Bergström: Felaktigheter och gissningar, Andersson

SPORTBLADET

Två norskor och en amerikanska kom på pallen i damernas sprint i går.

Alla tre var sminkade.

Till skillnad från DN:s Lena Andersson tycker jag inte alls att det är kontroversiellt.

Foto: Sportbladets Kristoffer Bergström.

Ta en promenad genom centrala Oslo vintertid och du kommer sannolikt att se ungdomar som bär längdskidor. I Norge är sporten cool, affärer skyltar med funktionskläder och smoothies, på lediga stunder bilar hippa stadsbor upp till nationalarenan Holmenkollen.

Therese Johaug representerar den nya, urbana skidåkaren. 26-åringen poserar för modeplåtningar, designar handskar och gör reklam för klockor. Dessutom tillryggalägger hon flest träningstimmar av alla i världseliten och är nybliven världsmästare på tremilen, VM:s längsta distans.

Johaug tävlar sminkad. Det gör majoriteten av de kvinnliga åkarna i världseliten.

Över detta ondgör sig kolumnisten Lena Andersson i lördagens DN. Så var det inte för 30 år sedan när hon idrottade, skriver hon, och slår fast att det ”utan tvekan är opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår”.

Prispengar och SOK-stöd är inte nog

Enligt Andersson varken slemmar eller snorar skidåkare längre. På hennes tid syntes klet på de aktivas hakor, nu är det torrt. Avsaknaden av kroppsvätskor får henne att ställa två frågor: är trycket från kommersiella och estetiska normer så tungt att åkarna torkar sig ute i spåret? Eller sparar Charlotte Kalla och hennes motståndare på krafterna för att bevara sina ansikten rena?

Lena Andersson beskriver könsmaktsordningen som en samverkansteater, vilket leder till slutsatsen att ”man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är”. Sluta sminka dig så tar vi dig på samma allvar som männen, alltså. Din mascaraborste bidrar till förtrycket.

Jag håller inte med.

Ja, åkare bär mascara, det gör kvinnor överallt i samhället. Att det har spridit sig till längdsporten beror troligen på att stjärnor exploateras hårdare i tv och reklam numera. Deras kroppar förstoras upp på reklamvepor, på arenornas jumbotroner, på tv-tittarnas skärmar. Prispengar och SOK-stöd är inte nog för att bli rik på sporten, därför lånar åkarna ut sina ansikten till företag som hoppas kränga tandborstar, lotter och energidrycker.

Men Andersson vänder sig inte mot kommersen, inte heller mot att Red bull sponsrar män och Oral b kvinnor, utan att kvinnor utsätter sig för ”besväret, tidsåtgången och risken” med att sminka sig.

Jag hade gärna läst ett exempel på en åkare som en enda gång har störts av sminket. Vem har fått sikten grumlad av rinnande mascara? Och om en åkare avstår de där fem minuterna framför spegeln på morgonen, hur ska hon utnyttja det för att få sitt naturliga ansikte i mål lite kvickare?

Fördomen att en sminkad tjej är mindre seriös än en osminkad är ändå inte det värsta med texten.

Vi som står vid målområdet vet att varje större skidtävling är en dregelfest. Johaug har skum på hakan, Justyna Kowalczyk är kletig, klägg rinner från näsor och gipor. I januari såg jag Ragnhild Haga kräkas i munnen men inte stanna för att spotta ut den mjölkiga sörjan, utan oförtrutet streta upp för Alpe Cermis topp.

Om Lena Andersson saknar slem men inte vill ta sig till arenorna står det henne fritt att bildgoogla.

Könsstrukturerna bör diskuteras

Visst kämpar skidåkningen alltjämt för att bli mer jämställd.

Under VM i Falun diskuterade jag och Expressens Pär Andersson den påtagliga sexismen inom skidjournalistiken (jag hoppas fortfarande på ett svar från honom). Att Lena Andersson också petar i längdsportens könsstrukturer är välkommet, ämnet behöver rotas i.

Vi kan fråga oss varför kvinnor ler medan män biter ihop käkarna under presentationen till sprintlopp. Vi kan resonera om varför SVT-experten Johanna Ojala bedöms vara ”fixad som skulle hon på bal” (Anderssons ord) medan André Pops solbränna, spretfrisyr och rippade pappakropp inte ifrågasätts.

Men vi kommer ingenstans om vi utgår från påhittade premisser. Det håller inte att kasta ur sig felaktigheter om att åkare inte slemmar längre, eller gissningar om att mascara rinner och stjäl värdefull tid.

ARTIKELN HANDLAR OM