”BRYNÄS KAN BLI MITT SISTA PROJEKT”

SPORTBLADET

Leif Boork i stor intervju om sin syn på hockey och att vara rubrikernas man

Hyllad och ifrågasatt.

I snart 30 år har Leif Boork satt färg på svensk elithockey. Som ung tränare förde han Djurgården till SM-guld tidigt på 80-talet redan innan många av dagens spelare var födda.

Förra säsongen förde han Brynäs till toppen. Nu har han fått lämna klubben.

Sportmagasinet träffade Leif Boork redan i våras då han gav sin syn på rubrikernas man "Boorken".

Gamla Gavlerinken finns inte mer. Men det går fortfarande att njuta av klassisk hockeymark i Gävle. På Södra Kungsgatan har Restaurang Pigalle serverat mycket speciell husmanskost till hockeyspelare i Brynäs sedan dörrarna öppnades redan 1958. Och stadsdelen Brynäs ligger bara några hundra meter bort.

Det är där Leif Boork äter lunch, gärna en dagens rätt, flera gånger i veckan.

– Här satt spelarna och ledarna i Brynäs på 60- och 70-talet och käkade och fikade och snackade innan de åkte vidare till träningar och matcher. Flera av dem kommer fortfarande in här ibland, förklarar Boork.

– Det är mycket hockeykultur i väggarna.

Han är klädd i en rutig flanellskjorta och har en rejäl tallrik husmanskost på sin lunchbricka. Isterband och stuvad potatis. Till det dricker han vatten.

Leif Boork är klädd i väst ovanpå en blårutig flanellskjorta. Det korta håret, ”helikopterplattan” som han säger själv, är nyklippt. Den lätt gråa skäggstubben är säkert ett par dagar gammal.

– Det är bara brynäsare som jobbar här, fortsätter han. De äldre damerna som varit här i alla år snackar gärna hockey. Så det gör man ju ibland.

Brynäs har gjort en av sina bästa säsonger på många år och förväntningarna inför slutspelet är höga i Gävle.

Men Leif Boork grubblar inte på framtiden i onödan. Och han vet vad som väntar, när det gäller tidningsrubriker som ”psykchocker” och ”hatattacker”.

– Det där har man lärt sig att det ingår. Det är väl en del av underhållningen, antar jag. Det är som det är, säger han.

Leif Boork lever på många vis ett lite märkligt liv. Ständigt aktuell och offentlig i jobbet, men mycket privat vid sidan av. Och han bor faktiskt på hotell . sedan tio år tillbaka.

– Det började när jag blev förbundskapten i Norge 1997, förklarar han. Jag hade lägenheten en kortare tid men det blev hotell sen, i fyra år. Sen var jag i Hammarby i tre år och då bodde jag på hotell i min egen gamla hemstad, vid Nynäsvägen. Sedan var jag i Almtuna och bodde på hotell vid Domkyrkan. Sedan här då... sedan jag kom hit.

Varför inte övernattningslägenhet?

– Det är ju bekvämt. Man har ju frukosten klar och någon som bäddar sängen. Man är ju egentligen bara där för att sova.

– Det är bara två timmar hem till Sollerön och jag är hemma en gång i veckan, eller var tionde dag. Det fungerar bra även för familjen. Vi har levt så här i 35 år. Det blir ju en livsstil och ett sätt att leva. Jag brukar ligga ute 200 nätter om året och då är jag ju ändå hemma från mitten av maj till slutet av juli.

Då klipper du gräset i lugn och ro?

– Ja, om jag inte låter någon annan sköta det, någon som kan det bättre...

Leif Boork talar med ett leende och äter med stort lugn sina isterband och sin potatis. Vi sitter vid ett fönsterbord och på väggen hänger en stor tavla med en svartvit lagbild på Brynäs representationslag från 1967. Spelare från en annan tid tittar bistert ner på klubbens nuvarande tränare.

Det känns som ett bra tillfälle att ta ett ordentligt snack med Leif Boork om hans ledarstil och berömda ”frysboxar”. Och hur det egentligen kom sig att han faktiskt fick ett helt liv som hockeytränare.

Du var aldrig själv en talang som spelare?

– Nej, absolut inte. Jag var urusel i hockey, svarar ”Boorken” kort och sedan berättar han utan större avbrott:

– Jag är ju född på Söder och bodde på Hammarbyhöjden och där fanns det ju massor av ungar på gårdarna, efter kriget.

– På 60- talet spelades tre VM i hockey på Hovet och dem såg man ju med polarna och sedan gick vi hem till gården och spelade själva. Men jag var som sagt en väldigt dålig hockeyspelare och då blev det att jag tog hand om grabbarna i stället. Så jag anordnade turneringar och fixade prylar och... ja, jag var väl inte mer än tio eller tolv år gammal. Och det var lika mycket fotboll och friidrott och annat i vår kvartersklubb, som hette Havsvindens SK efter det kvarteret där vi bodde.

Att du inte blev avskräckt av hockeyn, om du nu inte var bra själv?

– Näe. Däremot ville jag gärna hålla ordning på grejerna redan då, i vår lilla klubb. Polarna gillade nog det.

– Det där tänker jag ofta på i dag. Jag var rätt så hygglig i mål i både fotboll och handboll men jag fick aldrig chansen att åka till en större klubb och träffa bra tränare som kunde säga hur man skulle göra. Så jag brukar säga till ungarna hemma att man ska ta vara på lärarna i gymnasiet. Och det är samma sak här i laget. Vi är tolv ledare i Brynäs som kommer varje dag till rinken för att hjälpa spelarna bli bättre, ”ta vara på den chansen” brukar jag säga till grabbarna.

Är du bitter över att du inte fick chansen att bli en bra målvakt?

– Inte ett dugg bitter. Däremot kan jag känna att det var synd att jag inte fick möjligheten. Så jag har tagit med de erfarenheterna, som äldre...

– Nu kommer vi in på vad jag står för som idrottsledare. Idrotten är i grunden något man gör tillsammans, man bygger upp något. Nu förändras ju elitidrotten och jag är ju en del av den cirkusen och har ju livnärt mig på den, men när du som spelare ska ut och spela en match och ligger under och är under press, då gör man det tillsammans. Om du går ner och täcker ett skott för laget är det lättare även för mig och då är vi plötsligt två som täcker skott. Men om du står som tuppen på en dynghög tycker jag att ”fan, den där jäveln gör inget, då gör inte jag heller något”. Då är vi två som inte gör något, va?

– Att få in den mentaliteten i gruppen är centralt. Så var det på gården där hemma och det ser jag som idrottens grundidé. Jag växte upp med det.

Tror du att de spelare som växer upp i dag ser det på samma sätt?

– Nej, jag tror det är svårare i dagens samhälle. Ansvaret ligger på annat, som att prylarna ska ha rätt material eller vara på ett visst sätt. Annat styr.

Att mamma och pappa ska ha råd att köpa de dyra och finaste skridskorna?

– Exakt. När jag var barn spelade vi med tandpetare, klubbskaft som bara hade hälen kvar.

– Det blir så mycket roligare om man gör allt tillsammans. Om man ska försöka odla den filosofin gäller det att ställa krav på människor i gruppen, att alla bidrar med sitt. Och då kommer vi till det som det ofta snackas om nu... alla har inte det drivet av olika skäl. Man kan vara i slutet av karriären eller ha andra intressen, utan att det betyder att man är en sämre människa. Men ska man tillhöra gruppen måste man ha det drivet och energin, speciellt på toppnivå. Har man inte den orken kanske man inte får vara med. Då måste man bort och ersättas av någon som har rätt driv. Det handlar inte om att peta någon för att jag ska utöva makt, men att få en grupp som jobbar tillsammans.

Du vill inte ha nån tupp på dynghögen?

– Nej. Då blir gruppen svagare. Även om den spelaren har en bättre talang än andra kanske.

Det är förklaringen till att spelare hamnar i ”Boorks kylskåp” och ”frysboxar”?

– Ja, jag tror det. Om du vill ha en djupanalys. Jag var själv aldrig grabben som var bäst och hade alla grejer, men jag lärde mig att för att göra något vettigt av det fick man vara ett gäng som gjorde det tillsammans.

Det blir ju rubriker om spelare petas och du får ofta de största rubrikerna, för du har gjort det förr. Vad tycker du om stormarna i media?

– I grunden är rapporteringen inte korrekt. Så ytlig som jag beskrivs är jag inte. Allt bygger mer på solidaritet mot laget.

Men det har alltid stormat kring dig?

– Det började redan... ja, i Djurgården, 1981. Jag var helt okänd och kom till en anrik storklubb med kristallkronor. Jag, en arbetargrabb från Hammarby utan spelarbakgrund, fick chansen inom idrottens aristokrati. Redan det var ju kontroversiellt.

– Jag skrev på för tre år och bara tre veckor efter det att jag kom in blev det bekymmer. Lagkaptenen Claes-Göran ”Myggan” Wallin ville inte sommarträna, för han skulle bygga sommarstuga och allt var det var, och VM- målvakten Reino Sundberg ville prova på spel i NHL med sin bästa kompis Pelle Lindbergh, men ha platsen kvar om han inte skulle lyckas. Så jag sa att det där går ju inte. De fick välja.

– Vad hände sedan? Jag tog bort ”Myggan” som var ”Mister Djurgården” och jag tog inte tillbaka Reino Sundberg när han kom hem igen. Jag var bara 32 år gammal med mitt första elitserieuppdrag och det blev ju ett jäääävla liv. Spelarna gjorde uppror och ledningen bad mig tänka om och jag sa till styrelsen att ”nej, ändrar ni på det här så säger jag upp mig”. Hade jag gjort det hade jag nog aldrig blivit hockeytränare.

– Det var viktigt för mig att jag stod vid mitt ord.

Och sådan har du alltid varit?

– Absolut. Förr i tiden krökades det ju som fan när man åkte i väg på bortamatch. Det var bedrövligt. Första resan jag gjorde som tränare för Hammarbys juniorer var mot Avesta 1971 och när spelarna kom med sina säckar med utrustningen hördes det ju när de satte ner allt på asfalten, för säckarna var ju fulla med pilsner. Efter den matchen stängde jag av sju man och många av dem tillhörde även a-laget. Samma där, ett jääävla liv... –

Redan där byggdes den där ”imagen” upp och sedan blev den mer känd när jag var i Djurgården. Och ännu mer när jag sedan blev förbundskapten.

Känns ditt tuffa rykte orättvist i dag?

– Jag bryr mig väl inte så mycket om det i dag, men ”imagen. är inte riktig”.

Hur vill du se den korrekta bilden av dig?

– Sedan har jag väl varit lite väl fyrkantig genom åren. Man kan ju stå på principer tills man dör och det blir fel i andra änden. Jag kan nog ha varit för envis...

Några exempel på saker du ångrar?

– Jadå. VM i Prag. Jag hade proffs som spelade 35-40 minuter varje match men jag var ambitiös och skulle ändå köra skiten ur dem. Därför gick det så dåligt. Jag körde slut på laget före turneringen. Där körde jag för mycket mitt eget race.

Har du mognat?

– Ja, jag har nog rundare hörn. Men jag har det där i mig fortfarande... jag har svårt att se att folk inte gör sitt bästa. Jag har svårt att släppa det.

Det gäller även andra delar av livet?

– Ja, det gäller även hemma. Sådan är jag som person. Har man kommit överens så fuskar man inte.

Vad hade du blivit i stället för tränare, om du tvingats lämna Djurgården redan 1981?

– Jag sålde idrottsböcker och tyckte det var kul. Om jag fått önska hade jag nog haft butik och träffat folk. Något med just böcker, kanske...

Har du fått lida av ditt hårda rykte?

– Nej. Jag har fått en del svingar genom åren, men jag tycker inte synd om mig själv. Det får ingen tro.

Du har alltid varit en innovatör och legat i framkant, du var ju tidig med bra fys och ordentlig kost. Vad jobbar du med nu som kan vara nästa steg i utvecklingen?

– Nej, nu är det back to basic. Jag har gjort det extrema, med ormar och annat. Jag har gjort min ”sturm- und- drang”. Nu är jag tillbaka vid det genuina hantverket.

Du ångrar inte de berömda ormarna?

– Nej, det gör jag inte. Överlevnadsmarscherna (med Djurgården) var bra. Det är sådant jag skulle kunna jobba vidare med, faktiskt. Det säger en del om individerna.

Du bor på hotell. Hur ensam är du?

– Man är så publik i andra sammanhang, så det kan vara skönt att vara ensam ibland. Men man är ensam med besluten och sättet att jobba. Tränare eller för all del även sportchefer har ju ingen att prata med eller dela besluten med. Assisterande är ju i ett annat läge. De är ju mer som bollplank men är underställda och gör ju som man säger.

Men du har aldrig sökt delat ledarskap?

– Nä, jag tror inte på det delade ledarskapet. Någon måste ha sista ordet och ansvaret. Om det sedan är gammaldags vet jag inte. Men om jag blir utskälld i tidningen eller om vi förlorar tio matcher i rad så är det ingen i styrelsen eller så som ringer mig. Ingen jämställd.

Vill du ha det så?

– Ja, på något sätt vore det bättre om klubbarna vore bättre på att ta hand om sina tränare. Att säga ”Leffe, kom upp till styrelsemötet så får vi höra hur snacket går”, utan att det är kris på något sätt.

Kan du får en klump i magen när en kollega får sparken?

– Jag kan tycka att det är rätt eller fel, men jag får inte klump i magen av det. Det är därför vi är så få som går runt mellan klubbarna på toppnivå. Det finns få av oss som är beredda att vara hänsynslösa mot oss själva. Familjen ska klara av att läsa löpsedlar, ungarna ska kunna ta snacket i skolan och man måste klara att vara en offentlig person.

Djurgården tog en risk när de anställde dig som ganska oprövad 32- åring. Tror du att elitklubbar tar lika många sådana risker i dag?

– Nej, det tror jag inte. Det är mer påfrestande i dag och det inser klubbarna och då måste man ha etablerade namn som kan jobbet.

Vi pratade om snytingar. Du har fått en del kritik av yngre tränare. Vad tycker du om snacket att du och exempelvis Pelle Bäckman är för...

– Jag tycker det är normalt och tidens gång. Jag sa exakt likadant själv, när jag var ny tränare och såg äldre. ”Hur fan kan de få träna, de är för gamla, jag är ju så mycket bättre utbildad....”

– Det är ju likadant i dag. Yngre killar är ofta bättre utbildade, men... jag kan helheten bättre. Jag kan hantverket. Jag kan försäsongsträning och teknik och har gått målvaktskurser, för tidigare gjorde en huvudtränare allt sådant. Jag har stått inför 12 044 i Scandinavium så många gånger och har gått in i bubblan och orkat jobba utan att tänka på förväntningar och tidningsskriver.

– Jag var yngst i elitserien när jag kom in. Nu är jag äldst. Eller var äldst, innan Dave King kom hit.

Känner du några ålderskrämpor?

– Nja. Jag känner att det är ganska slitsamt emellanåt, kanske för att jag har andra intressen nu...

...som du inte hade som 32- åring?

– ...som jag tyckte jag hade mer tid åt förr, i alla fall.

Som vad?

– Resor. Läsa. Jag samlar vykort. Är med i en del föreningar... som Dan Andersson- sällskapet och Karl Lärka- samfundet. Sådant jag vill fördjupa mig i.

Hur många vykort har du?

– Väldigt många.

När ska du fördjupa dig i dina sidointressen, då?

– (Skratt) Ja, det vet jag inte. Jag kan lägga av med det här efter Brynäs. Vi får se...

– Efter Modo 1997 kände jag att ”äh, fan, jag kan inte hålla på med det här hela livet; jag ska inte dö med skridskorna på”. Jag skulle trappa ner.

Vad hände sedan?

– De ringde från Norge och det var udda och spännande. Likadant sedan, de ringde från min gamla klubb Hammarby och de hade fått nya resurser. Sen efter det racet skulle jag ta det lugnt och då ringde Almtuna! Almtuna, av alla jävla lag. Det var inget säkert kort, men kul. Vi vann serien och plötsligt ringer Micke Sundlöv av alla människor. Det gick inte att säga nej.

Så redan 1997 hade du räknat med att inte fortsätta?

– Ja, inte på det här sättet. Jag hade andra planer.

Du känner likadant i dag, att Brynäs kan bli sista projektet?

– Ja, lite så.

Men du kan säga ja även vid nästa samtal?

– Jaa. Är det något som triggar och sporrar en kan man skjuta andra intressen framför sig och kanske ta ett år till.

Om det inte dyker upp något annat då? Om ingen ringer?

– Då reser jag och ser världen och tar hand om mina vykort där hemma.

Före mötet med Leif Boork i Gävle har vi diskuterat olika bildlösningar, men han är inte speciellt intresserad av att arrangera något som kan missuppfattas.

– Jag har poserat som predikant och en annan gång med bar överkropp och ormar i händerna. Men nu gör jag inte sådant längre, har han förklarat.

Så när vi till slut har honom framför fotograf Gunnar Seijbolds kamera kan vi inte låta bli att skoja lite:

Boorken, nu tänkte vi ta fram den där generalsuniformen som vi vill plåta dig i. Vi tror den ska passa...

– Jaha, du. För att odla den där imagen, då, svarar han och sparkar lite med kängorna i snön på parkeringen.

– Nej, jag passar nog på den där uniformen, hörru, säger han sedan kort. Jag vill inte att tränaren i Brynäs ska framstå som en pajas.

Men ett par coola glasögon, då?

– Jamen... de kan funka!

En dryg timme efter intervjun och det avspända lunchsamtalet har vi sms-kontakt med Leif Boork, som vi lämnat ensam vid bordet intill en halv kopp svart kaffe och en liten tallrik pepparkakor.

Vi har messat och tackat för mötet och får ett svar som måste ha värkt i hockeytränarens högertumme. Andra halvan av meddelandet är skrivet som ett förtydligande: ”Jag gillar för övrigt inte glidare. Jag vill att man ska göra rätt för sig. Du saknas lika mycket som hålet är stort efter din hand när du lyft den ur vattnet. Ingen är oersättlig. Du ska stå för något oavsett konsekvenserna, eller in i döden som Platon sa. Ha en god tur hem. Hälsar Leif Boork”.

Ha en god tur själv.

Thomas Tynander (INTERVJUN PUBLICERADES i SPORTMAGASINETS MARSNUMMER 2007)