Fansen bjöd upp till dans

SPORTBLADET

Dans? Nej, nej... då rodnar Peter Forsberg

Kulturministern, Kristin Kaspersen och någon som kan ha varit med i ”Fame Factory”.

Alla skulle säga sitt.

Men inga ord kändes viktiga förrän någon bad Bengt-Åke Gustafsson att kort sammanfatta bragden:

– OS-guld.

Foto: kom igen! Målvaktshjälten Henrik ”Henke” Lundqvist drog fram de största applåderna på Medborgarplatsen i Stockholm.

Minuten efter beskrev samme Bengt-Åke landslagets väg till guldet som ”knullig”.

Jag är inte helt säker på vad han menade med det.

Eller vad han ville visa med sin dans.

På publikens begäran bjöd han upp Mats Näslund till något som han själv kanske skulle kalla bugg men som i vissa länder klassas som lindrig misshandel.

Av någon anledning var det dans som publiken krävde.

Improviserad trandans

Henrik Lundqvist såg sig tvungen till en improviserad trandans. Mats Sundin lyfte Kristin Kaspersen mot skyn och kramade henne tills hon tjöt. Sedan skanderade de tjugofem tusen som hade samlats på Medborgarplatsen att de ville se Peter Forsberg dansa.

Foppa vägrade.

Tomas Holmström knuffade honom i sidan, publiken skränade, Foppa rodnade.

Det var lite rörande.

Mångmiljonärerna stod där på scenen som en samling högstadiepojkar på skoldisko. När kraven på att dansa blev för stora valde de istället att knuffas och gnugga knogarna mot varandras skallar.

Det var som så ofta lättare att köra ned händerna i bakfickan och suga in underläppen i munnen med avsikt att hålla tårarna tillbaka.

Kärleken var både fumligt vacker och storartat besvarad.

...och Mats Sundin log...

Varje kvadratcentimeter av Medborgarplatsen var blågul. Folk satt i fönstren, på taket, ovanpå den grekiska fastfood-vagnen. Sverige viftade med löpsedlar och skrek ut sina hjältars namn över kullerstenarna.

Sverige firade annars som svenskar gör.

Linda Bengtzing och någon som kan ha varit med i ”Fame Factory” sjöng. Marie Serneholt uppträdde i en tröja som måste ha tillhört småkronorna. (Enligt obekräftade uppgifter ska även kulturministern Leif Pagrotsky ha använt samma tröja.) Någon hade till och med tinat upp Nick Borgen.

Henrik Lundqvist mimade diskret till ”We are the champions”.

Peter Forsberg tog tag i kulturministern och styrde hans armar som man gör med en nicke-docka.

Mats Sundin log sitt vita breda leende.

Det var allt som räknades.

Ni anar inte hur skönt det är att skriva just den raden.

Svensk landslagshockey har ju kommit att handla om så mycket annat: turneringar vars namn ingen varken minns eller lär sig uttala, TV3, Vitryssland och kleggiga gangbangknull på hotellrum.

Men denna stelfrusna eftermiddag i februari var en påminnelse om en tid då svensk hockey kanske inte var så mycket mer oskyldig men då vi i alla fall levde i tron om att den var det.

Svensk hockey har i alldeles för många år reducerats till en andfådd Agneta Sjödin som hoppar upp och ned och säger att ishockey är kul eftersom det ju är så himla spännande.

Folkets kärlek

Allt detta är inte glömt, det är det faktiskt inte.

Men vi kan låtsas.

Det gjorde vi i går, det kan vi göra i dag.

Kanske också i morgon.

Ingen kunde ta det ifrån Mats Sundin när han stod där på Medborgarplatsen med Kristin Kaspersen i sina armar och tog emot folkets kärlek.

Han och de övriga ur den gyllene generationen bildade till slut ett Tre Kronor som tjugofem tusen människor kunde samlas kring och vara stolta över.

Om Tre Kronor nu åter blir ett lag som spelare lämnar återbud till för att man lovat svågern att flytta kan det vara värt att minnas.

Nick Borgen sjöng att alla var vinnare och sen var det över.

Kulturministern slank in på ölsjappet Kvarnen.

Damkronornas lagkapten Erika Holst frågade Martin Stenmarck försynt om hon fick ta en bild tillsammans med honom.

Det fick hon.

Peppe Eng andades ut

Själv hamnade jag av en slump bredvid Peter Forsberg i trappan ned till bussarna. Jag kunde inte låta bli att fråga om han senare i kväll skulle ge efter för folkets krav och dansa.

Foppa stannade till och log snett:

– Dansa... nej, jag håller mig helst undan sånt.

Samtidigt drog en tung vind in över Stockholms takåsar.

Det var Peppe Eng som andades ut.

Ronnie Sandahl