Niva: Belgien behärskar allt – Frankrike vinner

SPORTBLADET

ST PETERSBURG. Du kan gnugga ihop ett landslag i åtta års tid, och du kan ställa ut din bästa spelargeneration någonsin.

Sedan förlorar Marouane Fellaini en nickduell och så är det kört ändå.

Det här belgiska laget behärskar det allra mesta på en fotbollsplan. Frankrike kan vinna.

Tio sekunder tog det, sedan hade Frankrikes nummer tio vrickat sig runt Jan Vertonghen, exploderat förbi Marouane Fellaini och piskat in bollen i straffområdet.

Jotack.

19-åringen var i huset. Kylian Mbappé var här för att spela boll.

Länge matchade tian på den andra sidan honom aktion för aktion, dribbling för dribbling – men ju längre matchen led, desto tydligare blev det att Kylian Mbappé hade både högre fart och större register än självaste Eden Hazard.

Det var han som påverkade matchen – som gjorde den till sin – och när superstjärnornas duell kantrade över i fransk riktning blev det även en effektiv bild av hela matchen.

Jag trodde faktiskt inte det.

Den här gången inbillade jag mig verkligen att det var belgarnas tur. Rätt ålder och rätt erfarenhetsnivå på på rätt spelare – försvararna runt 30, kreatörerna 27, strikern 25 – men nu när det verkligen gällde hittade de inte in i spelet ändå.

Eden Hazard var verkligen bra, men för en gångs skull kom Kevin De Bruyne fel på det mesta samtidigt som Romelu Lukaku lät ännu en stormatch passera förbi.

Belgarna hade de första 20-25 minuterna, sedan släppte greppet. Roberto Martínez hade återigen snurrat på laguttagningstombolan och försökt sig på en rad vågade rockader.

Ingen av dem lyckades.

På innermittfältet var det en match för mycket för en fysiskt dalande Mousa Dembélé, och på kanten såg Nacer Chadli ut som någon som inte spelat högerback i hela sitt liv.

Delvis kan det förklaras med att han i stort sett inte har det.

På andra sidan stod Didier Deschamps. Han är inte världens mest avancerade eller sofistikerade fotbollstränare, men hela hans liv har handlat om att vinna fotbollsmatcher.

Det här är vad han gör.

Han ser till att hans lag inte blottar sig, försäkrar sig om att de är välorganiserade på fasta situationer, utgår ifrån de moment som faktiskt räknas på resultattavlan. Han lämnar kvar Ousmane Dembélé, Nabil Fekir och Thomas Lemar på bänken, eftersom det blir mest effektivt så.

Även om Kylian Mbappé spelar i överljudsfart är Didier Deschamps hårdreglerade Frankrike ett lag som bromsar, backar och behärskar sig till final.

Över en 38-matcherssäsong tenderar den typen av prioritering att bli väl torftig, men i ett mästerskap förblir den ofta utslagsgivande.

Det är den typen av spelsätt som gör så att det känns som att Frankrike fortfarande inte blåst iväg på alla cylindrar någon gång på vägen, men som likafullt hunnit fram till finalen innan någon riktigt kommit sig för med att gnälla.

Det är den sortens lag som kanske låter Marouane Fellaini vinna åtta av tio höjddueller ute på mittplan, men som ser till att ta de två som verkligen räknas.

Rollerna är extremt tydligt utmejslade och definierande. Olivier Giroud kanske inte gör mål på sex matcher – kanske inte ens träffar mål på femton försök – men spelar ändå eftersom han gör nytta.

Under mästerskapet har Antoine Griezmann koncentrerats ner till någon typ av serve-och-volley-spelare, en kickerkille som ger sitt viktigaste bidrag genom att vrida in frisparkar och hörnor i offensivt straffområde.

När bollen kom in den här gången såg 183 centimeter Samuel Umtiti till att klättra över 194 centimeter Marouane Fellaini. När det verkligen gällde var 24-åringen både smartare och skickligare än 30-åringen.

Den franska framtiden är redan här, och när den kommer till den här typen av matcher påminner den väldigt mycket om dåtiden.

Belgien hade sin bästa generation någonsin i precis rätt läge inför en en-gång-i-livet-möjlighet? Det må så vara. Frankrike vann.

Storebrorsor då, storebrorsor nu och storebrorsor för alltid.

VM-historiens fem bästa målskyttar 00:29
ARTIKELN HANDLAR OM