Wegerup: Viktiga steg på vägen mot OS

1 av 2
SPORTBLADET

Segern, spelet, smakstarten.

Mot Norge fick vi de besked vi väntat på och längtat efter.

Sverige höll i sitt första eldprov och tog de första stegen mot OS i Rio de Janeiro.

En svala gör ingen sommar. En seger gör inte heller en OS-sommar.

Men den gav tre nödvändiga, ovärderliga poäng.

Förlust eller oavgjort och Sverige hade haft ett inte omöjligt, men mycket svårt, utgångsläge mot Schweiz och Holland i de två nästa matcherna.

Nu har blågult allt i egna händer. Och laget lämnade planen med urtrötta ben men hjärtan och själar fulla av självförtroende. 1-0 mot Norge, en klassisk damnation och alltid svårslagna, även om grannrivalen inte är den gigant man en gång var. Framför allt visade Sverige att man kan leva upp till det man lovat, i spel och ord, hela vägen hit. VM-fiaskot är bakom oss, framtiden för oss. Spelet håller, även mot bättre motstånd. De äldre spelarna tog sitt ansvar, de yngre växte med uppgiften.

Pia Sundhage och Lilie Persson har lyckats med att göra om och göra rätt, rensat ut där det behövts, vågat pröva ett nytt spelsystem, erkänna var man brustit och tro på sin nya idé, sitt nygamla lag.

Kunde fungerat som instruktionsvideo

Inramningen i Rotterdam var beklämmande med ekande tomma läktare. Damfotboll är inte samma självspelande piano som herrfotbollen men i Sverige har vi sett att det med vilja och rätt satsningar går att locka stor publik. Så inte här. 

Men arrangemanget var en sak, det som hände på planen en annan. Ett laddat, fokuserat Sverige fick  drömstarten (ursäkta klichén) när Lisa Dahlkvist gjorde 1-0 efter två minuter. Och den norska unga målvakten Cecilie Fiskerstrand fick en mardrömsstart (förlåt igen).

Anfallet kunde fungerat som instruktionsvideo: Lotta Schelin till Olivia Schough till Magdalens Eriksson till Lisa Dahlkvist. Mål.

Det tidiga målet stressade Norge och gav Sverige trygghet att spela precis som planerat. Hög press, smart spel, hetsigt tempo. En Caroline Seger som fick mig att le igenkännande och minnas en rad stormatcher genom åren. Äntligen sig helt lik och återigen oskattbar för det svenska spelet.

På topp stod Lotta Schelin och Sofia Jakobsson för rutin och lugn och klarade att hålla bollen när det krävdes, ge laget tid att komma upp och spela utan stress. I motsats till det norska anfallet som visserligen kom med fart med Hegerberg och Hansen, men för ofta utan full kontroll för att kunna hota på allvar. Farligt kändes det endast de gånger Elin Rubensson tappade boll på sin kant, allt för enkelt. Mot ett ännu bättre lag kunde det blivit kostsamt.

Viktiga steg på vägen

Mot slutet av matchen var frågan hur länge Sverige skulle  orka att spela så offensivt och svaret kom då norskorna pressade allt mer hungrigt och hoppfullt i takt med att svenskornas ben stumnade. Hedvig Lindahl visade med benparader och flera viktiga räddningar vilken stor målvakt hon kommit att bli. Och när Lindahl ställdes var Nilla Fischer där med ett livsavgörande ben och fick ut bollen till hörna.

Det blev stressigt, ”onödigt stressigt” för att citera Pia Sundhage efteråt.

Men till sist stod ändå Sveriges förbundskapten där i Kanal 5 och var ett enda stort leende och var ”oerhört nöjd”.

Det ska hon vara. Den första matchen är alltid svår och Sverige klarade att vinna den, något man ofta haft svårt med i tidigare kval och mästerskap.

Att spelet inte var perfekt och att det fortfarande blir farligt bakåt när motståndarna kommer med fart, det fruktade vi på förhand och där måste landslagsledningen jobba vidare. Och på slutet, tröttheten till trots, måste Sverige klara att sluta tätt och kontrollera matchen bättre.

Men segern är vår och även om mycket fortfarande kan bli bättre ska vi i kväll vara glada åt allt det som var bra. Vi är inte i Rio de Janeiro och OS än, långt därifrån.

Men med segern mot Norge tog vi några viktiga steg på vägen.

ARTIKELN HANDLAR OM