Sportbladets Kristoffer Bergström – Årets Sportjournalist

SPORTBLADET

Svenska sportjournalistförbundet, SSF, har gjort ett välscoutat och totalt icke-opportunistiskt val i år, när man tilldelar Sportbladets Kristoffer Bergström, 33, priset som Årets sportjournalist.

I en ocean av ”sköna killar”-killar är ”Kroko”, som han kallas på redaktionen, något annat; ambitiös, bred, stilistiskt egen – och i princip obefintlig på sociala medier.

Foto: PETER WIXTRÖM
Sportbladets Kristoffer Bergström är Årets sportjournalist.

Grattis! Vad var din reaktion när du fick priset?

– Lasse Granqvist (från juryn) ringde för några dagar sedan och just då var jag väl lite som Anders Svensson när han gör sitt frisparksmål mot Argentina i VM 2002, du vet innan han blir glad. Han vill nog inte gapa så där och göra den där rörelsen med händerna, men det blev så. Sedan gick det några dagar och jag väntade på någon form av gruppmejl på jobbet om att någon som utger sig för att vara Lasse Granqvist ringer runt och delar ut låtsaspriser i kåren, men jag har inte hört något än.

Om vi utgår från att inte både du och jag blivit lurade här, vad säger du om priset?

Jag är verkligen överrumplad och förvånad.

Ena dagen granskar du statens integrationssatsningar och varför de mesta pengarna hamnar i rika kommuner. Nästa dag skriver du dopningstexter om Therese Johaug så att hela Norge skälver - vad gillar du mest själv?

– Jag gillar att prata med folk som vet mer. Jag kunde skriva att 18 månader var ett rimligt straff för Johaug ett år innan hon fälldes. Inte för att jag var så skicklig på att tippa, utan för att jag pratat med ledande experter i Sverige och Norge, anställda på Wada och FIS. Och att jag hade ögnat mer än 30 tidigare domar i liknande fall. Bakom femton Therese Johaug-krönikor döljer sig femtio samtal. Det roligaste är att behärska en grej helt och hållet. Resultatet av granskningarna av Riksidrottsförbundet var egentligen inte det jag först tittade på, utan saker hittade på vägen, det kommer en massa grejer i sidled.
Jag hade en kris för några år sedan och frågade mig: Hade jag publicerat något av värde på slutet som var fakta och som ingen blev arg över? Det är inget självändamål att göra någon arg, men om ingen någonsin mår dåligt av en publikation, måste kåren rycka upp sig.

Hm. Frågan är kanske inte varför du gräver i offentliga kommundokument utan varför knappt några andra verkar orka längre?

– Det beror på att vi aldrig tidigare haft så stora chanser att uttrycka åsikter och vi har börjat övervärdera dem. Det är så tjockt med dem. Jag skriver fortfarande ”tyck”, men inte så många som tidigare.

Vi är ganska många som vunnit priset på Sportbladet de senaste åren. Om vi ska ägna oss åt lite självberöm; varför är det en så bra plats för svenska sportjournalister?

– Om man tittar på dig, Simon Bank, Erik Niva, Mats Wennerholm…det här är inte folk som värvats från andra tidningar utan journalister som kommit nästan direkt till Sportbladet. Det säger något om friheten vi har. Här blir man inte fostrad i samma form. Titta vidare på Robert Laul, Petra Thorén, Johan Flinck; inga liknar varandra här. Vi har en så enorm frihet. Det finns ju vikarier och praktikanter som skrivit reportage första dagen. Vi har så nära mellan tanke och färdig artikel, och det måste vi berömma ledarskapet för. Om några år kommer du eller jag intervjua Andreas Käck eller Frida Fagerlund eller Malin Wahlberg när de vunnit priset.

Du åkte till Indien och fick en livskris för några år sedan, som alla?
– Jag var där för att intervjua Fredrik Ljungberg, men ramlade rakt in i en sport som förändrade mitt sätt att tänka. Kabaddi. Det är en knasig, blodig blandning av kull och kickboxning. Varför glor inte alla på den när den är så mycket större än längdskidor? Varför ser vi Indien som världens sämsta idrottsland när de är magnifika i kabaddi? Jo, för att den inte k-ä-n-n-s stor för oss. Det är inget fel i det, men det är en viktig lärdom. Vi tror att idrott bara, bara, bara är upphängd på exakta siffror och mätningar. Men på ett större plan är det mesta känslostyrt. Testa dig själv: känns inte Johaug lite mindre skyldig än en italiensk cyklist? Känns inte ishockey större än landhockey?

Du nosade upp Sonja Edström-Ruthström, 86, Sveriges första skiddrottning, i Luleå i vintras i en helt oförglömlig intervju. Hur skiljer det sig att intervjua henne från exempelvis Lotta Schelin?

– Skillnaden är att Sonja gjort kanske tjugo intervjuer i sitt liv och att Lotta Schelin har vuxit upp och levt ett helt decennium i den stora världen. Det är inte en slump att jag jobbar så mycket med damidrott; simning, längdskidor, damfotboll. Jag tycker ju att kvinnornas idrottande är mer intressant. Först pratar man med Sonja, sen fäktaren Kerstin Palm sen Lotta Schelin och sedan Sarah Sjöström. Deras kamp för att få finnas och synas har sett helt olika ut.

På tal om det: Vi har sett ett gäng attacker på Aftonbladet på slutet - några välförtjänta och ett par skamlösa - vilken kritik är rimlig att rikta mot Sportbladet 2017 egentligen?

– Att vi gör för få artiklar om damlagidrott och att för få artiklar om kvinnor syns i flödet. I snitt skriver vi fler artiklar om kvinnor än TT, men när de ligger på tolfte plats hos oss så är det som att de nästan inte finns. Vi startade en genusgrupp för ett år sedan och började räkna kön på artiklar och på anställda och intervjua anställda om hur det är att jobba på Sportbladet. Det är någorlunda för få kvinnor anställda också men vi är ute på skolor för att attrahera tjejer att söka sig hit. Det är, mig veterligen, inte en särskilt maskulin miljö, tack Gud, trots att det är många män som jobbar här.

Varifrån kommer ditt smeknamn Kroko en gång för alla?
– Det var någon presskonferens med herrlandslaget där Robert Laul tyckte att jag hade en stor käft och myntade det. Sedan satte det sig bara. Jag kunde inte värja mig. En dag märkte jag att jag själv ringde någon och presenterade mig som Kroko. Det var otroligt obehagligt.

Det du saknar för att bli betraktad som ett geni, en titel som förr eller senare föräras nästan alla män i den här branschen, är väl att du är lite väl icke-bufflig. Du tar hand om praktikanterna, du skriver om genusfrågor, du skickar beröm till kollegor när vi knappt ens förtjänar det. Har du någon plan på att börja diva dig åtminstone lite efter den här utmärkelsen?

– Ja, jag ska köpa en lite tajtare tröja, i exklusiv bomull.



Granskning i samband med Riksidrottsförbundets årsmöte i maj 2017. I ett flertal texter kunde Kristoffer Bergström visa att många små förbund erhöll miljonbidrag trots att det baserades på föreningar som varit nedlagda sedan länge. Följden blev att sex förbund nu fått sina bidrag för 2018 strypta.

Sportbladets granskning: Orent spel 00:52


Granskning från oktober om orättvisan i svenska idrottsrörelsen. Miljonsatsningen på integration har gett en del kommuner stort stöd medan andra inte fått ta del av det alls.

De som blev utan 00:53

Hyllat reportage av Kristoffer Bergström från februari 2017 med följande ingress:

Det räcker att säga Sixten, Assar, Toini eller Gunde så fattar alla vem du menar.

Men om du säger Sonja?

Det är dags att täppa till en lucka i vår idrottshistoria.

Det är dags att lära sig vem som är vår första skiddrottning.

Möt Sonja Ruthström-Edström – Sveriges första skiddrottning 00:50