Jag förstår att han är knäckt - men multitalangen Olsson kan välja

SPORTBLADET

RIGA

Det är snart sju år sedan Christian Olsson blev europamästare i höjd här i Riga.

I ett junior-EM som blev hans stora internationella genombrott.

Efter höjdguldet tog han EM-silver i tresteg dagen efter.

De första stegen mot stjärnorna.

Foto: Christian Olsson vann JEM-guld 1999 i höjdhopp. Sedan bytte han till tresteg och vann alla stora mästerskap. Nu kan höjd bli aktuellt igen.

Jag minns att jag själv ringde upp en blyg men artig nittonåring på hotellet borta i Riga, som berättade om en fantastisk helg i staden där hockey-VM avgörs just nu.

Guld på lördagen den 7 augusti, silver söndagen den åttonde.

Höjd var det naturliga valet

Han kallades den "nye Patrik Sjöberg" i rubrikerna dagen efter, då han hade samma tränare i legenden Viljo Nousiainen.

Han vann på 2,21. I tresteg blev han utklassad av britten Tosin Oke, som hoppade 16,57 och som ingen hört talas om sedan dess.

Då trodde ingen att Christian Olsson skulle bli världens bästa trestegshoppare. Inte ens Viljo. Det var höjd som var det naturliga valet med Viljo som tränare och Patrik som förebild.

Därför har jag aldrig kunnat släppa tanken på hur bra Christian Olsson kan bli om han enbart koncentrerar sig på höjdhopp.

Han är en multitalang i klass med Carolina Klüft. Carro skulle kunna blir bäst i världen i fyra individuella grenar - men vägrar att släppa sin älskade sjukamp.

Det är svårt att få framgångsrika friidrottare att byta gren. Christian har heller inte haft någon anledning tidigare.

Tresteget tog honom till den absoluta toppen. VM-silver bakom Jonathan Edwards i Edmonton 2001, EM-guld i München året efter, VM-guld i Paris 2003 och så OS-guldet i Aten 2004.

Han vann alla tre stora utomhusmästerskap på lika många år, precis som Klüft i sjukamp. De två inte bara vann. De vann överlägset.

Skadan kom i första OS-hoppet

Men medan Carro fortsatte mot sitt andra och lika överlägsna VM-guld i Helsingfors förra sommaren satt Christian Olsson på läktaren och såg på.

Då märkte man saknaden och suget efter att få vara med igen.

Men Christian Olsson har inte tävlat sedan säsongsavslutningen den 18 september 2004. Då vann han World Athletics Final i Monaco med ett av sina bästa hopp någonsin - 17,66.

Det märkliga var att han var skadad redan då.

I dag vet alla att skadan uppstod redan i första hoppet i OS-finalen i Aten en knapp månad tidigare. Något brast i foten, men Olsson kunde hoppa vidare och avsluta säsongen.

Men under tre veckors vila försökte kroppen själv läka överansträngningen i foten och bildade brosk som blockerade rörligheten.

Så när Olsson skulle börja träna igen var det plötsligt stopp.

Sedan dess har det inte blivit bra.

Trots fyra operationer. Trots 20 månader av rehabiliteringsträning och alla möjliga och omöjliga mirakelkurer.

Jag kan förstå att Olsson är knäckt. Att han är på gränsen till att tappa allt hopp.

Det är verkligen dubbla budskap som kommer från Olsson och tränaren Yannick Tregaro. Yannick räknar med att Christian tävlar redan i amerikanska Eugene den 28 maj. Olsson pratar om att karriären kan vara över.

Det är den klassiska konfrontationen mellan pessimisten och optimisten.

Och sanningen ligger väl som vanligt någonstans mitt i mellan.

Jag tror inte Olssons karriär är över.

Han har förmånen att kunna välja.

Och starta en ny.

Läs också:

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott