Mejla

Erik Niva

Niva: De har ett sår som inte läkt på över 40 år

Publicerad:
Uppdaterad:

Pep Guardiola har ett utslag som inte slutat klia på två säsonger.

Atlético Madrid har ett sår som inte läkt på drygt fyrtio år.

Och även om det går alldeles utmärkt att tänka på annat ibland så kom nu den här semifinallottningen och påminde om både det som irriterar och det som gör ont.

Det finns fortfarande en tagg där, och så fort man petar på den så kommer smärtan tillbaka.

Atlético Madrid var 7 sekunder från himlen den där gången för 42 år sedan.

Ledning med 1-0 i den allra sista förlängningsminuten av Europacupfinalen mot Bayern München. Egentligen ingen särskilt farlig matchsituation heller, utan bara en desperat motståndarback som slängde iväg ett halvdant skott ifrån alldeles för långt håll.

Men den gick in, den kröp in. Enligt legenden var målvakten Miguel Reina okoncentrerad – pappa till Pepe – redan på väg att ge bort sina segerhandskar till en pressfotograf bakom målet.

Atlético Madrid blev aldrig några vinnare.

De förlorade omspelet med 4-0, och har ända sedan dess fått släpa på den här etiketten som ”El Pupas”, de fördömda.

Ingen har gjort mer för att radera den än Diego Simeone, men inte ens han har lyckats fullt ut. För två år sedan var de prick 132 sekunder ifrån titeln när Sergio Ramos tilläts klättra upp och nicka ner bollen.

Vad är egentligen berättelsen om den här semifinallottningen?

För mig är det inte Pep Guardiolas chans till cirkelslut i München eller Manchester Citys möjlighet att ta sig dit de aldrig tidigare varit – parningen med just Bayern München reaktiverar hela den här följetongen om Atlético Madrids oändliga kamp mot sin egen historia.

Sportslig kittling

Sedan finns det ju en rätt tydlig sportslig kittling också.

När Real Madrid möter Manchester City är det rätt mycket två spegelbilder som ställs mot varandra, och spanjorerna som blir favoriter eftersom de har bättre mittbackar och Cristiano Ronaldo.

När Atlético Madrid dundrar in i Bayern München är det en total och fullständig stilkrock, och mycket svårare att förutsäga allt från matchbild till resultat.

För inte kan väl Pep Guardiola frivilligt bara kliva ner i kontringsfällan igen? Gång på gång har han fått sitt lag att fastna där i precis det här skedet av turneringen, och just därför förutsätter jag också att han i någon mån frångår sin grundmodell den här gången.

Spelar de som de gjorde mot Real Madrid för två år sedan och som de gjorde mot Barcelona i fjol – då får de omställningsblixten rätt i huvudet en tredje gång.

Diego Simeone kommer såklart inte ändra på någonting. Han kommer att ställa ut sin tappra, ogenomträngliga försvarsmur och tvinga motståndarna att ta initiativet.

Och i ett slag svänger också över, lägger sig i knät på FC Bayern. De måste bygga snabbare, spetsigare anfall. De måste bli ännu mer noggranna med bollen, och betydligt mer rejäla i de defensiva omställningarna när spelet väl vänder.

Nederlagen som etsar sig fast

Det heter att ingen kommer ihåg en förlorare, men det är såklart inte sant. Ofta är det i själva verket nederlagen som verkligen etsar sig fast, som hänger kvar ända tills någon klarar av att måla över minnet med ännu starkare färger.

Hittills definieras inte Pep Guardiolas tid i Tyskland av hans båda Bundesliga-titlar, utan av de dubbla semifinalsmällarna. Och än idag ser inte Atlético Madrid på sig själva som Simeones segermaskin, utan som klubben som förlorar Europacupfinaler under de sista skälvande sekunderna.

Här har ni nu ett dubbelmöte att skriva ny historia av.

Här har ni två stora spannar färg framför klagomuren – men bara en pensel.

Av: Erik Niva

Publicerad: