Niva: Rasismen gjorde förlusten till ett vapen

SPORTBLADET

Först såg jag en förlust – sedan såg jag hur rasismen grep tag i den, vred sönder den, förvandlade den till ett vapen.

Det är allvar nu.

Det spelar ingen roll om vi vinner några VM-matcher ifall vi samtidigt förlorar själva fotbollen.

När Toni Kroos vred in den där bollen i bortre hörnet var det som att ljuset släcktes.

Det var en nattsvart känsla av både frustration och resignation, och där och då var det som att inget annat spelade någon roll.

Men fotbollen är framåtriktad till sin natur, på ett eller annat sätt kommer den alltid att erbjuda en möjlighet till. Det tog inte ens en timme innan vi räknat färdigt på olika tabellscenarier, och någorlunda kommit till tals med utgångsläget.

VM lever. Framåt mot Jekaterinenburg, mot Mexiko.

Men det var ju inte så enkelt. Det som hände under timmarna som följde på den där första besvikelsen påverkade mig på ett mycket djupare sätt. Att se hur lynchmobben gav sig på Jimmy Durmaz med facklor och högafflar gjorde mig djupt orolig och innerligt sorgsen.

Jag har aldrig levt i illusionen där planen är någon form av frikopplad frizon dit samhällets problem inte når – men i hela mitt yrkesliv har jag ändå utgått ifrån övertygelsen om fotbollen som positiv social kraft.

Vad är själva poängen med fotboll, vad har vi den till? Allra viktigast för mig har alltid varit att den förenat snarare än den har splittrat, att den har fört människor närmare varandra snarare än att slita oss isär.

Om det inte längre gäller? Då känner jag på fullaste allvar att resten kan kvitta, att ingenting annat spelar någon roll.

Lynchmobben ger ingen rättvis bild

Där är vi absolut inte ännu. En lynchmobb på nätet ger verkligen ingen rättvis bild av vad folk i Sverige faktiskt tycker – men den går inte heller att trivialisera och bagatellisera.

Vanliga fotbollskänslor är något annat, det här hade egentligen inget med någon rivalitet eller någon besvikelse att göra. Det här var ren, osminkad rasism i sin allra vidrigaste form, och det är inget vare sig en människa eller en nation bara ruskar av sig.

Det brukar heta att fotbollen är en spegling av samhället, men även om det såklart finns en kärna av sanning i det är det en rätt slapp och skev förenkling.

Fotbollen har sina egna kulturella särdrag.

Vad gäller vissa delar ligger vi efter samhället i övrigt – machonormen och sexismen – medan det finns annat som fungerar betydligt bättre på läktare och i omklädningsrum än det gör på gator och torg.

Själv hävdar jag att fotbollen har varit hela det svenska samhällets bäst fungerande integrationsverktyg de senaste 25 åren, och att de som vuxit upp inom en fotbollsmiljö näst intill blivit vaccinerade mot främlingsfientlighet.

Men nu då?

Det finns så väldigt många barn och unga idag som upplever att de inte har någon självklar plats i vårt samhälle, som känt sig bortsorterade innan de ens förstått vilka alternativen var.

Tänk att göra det med svårstavat namn

Väldigt många av dem har ändå hittat en plats på fotbollsplanen. På eftermiddagarna har de fyllt sina vattenflaskor, gått till sin träning och drömt sina drömmar.

Tänk att en dag få spela för landslaget! Att vara med i ett VM, kanske till och med möta världsmästarna! Och tänk att göra det med ett lite mer ovanligt, svårstavat efternamn på ryggen!

Vad säger vi till de kidsen idag?

Jag vet inte hur många västeuropeiska förorter jag varit i, där invandrarungdomarna mest bara ryckt ointresserat på axlarna när jag frågat om det franska eller det holländska eller det tyska landslaget.

Inte deras landslag. Inte deras land.

I Sverige har jag i stort sett aldrig mött den reaktionen. Oavsett vad förortsungdomarna haft att säga om politikerna eller polisen har de ändå hållit på landslaget, eftersom de någonstans ändå sett sig själva som en del av den svenska fotbollsrörelsen.

Men nu var det länge sedan folkhemslandslaget kollektivkrigade ner italienarna på San Siro. Nu har vi först haft några månader av överhettad representationsdebatt, och sedan en måstematch som mynnade ut i någon form av offentlig pöbelprygling.

Är det här vad vi ska ta med oss från VM? I så fall hade vi lika gärna kunnat strunta i hela grejen, för i så fall är vi på väg åt fel håll.

Hoppas stödet räcker

Det finns en enorm kraft i fotbollen. Starka krafter vill exploatera och manipulera den, och tappar vi kontrollen över den så kommer vi förlora så oerhört mycket mer än en match.

I en tid då tjugo organiserade nätrasister låter högre än hundratusen ideella ungdomsledare är det svårt att föreställa sig exakt hur motreaktionen ska se ut.

Jag ser såklart hur Jimmy Durmaz sociala medier fylls av kärlek, jag ser hur han stöttas av sina lagkamrater och jag kan bara hoppas att det räcker.

På onsdag spelar Sverige en avgörande VM-match mot Mexiko, och himlarna ska veta att det är en viktig match, att den här nationen skulle må bra av en positiv gemensam upplevelse.

Men samma eftermiddag kommer även hundratusentals svenska barn packa sina trunkar och knyta sina skor och gå till sina konstgräsplaner. Vissa av dem kommer att se annorlunda ut än sina lagkamrater, vissa kommer att prata annorlunda och vissa kommer att tänka annorlunda.

Om inte de känner sig välkomna så har vi ändå misslyckats.

Det är på allvar nu, det är avgörande tider.

Kom igen, Sverige.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20

GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.

ARTIKELN HANDLAR OM