Niva: ”Det osäkraste tränarvalet blir det tryggaste”

SPORTBLADET

Sportbladets krönikör om Erik Hamrén

Det skakar och det darrar och det knakar – men efter att för- och motargument vägts samman hänger resultatens vågskål ändå ungefär där man kan förvänta sig.

Jämvikt i nollsummespelet.

Svensk fotboll vid punkten då det allra osäkraste tränarvalet blivit det tryggaste.

Erik Hamrén sätter sig på ett podium i Solna med ett nyförlängt kontrakt – och det är inte alldeles självklart vad man ska tycka om det.

I normalfallet brukar det vara någorlunda enkelt att utvärdera en fotbollstränares arbete.

Du utgår såklart från resultaten, kör dem genom förutsättningarnas filter. Sedan inkluderar du även prestationen, studerar dess utveckling över tid.

Därefter drar du några streck mellan de olika hörnpunkterna, och i och med det är du faktiskt också ganska färdig. Fler faktorer än så behöver du egentligen inte väga in för att veta om en tränare har gjort ett bra jobb eller inte.

Svårare än Hamréns fall

I Erik Hamréns fall är allt det här mycket svårare, i och med att sambanden inte riktigt hänger ihop.

Resultaten har legat i linje med vad som är rimligt att förvänta sig – det är väl alla rätt överens om – men analysen av dem är alltjämt betydligt luddigare.

Det är inte nödvändigtvis så att det går någon logisk linje mellan Erik Hamréns utvecklingsarbete över spelarnas prestation till lagets resultat. Det är svårt att till exempel hävda att gnuggandet på träningsplanen givit ett allt stadigare försvarsspel som med tiden legat till grund för vunna matcher.

Istället bottnar hans gärning i mer abstrakta attribut; gruppkänsla, kampvilja, förmågan att slugga sig ut ur hopplösa igenmurade återvändsgränder.

Och hur stort är egentligen värdet av det?

Skulle Sverige ha vänt alla dessa underlägen ifall det inte vore för Erik Hamrén – eller hade vi överhuvudtaget aldrig hamnat i dem?

Jag tror inte ens att de ansvariga på Svenska Fotbollförbundet har något tydligt svar på de frågorna.

Karl-Erik Nilsson och de andra har istället gjort en sorts grundläggande riskkalkyl, och konstaterat att landslaget har gjort fullt godtagbara resultat med en ovanligt svag spelargrupp. De har försäkrat sig om att den enda stjärnan kommer att fortsätta infinna sig, och därmed garanterat ytterligare några år med välfyllda läktare på nationalarenan. De har tittat igenom listan över tänkbara alternativ, och insett att den är både kort och ofullständig.

Jag vill bli övertygad

Erik Hamrén må vara en fotbollstränare som är både flängig och svårutvärderad – men i nuläget är han paradoxalt nog ändå det överlägset tryggaste valet för en färsk förbundsstyrelse.

Mina egna förhoppningar på den kommande tvåårsperioden stannar däremot inte vid resultaten.

Givetvis utgår även jag ifrån att vi tar oss till det utökade EM-slutspelet i Frankrike, men det tror jag att vi hade klarat med i stort sett vilken förbundskapten som helst. Naturligtvis inser jag att det sedan vore extremt svårt att rubba någon av de verkliga tungviktarna i en slutspelsmatch, men det har ju främst med kvaliteten på våra egna spelare att göra.

Nä, när jag sammanfattar förbundskaptenens gärning om ytterligare ett par år så hoppas jag istället att kunna peka på ett lag som utvecklats på ett uppenbart sätt, som är skickligt nog att utnyttja sina styrkor och förnuftigt nog för att kompensera för sina svagheter.

Jag vill bli av med den här känslan av att jag står inför ett slags illusionist – att saker och ting händer lite hipp som happ, att de olika matchmomenten kan gå lite hur som helst.

Jag vill istället bli grundligt och innerligt övertygad om att Erik Hamrén verkligen är en fotbollstränare av hög internationell klass.