EM i fotboll 2021

Niva: En fullkaratig jävla klassiker

Av: 

Erik Niva

SPORTBLADET

LONDON. Snälla, söta sötvattenspirater – vilket underbart stormande sjöslag till fotbollsmatch.

60 000 åskådare, men det känns som det femdubbla.

Det känns som att hela världen trycktes ihop på Wembley ikväll, och att hela världen faktiskt också fick plats.

Jorginho gör sitt lilla hopp, petar in bollen i det högra hörnet och får tiden att stanna och accelerera på samma gång.

Minuterna efteråt består mest bara av kaos, kalabalik och hederlig gammal villervalla.

Någon är nere vid hörnflaggan och jublar, någon är en bra bit upp på läktaren, någon sitter kvar på mittlinjen och tackar skyarna.

Leonardo Spinazzolas tröja är framme, det är tv-puckshög och jubelklunga och det är omöjligt att inte känna den djupaste beundran för de här triumferande italienska gladiatorerna.

Och det är omöjligt att inte känna ren och uppriktig lycka över att få uppleva något sånt här igen.

Själv är jag inte epidemiolog nog för att avgöra om Boris Johnson har täckning för att släppa in 60 000 åskådare på Wembley och för att pressa på med sin ”Freedom Day” trots att smittspridningen ökar.

Ingen aning. Jag är inte rätt person att bedöma det.

Däremot kan jag ju försöka beskriva för er hur det känns att befinna sig i en av fotbollens stora katedraler samtidigt som folket fyller på och ljudet växer och semifinalen väntar och läktarna är så höga att himlen knappt ens syns.

Fotbollen kändes storslagen igen.

En oundviklig konsekvens av fotboll inför tomma eller glesa läktare är annars att den känns mindre viktig, mindre episk – rätt och slätt bara mindre.

Inte ikväll. Här på Wembley kändes den väldig, kolossal, precis sådär allomfattande som den brukade göra. Det var som att återupptäcka något jag saknat så mycket att jag tydligen glömt bort hur det egentligen kändes.

Stormatch. Stormatch i alla ordets bemärkelser.

Lagen rusade ut ur blocken, pressade varandra till tänjningsgränsen innan spanjorerna väl fick tag på bollen och började spela runt den.

På förhand hade det resonerats mycket om hur det här italienska laget skulle vara det mest spanska – eller i alla fall det mest Guardiolanska – de någonsin haft. Med Jorginho, Veratti och Barella som mittfältstriangel kan du ju kontrollera bollen i precis vilken match som helst.

Inte den här. Inte mot detta motståndet.

Sergio Busquets (64 år), Pedri (12 år) och Koke (oklart) utgör ett nav med alla mittfältsspelets kvaliteter och komponenter. De kan onekligen passa en fotboll, men de kan även vinna tillbaka den, transportera den, gömma undan den.

Nä. Du kan fortfarande inte besegra detta Spanien med deras metoder. Du måste hitta dina egna.

Efter att ha sugit upp press och stått emot bolltrillande i en timme tog det inte ens femton sekunder för Italien att ta ledningen. Donnarumma snabbt ut med bollen, Veratti rakt fram i djupled, Insigne vidare – och så över till naturkraften Federico Chiesa.

När han väl fick tag på den här bollen hade Roberto Mancini försökt byta ut honom i minst fem minuter, och jag hade svårt att förstå det.

Själv tycker jag alltid att han ska vara på planen.

Det är något med hans obändiga övertygelse och framåtvilja som förvandlar hopplösa lägen till mål, trånga krysslägen till segrar.

Och visst, pappa var ju bra och sådär – en ännu mer naturligt begåvad målgörare – men han var aldrig såhär... utslagsgivande.

1-0 till Italien med en halvtimme kvar. Alla vet ju hur det slutar om det står 1-0 till Italien med en halvtimme kvar – och Spanien gjorde sitt för att uppfylla sin del av rolleken.

Mikel Oyarzabal träffade inte bollen när han försökte nicka, Dani Olmo fräste iväg sitt 22:a skott för turneringen utan att göra mål. Och så Morata.

Ofta tycks Alvaro Morata befinna sig i någon sorts mentalt underläge gentemot hela sin omvärld, och aldrig verkar underläget vara så stort som när han ställs mot sina storebrorsor från Juventus.

När de spelat landslagsfotboll mot varandra förut har Giorgio Chiellini och Leonardo Bonucci varit så överlägsna att det gränsat till mobbing.

Vid något tillfälle har Morata beskrivit upplevelsen av att möta Chiellini med att gå in i en bur och försöka stjäla gorillans mat. När han nu fick sitt första läge efter inhoppet vågade han inte ens skjuta.

Historien var skriven, slutet närmade sig och Alvaro Morata var självklar i rollen som den ömklige, ömtålige förloraren. Bläcket höll på att torka i berättelseboken, då Morata själv tog tag i bollen och utmanade både sina demoner och sina plågoandar.

Först fram mot Bonucci och Chiellini, sedan in mellan dem – och till sist bollen i nät vid närmsta stolpen med en vänster bredsida.

Spanien var ikapp, och för några minuter var äntligen, äntligen Alvaro Morata förlöst och befriad.

Men ödet och fotbollen skulle fånga in honom ytterligare en gång.

Vad är det de brukar säga? Du kanske kan vinna mot italienarna, men du kan ändå aldrig besegra dem.

Morata, Dani Olmo och den magnifike Pedri rusade vidare in i förlängningen. Italien stod emot.

Chiellini och Bonucci gjorde sin 325:e match tillsammans – de har inte förlorat mycket mer än en tiondel – och använde nu vartenda knep i försvarsboken de själva skrivit så många kapitel i för att stå emot.

En jävla klassiker

Förlängningen blev fängslande, uppslukande och mållös.

Och så stod vi då där igen.

Straffar. Eminen och hans ”Lose Yourself” ur högtalarna på Wembley.

If you had one shot, one opportunity to seize everything you ever wanted in one moment – would you capture it or just let it slip?

Giorgio Chiellini garvade och skämtade. Alvaro Morata skrattade inte.

Alla tänkte vi samma tanke – och förmodligen tänkte han den själv också. Tänk om hans straff skulle bli den avgörande. Tänk om han skulle missa.

Det kändes nästan förutbestämt, det framstod faktiskt som oundvikligt.

Ändå hoppas jag ju innerligt att den här kvällen inte blir ihågkommen för en miss, för en syndabock, för ett nederlag.

Det här var ju en klassiker, en fullkaratig jävla klassiker.

Vid några tillfällen under matchen försökte den engelska delen av Wembley-publiken mässa igång sin ”Football's coming home”, men visslades snabbt ner av de två kurvorna.

Det här var inte deras kväll, inte läge för deras sång.

Och det var ju både rätt och fel. Det där med det engelska landslagets öden och vedermödor tar vi i morgon – för nu är vi upptagna med att skrika, med att häpna, med att känna.

Och jo, på ett sätt kom ju fotbollen verkligen hem ikväll. Det var ju såhär det brukade vara.

Det var såhär det brukade vara när det var som allra, allra bäst.

Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare

ANNONS

Ses vi på lördag? Stryktipset ger dig det absolut bästa från fotbollsvärlden – varje helg.

Extern länk från Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Till Stryktipset

Publisert:

LÄS VIDARE

Så gick det sen för Alexander Isaks barndomskamrater i AIK:s P99-lag

ÄMNEN I ARTIKELN

EM i fotboll 2021

Fotbolls-EM

Leonardo Bonucci

Giorgio Chiellini

Alvaro Morata

Italiens herrlandslag i fotboll

Spaniens herrlandslag i fotboll