Guldet bara uppskjutet

SPORTBLADET

Sportbladets Mats Wennerholm: Kajsa vill sätta världsrekord och ta den där OS-triumfen

BÅSTAD

Jag visste det.

Kajsa vill tillbaka.

Trots det som hände i går har hon inte en tanke på att ge upp och lägga av.

Hon är långt ifrån nöjd ännu.

Hon vill sätta nytt världsrekord och hon vill ta det där OS-guldet.

Det har bara blivit uppskjutet till 2008.

Foto: Guldhopp från inomhus-VM 2003.

Jag har frågat Kajsa många gånger om hur länge hon planerar att tävla.

Svaret har alltid blivit:

- Åtminstone till OS 2008.

Då är Kajsa 31 år och det är ingen ålder.

Världsrekordhållerskan Stefka Kostadinova var lika gammal då hon tog OS-guldet i Atlanta 1996.

Ukrainskan Inga Babakova var 34 då hon vann VM-guld i Edmonton för tre år sedan.

Många tror att Kajsa är äldre än hon är och jag förstår dem.

Kajsa Bergqvist har ju redan gjort tio säsonger som Sveriges bästa höjdhopperska, sedan mästerskapsdebuten som 18-åring vid VM i Göteborg.

Envis och målmedveten har hon sakta höjt sig för varje år för att nå den absoluta världstoppen år 2000, första säsongen hon hoppade över två meter.

Sedan har utvecklingen bara fortsatt och i fjol hade Kajsa tre mycket bra försök på världsrekordhöjden 2.10.

Det var vid höjdhoppsgalan i tyska Eberstadt, där hon trots sin krånglande hälsena var felfri ända över svenska och nordiska rekordet 2.06.

Där i Eberstadt visade Kajsa vad hon vad hon är mäktig.

Det vet hon naturligtvis själv också.

Har man som elitidrottare nuddat vid drömgränsen, vill man tillbaka.

Vore inte likt Kajsa

Visst skulle Kajsa kunna säga adjö till toppidrotten och satsa på en civil karriär - hon har en gedigen utbildning i marknadsföring och har tjänat tillräckligt med pengar för att ha tryggat sin framtid.

Men det vore inte likt Kajsa.

Det vore att ge upp.

Hon har faktiskt redan kämpat sig igenom två och ett halvt år av smärta och är beredd att ta ett halvår till.

Kajsas problem började redan vid inomhus-VM i Wien 2002. Då tog hon precis som i går en smärtstillande spruta.

Den gången ledde det till en mindre bristning i den vänstra hälsenan.

Efter det lovade Kajsa sig själv att aldrig ta smärtstillande för att kunna hoppa, men drömmen om OS fick henne att ändra sig.

Nu hade bedövningen ingenting med skadan i går att göra.

Kajsa bedövade en helt annan del av foten och hälsenan var dömd att gå av.

Hade det inte hänt i Båstad, hade den gjort det i Paris på fredag eller i DN-galan nästa tisdag.

Det var bara en tidsfråga.

Jag vet att många försökt hitta syndabockar, att det var fel att Kajsa hoppade i Båstad och att hon mer eller mindre tvingades till det då hon var tävlingens största affischnamn.

Det är i och för sig sant att årets Båstadgala varit dödsdömd utan Kajsa Bergqvist i startfältet, speciellt då Stefan Holm bestämt sig för att hoppa i konkurrerande Eberstadt i Tyskland.

Men det är samtidigt ett orimligt resonemang, för alla de som lärt känna Kajsa.

Det går nämligen inte att tvinga henne till någonting.

Det finns ingen som bestämmer över Kajsa Bergqvist.

Hon lyssnar naturligtvis på råd, men de slutgiltiga besluten tar hon själv.

Att hon hoppade i Båstad berodde på att hon själv ville det. Det var snarare stressen att komma i gång med tävlandet i tid före OS, som drev henne till utomhusdebuten i Båstad.

Det var samma sak när ortpeden Sten Björnum ville göra en mer omfattande operation i vintras, en operation som skulle ha förstört OS-chanserna redan då.

Kajsa sa nej. Hon var beredd att chansa för möjligheten att ta ett OS-guld.

Det spelet förlorade hon i går.

Men det är ingen katastrof vi talar om.

Det är ett tillfälligt avbrott, ett uttryck som passande får en dubbel innebörd i Kajsas fall.

Såg Sjöberg och Wiberg

Det är faktiskt tredje gången jag ser en svensk världsstjärna dra av hälsenan.

Jag var i Stuttgart 1993, då Patrik Sjöberg verkligen chansade och tog en smärtstillande spruta direkt i hälen inför höjdkvalet.

Det slutade med ett gipsat ben och Patrik kom väl aldrig egentligen tillbaka på den nivå han en gång varit.

Jag var i slovenska Maribor 1993 och såg Pernilla Wiberg sitta och gråta i ett tält, efter att ha slitit av sin hälsena, något ingen märkte mer än hon själv.

Men Pillan kom tillbaka redan året efter och gjorde sitt bästa OS någonsin i Lillehammer 1994.

Hon tog OS-guldet i kombination och var fyra både i super G och slalom.

Kajsa och Pillan har många gemensamma nämnare, men framförallt den mentala styrkan.

Lika envisa och med samma tålamod att övervinna alla hinder.

Rehabiliteringsträning är bland det tråkigaste man kan syssla med. Monotona, enformiga övningar som kräver en enorm disciplin och uthållighet.

En långsam väg tillbaka, där tiden kryper fram och fallen framåt kommer i små, små pyttesteg.

Men är det någon som ska klara det är det Kajsa.

Har vunnit fem mästerskapsmedaljer

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott