ifall det skulle gå bra för klubben så skulle det samtidigt också gå bra för mig. Så länge det gick bra för laget så var de väldigt givmilda, men samtidigt ställde de väldigt hårda krav på dig. Gör spelarna det bra så blir de belönade – gör de det svagt så blir de bestraffade.

Hela systemet är ju annorlunda, både runt fotbollen och ute i samhället. Det är väldigt stora skillnader mellan fattiga och rika, och det är inte så... humant. Det var det som jag tyckte var jobbigast under den tid som jag var där.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Gustav Svensson i matchen mellan Sverige och Spanien i oktober 2019.

När vi kom tillbaka efter vinteruppehållet den här säsongen 2013-14 åkte vi tillsammans till träningsanläggningen. Då var det tre spelare som hittade alla sina grejer ställda utanför byggnaden där. De var inte välkomna längre – trots att de hade kontrakt. Klubben tyckte inte att de var tillräckligt bra.

Det där var något som kunde vara väldigt psykiskt jobbigt. Jag vet inte om de här spelarna gick till FIFA eller något för att få ut sina kontraktspengar, men klubben sket ju i det. De gjorde som de ville, och hade väl inte mänskliga rättigheter som första prioritet när de agerade. De tyckte att de kunde ta sig den rätten.

Tavrija var väl inte heller en klubb som skötte alla böcker helt korrekt. I början av 2013-14 fick jag höra att vår general manager förskingrade väldigt mycket pengar. Jag hade gått gratis från Turkiet till Ukraina, men efter mer än ett år i klubben fick jag nu höra att vår general manager hade gått till vår ägare och sagt att jag kostade x antal miljoner euro. Ägaren hade då givit honom de pengarna, och sedan hade de bara försvunnit.

Jag vet inte vad som var sant och inte, men det var ju sånt som jag inte direkt uppskattade att höra. Det kändes som att det hela tiden var mycket skit där, och även om jag visste att det var så det kunde fungera så var det ju inget som jag ville vara en del av.

Det hände mycket under åren i Ukraina. Jag drog korsbandet våren 2013, tog mig tillbaka i augusti samma år – men sedan bleknade allt runt själva fotbollsplanen i skenet av den politiska utvecklingen i landet.

Allt började med oroligheter uppe i Kiev i november, december 2013. Folket där som ville närma sig EU stod mot en regering som ville knyta starkare band till Ryssland. Först blev det ett slags revolution, men sedan kom ryssmilisen in och bara sköt mot allmänheten. När jag kom tillbaka till Ukraina efter vinteruppehållet var det redan fullskaligt krig i Kiev, men det var begränsat dit till huvudstaden. Där vi höll till på Krim trodde vi alla att det skulle förbli lugnt.

I klubben och bland spelarna var det mest ukrainare som hejade på den ukrainska sidan, men det var inte så att de vara några storslagna patrioter. Vi pratade självklart mycket om allt som hände, men det var inte heller så att det fanns två olika sidor i omklädningsrummet som argumenterade för och emot. Överlag är väl inte fotbollsspelare de mest politiskt insatta, och klubben som helhet ville väl egentligen varken bu eller bä. De ville mest bara kunna fortsätta med sin verksamhet.

På själva Krim-halvön var det annars mest ryssar som bodde, och de levde främst av rysk olja, rysk gas och rysk turism. Där fanns inte alls den här idén om att bryta sig loss från Ryssland och närma sig EU, utan där var det tvärtom väldigt ryssvänligt.

Hemma i vår lägenhet hade vi rysk tv, och när jag slog på den så fick de ju det verkligen att framstå som att hela östra Ukraina väntade på den ryska armén med blommor och tänkte lägga rosblad på asfalten framför stridsvagnarna. Alla skulle stå och heja och applådera – och även om det inte fanns någon stark och tydlig motståndsrörelse där jag bodde så var det ju ändå inte hela sanningen.

På restaurangen var det ett liveband som spelade ukrainsk musik, men uppe på huset på andra sidan gatan satt det en sniper.

I februari 2014 började det bli lite oroligheter vid de offentliga byggnaderna. Ryssarna som bodde i Simferopol stod mot ukrainarna i stan – folket mot varandra. Sedan tog ryssarna över den lokala parlamentsbyggnaden en natt, men det kändes ändå inte särskilt hotfullt. Livet fortsatte liksom som vanligt, även om det blev fler och fler soldater på gatorna som vi inte riktigt visste vilka de var.

I slutet av februari 2014 kom mina svärföräldrar för att hälsa på, och det var första gången de var i Ukraina överhuvudtaget. Vi hade sagt åt dem: ”Klart att ni ska komma hit och kolla och se hur det är! Det är inte som man kan tänka sig, utan det är mycket finare”. Min flickvän hade pendlat fram och tillbaka, och när vi var tillsammans så trivdes vi ju bra i Simferopol. Vi hade våra guldkorn, våra restauranger som vi tyckte var underbara och vår strand som vi tyckte var fantastisk.

Vår näst sista kväll i Ukraina kommer jag ihåg att vi var ute och käkade middag som vanligt. På restaurangen var det ett liveband som spelade ukrainsk musik, men uppe på huset på andra sidan gatan satt det en sniper. Det var väldigt, väldigt konstigt – som ett tv-spel – men samtidigt upplevde jag fortfarande inte att det fanns någon hotbild överhuvudtaget. Jag vet inte om folk levde i förnekelse, eller vad det var.

Men dagen efter så blev det ju kaos. Vi hade haft en internmatch på träningsanläggningen, och när jag kom i omklädningsrummet och skulle duscha så såg jag att jag hade 300 missade samtal och jag vet inte hur många SMS. Det var familj och vänner som undrade hur det var med allting och vad som egentligen hände.

Då gick jag in och läste på Aftonbladet, och såg att Putin helt enkelt hade beordrat en rysk invasion av Krim. ”Nu ska vi rädda det ryska folket där”, som han sa. Och då var det ju panik. Helt plötsligt hade de stängt flygplatsen, men jag sa till klubben att de var tvungna att fixa en bil med chaufför till mig och min familj för att hjälpa oss bort från Krim-halvön.

Det var en skräckslagen och hektisk stämning i hela omklädningsrummet. Flera av de andra utländska spelarna kom till mig och frågade hur jag tänkte göra, och jag sa bara: ”Jag ska härifrån nu direkt”. Många andra ville ju också komma ut, så jag fick gå tillbaka till klubbledningen och säga att de behövde byta ut den där bilen till en buss där vi alla fick plats.

Och de hade ju kunnat sätta sig på tvären, men de ställde inga frågor eller någonting. De ordnade allt på några timmar, och hjälpte oss alla på ett väldigt, väldigt bra sätt.

Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN
Gustav Svensson om tankarna när Putin beordrat en rysk invasion av Krim: ”Jag ska härifrån nu direkt”

Jag åkte tillbaka till lägenheten för att hämta upp min flickvän och hennes föräldrar, men vi tog nästan inte med oss någonting därifrån. De flesta ägodelar vi hade i lägenheten lämnade vi bara.

Vi fick vår buss, klubbens säkerhetsansvarige följde med och vi fick även poliseskort ut ur Simferopol. Allt var som en film. Vi kom ut från stan först sent på kvällen, och då hade rysk milis satt upp roadblocks, vägspärrar. Där stod de vid såna här oljetunnor som de eldade i för att hålla sig varma, och inifrån bussen kunde vi se dem i skenet från de eldarna. Tungt beväpnade.

De stoppade oss och kom in på bussen med sina vapen, riktade en lampa mot varje person där inne: ”Vem är du och varför ska du åka härifrån?”. Med ett automatgevär i ansiktet skulle man då visa sitt pass och försöka förklara. Jag försökte mest bara göra mig så liten som möjligt – inte ställa till besvär – för känslan var verkligen att det inte skulle krävas så jävla mycket för att uppfattas som någon sorts motståndsman.

Den rädslan är något som jag aldrig kommer att glömma. Trots allt är jag väldigt tacksam gentemot Tavrija för att de ställde upp och hjälpte oss därifrån, för i det läget var inte Simferopol längre en plats du ville vara på. Den närmaste internationella flygplatsen i Dnipropetrovsk hade också hunnit stängas ner, så vi var tvungna att åka hela vägen till Donetsk. Det är en sträcka på mer än 50 mil, så du hann ju tänka rätt mycket på den vägen.

Bara några veckor senare sprängdes flygplatsen i Donetsk i småbitar, och det är också helt surrealistiskt att tänka på. Från början var tanken att vi skulle flyga till Istanbul, men när vi kom fram så var det ett plan till Moskva som var den snabbaste vägen ut. Vi tog det, och flög sedan vidare till Köpenhamn och hem.

Därifrån kunde jag se hur ryssarna höll en folkomröstning på Krim, och där blev resultatet att cirka 95 procent av folket röstade för att ansluta sig till Ryssland. Jag tror absolut att det fanns en sådan majoritet – men ska jag vara ärlig har jag samtidigt otroligt svårt att se att de siffrorna stämmer. På ett eller annat sätt var det stageat, riggat.

Foto: Vadim Ghirda / TT NYHETSBYRÅN
I en folkomröstning på Krim 2014 ville cirka 95% ansluta sig till Ryssland.
Foto: Ted S. Warren / TT NYHETSBYRÅN
Gustav Svensson och resten av klubben flydde från Krim.

Det var inte bara jag och de andra utländska spelarna som lämnade Simferopol, utan några dagar efter oss flydde hela klubben från Krim. Med spelartrupp och ledning och allt flyttade de till Turkiet, tog in på ett hotell i Antalya och gjorde det till sitt nya högkvarter.

I Ukraina fortsatte ligan, men Tavrija hade ju ingen hemmaplan längre. De bodde och tränade i Turkiet, och sedan flög de fram och tillbaka till neutral plan i Kiev för att spela sina hemmamatcher. Jag ville bara bort från allt det där, men jag fick åka ner till Turkiet för att lösa allt med klubben. Dom var redan ett par månader sena med lönen, och när de sedan missade en utbetalning till så hade de brutit sin del av kontraktet. Då kunde FIFA hjälpa mig att häva det. Efter det började de tydligen snabbt betala löner igen, så att inte alla andra skulle kunna göra samma sak som jag gjorde.

Idag vet jag faktiskt inte riktigt vilka känslor jag har när jag tänker på Simferopol och Krim. Det är svårt att sätta fingret på. Det är absolut inte glädje, men det är inte sorg heller. Det är mer någon sorts... likgiltighet.

Själv skulle jag absolut kunna tänka mig att återvända dit någon gång i livet, men jag tror inte att jag får med mig svärföräldrarna, haha. Vi har faktiskt inte pratat igenom allt det här ordentligt, men även om jag tror att de förlåtit mig idag så var de ju inte jätteglada när allt hände.

Hade jag själv fått välja så hade jag absolut valt att inte ha varit med om det, att ha allt det där med flykten från staden ogjort. Det är inte så att jag växt som människa av upplevelsen, eller lärt mig något om mig själv tack vare det. Om något så försatte mig den där situationen mig i någon sorts överlevnadsläge, men där krympte jag mest bara. Det enda jag hade i huvudet var att jag ville lämna situationen, att jag ville bort därifrån. Jag kände mig väldigt liten på jorden.”

Foto: ERIK KARLSSON
Gustav Svensson: ”Det enda jag hade i huvudet var att jag ville lämna situationen”
Publicerad:

LÄS VIDARE