– Yngre spelare är mer egoistiska

SPORTBLADET

Stefan Lövgren om att tillhöra ”gubbarna”, sin ledarroll – och behovet av nya egostjärnor

Foto: "JAG SER INGET SLUT ÄNNU" Stefan Lövgrens kontrakt går ut 2006 – men han hoppas kunna förlänga det med ett eller två år. ”Jag ser inget slut ännu, men man får ta ett år i taget numera”, säger han.

BORÅS

Han har varit bland de yngsta i landslaget.

Han har tillhört medelåldern.

Nu är han en av gubbarna.

Men hela tiden har Stefan Lövgren varit ledaren, kaptenen, fältherren.

– De yngre är mer egoistiska än vad vi äldre var och är...på ett positivt sätt.

Med 14 dagar kvar till VM pratar Sportbladet ledarrollen, kontantkort, Jonas Larholm och Bröderna Lejonhjärta med Stefan Lövgren.

Per Carlén ställde skorna på silverhyllan på prispallen efter OS i Atlanta 1996.

Vid nästa landslagsssamling behövdes därför en ny lagkapten utses.

Bengan Johansson hade flera enormt rutinerade namn med stora ledaregenskaper att välja bland: Magnus Wislander, Staffan Olsson, Ola Lindgren och Magnus Andersson (alla tränare i dag).

Det normala i svenska lag, och inte minst för Bengans demokratiska ledarskap, är att spelarna själva får utse sin kapten.

Men den här gången valde Bengt Johansson en annan väg då han var rädd att spelarnas röster skulle splittras på alla de här fyra kandidaterna. Därför gick han in och bestämde: Stefan Lövgren ska bli ny kapten.

– Men jag sa till Bengan att det där kan han inte bara bestämma. Det var ju speciellt med de namnen som fanns och den rutinen de hade. Det måste accepteras av gruppen, annars skulle vi fått en ohållbar situation, berättar Stefan Lövgren.

– Sedan vet jag inte hur mycket Bengan betalade dem för att säga ja (skratt).

I så fall är det en av Bengans bättre investeringar.

”Man är aldrig ensam”

Men troligen fanns det inga pengar med i spelet – det lär inte ha behövts.

För det finns få så naturliga auktoriteter som Stefan Lövgren.

Han leder med sitt sätt att prata, sitt sätt att spela, sitt sätt att...vara.

– Det passar mig att ta tag i saker, som han själv uttrycker det.

Han har alltid varit en ledarfigur.

– Det fanns nog tendenser i skolan också.

I jantelagens Sverige är det alltid svårt att prata om sig själv och sin starka sidor.

Men det skiner igenom att Lövgren trivs och växer när han är ledare.

– När de överenskommelser jag varit med i och tagit tag i stämmer och ger framgång ger det mig en större tillfredsställelse än att bara vinna matchen. Det handlar om sättet vi vinner på också.

Mycket är nytt i svenska landslaget inför VM – förbundskaptenen, spelare och spelet. Det kan bitvis verka ganska förvirrat på träningarna med ständiga diskussioner om kombinationer mellan alla kreativa, tänkande spelare i truppen.

– Det blir gärna så. Ingemar har gett oss riktlinjerna sedan diskuterar vi oss fram. Någon säger ”heter inte den så”, en annan säger ”nej, det är väl den”. Då gäller det att någon säger ”skit samma, nu heter den så, punkt slut”.

”Någon” är ofta just Lövgren.

– Jo, jag är väl en av dem. Men vi måste sätta ett namn på kombinationen, sen får det vara färdigt och vi måste köra vidare.

Är du inte rädd för att ta för mycket plats?

– Jag hoppas att man antingen känner det själv eller att man har folk kring sig som säger till. Det är ju inte min personliga åsikt som ska fram, utan den som är bäst för laget.

Olsson, Wislander, Lindgren och Andersson är alla borta ur landslaget. Spelare som Lövgren spelat med i tio–elva år i landslaget och varit kapten för i sju–åtta.

Saknar du dem?

– Allt har sin tid naturligtvis. Det kommer och går folk. Det har varit kul det som varit men det går nya tåg.

På det nya tåget bakom lokförare Lövgren sitter spelare som Jonas Larholm, Pelle Linders, Fredrik Lindahl och Kristian Svensson, en del 12–13 år yngre än honom själv.

– Nu utnyttjar man all tid till att komma varandra nära. Man är i princip aldrig ensam, utan det är ständiga grupparbeten, samtal och byte av rumskamrater.

– Det är hur kul som helst. Tidigare gick man på bio för att få ett brejk. Det behöver man inte längre. Nu har du så många nya impulser från dina medspelare som blir som ett brejk.

Vad tar de yngre med sig in i landslaget?

– De har mycket nytt tänk. Eller för att hårddra det – de yngre är mer egoistiska än vad vi äldre var och är. På ett positivt sätt, förstås. De vågar sticka fram näsan.

– Vi har tidigare pratat om att vi saknat de här egostjärnorna, att vi är för mycket lagspelare i Sverige. Nu har vi Zlatan och Ljungberg som lysande exempel, och de behövs, säger Lövgren, och fortsätter:

– Den nya generationen (i handbollslandslaget) är av samma typ som dem och det kan vi få en väldigt bra effekt ur.

Inga negativa tankar

En av de här nya stjärnorna är naturligtvis Jonas Larholm, som ofta jämförs med såväl Magnus Wislander som Stefan Lövgren.

– Jag känner igen det obekymrade sättet; självförtroendet man hade när man kommit in i det då 1995–96. Det fanns inga negativa tankar där på banan om att man inte skulle våga, säger Lövgren.

– Nu i efterhand kan jag tänka ”herrejävlar, va fan höll jag på med”.

Men det obekymrade sättet är inget han vill plocka bort hos de unga.

– Nej, där har man mycket att lära i stället.

I dagens it-teknik har han också mycket att lära av den nya generationen.

– Jag var inne på Pressbyrån här i Borås och skulle ha ett kontantkort till min svenska mobil. Jag frågade efter Telia, Comviq eller Vodafone. Men de var slut allihop och då började expedi-

ten snacka om Halebopp och andra konstiga grejer. Jag vågade inte köpa utan gick tillbaka till Lindahl och frågade om de här Halebopp. ”Jo, för fan, de funkar”, sa han (skratt).

Men visst har Lövgren barnasinnet kvar.

Favoritfilmen heter nämligen ?

– ? Bröderna Lejonhjärta. Jag har alltid varit fascinerad av den historien. Det började med att mina kusiner hade en LP–skiva med den, som jag alltid satt och lyssnade på när jag var där. Sedan fick jag den på video när jag fyllde 25. Jag ska leta upp den på dvd nu.

Foten blir aldrig helt bra

Det finns en mörk sida i Bröderna Lejonhjärta, precis som det gör i Lövgrens handbollskarriär – skadorna.

Hans fot kommer aldrig att bli riktigt bra och han började spela igen först för 3,5 veckor sedan efter att gått skadad dubbelt så länge. Ändå kommer Lövgren faktiskt bättre förberedd än till de två senaste (för svensk del) misslyckade mästerskapen.

Både inför VM 2003 och EM 2004 blev Lövgrens uppladdning en kamp mot tiden på grund av skador och/eller att han blev pappa.

Därmed blev också hela landslagets uppladdning en kamp mot tiden då alla, såväl media som medspelarna och Bengan, gick och väntade på frälsarens återkomst.

– Det blev så, även om jag inte tänkte så själv eller kände någon belastning. Det var ingen lyckad situation för ett lag.

När Linnéll nominerade VM–truppen och fick frågan om han såg Lövgren som en nyckelspelare svarade han: ”Inte mer än någon annan, vi ska inte ställa orimliga krav på Lövet.”

– Tidigare var jag väl pusselbiten som saknades. Nu är det så mycket som är nytt och vi vet inte vilken pusselbit som saknas ännu. Det är en jävla skillnad.

Hur länge orkar du hålla på med tanke på alla skador – kan du se dig själv spela när du är 40 år, som Wislander och Staffan Olsson?

– Det var nog den sista generationen som höll på så länge med tanke på den belastningen av matcher som finns i dag. I framtiden tror jag inte att många spelare kommer att hålla på mycket längre än till 30-årsåldern. Mitt kontrakt går ut 2006 och jag hoppas kunna förlänga

det med ett eller två år. Jag ser inget slut ännu, men man får ta ett år i taget numera.

Blir du tränare sedan?

– Jag har inte alls funderat på det. Hade jag gjort det hade jag halvvägs börjat sluta redan. Det kan bli så. Det kan också inte bli så.

En sak är säker: tills dess är Lövgren ledaren.

Det här är Stefan...

Lövgren om...

Röster om lövgren som lagkapten

ARTIKELN HANDLAR OM

Handboll