Det är en hög piedestal att falla från – och det väcker frågor

SPORTBLADET

1992 blev Marion Jones världens snabbaste sextonåring på 100 meter.

Tiden var sensationella 11,14 och hennes namn spreds för första gången över världen.

Tolv år senare är hennes namn solkat av dopninganklagelser och hennes berömda leende är borta.

Bara tiden är densamma – 11,14. Tiden som nu fick Marion på fall.

Jag har följt Marion sedan genombrottet i Aten 1997, då jag stod och pratade med henne i gångarna under Olympiastadion efter första VM-guldet på 100 meter.

En glad, öppen tjej, som tog emot omvärldens hyllningar med friidrottsvärldens charmigaste leende.

Jag minns särskilt fästmannen och 140-kilosbjässen CJ Hunter, som dunkade mig i ryggen och undrade hur det stod till med ett par svenska kulstötare han tränat med. Men det var då det.

I dag är CJ borta efter att ha åkt fast för dopning inte bara en, utan tre gånger och fick Marion att begära skilsmässa 2001.

Marion är kvar, men hon ler inte längre.

För bara något år sedan var hon friidrottens största namn och den första kvinna som lyckats nå den stjärnstatusen.

Från 1997 till 2002 vann hon 59 av 60 hundrametersfinaler.

Hon var oslagbar på distansen i nästan fem år, innan ukrainskan Zhanna Block lyckades vinna VM-finalen i Edmonton.

Stryk av fyra

Men Marion Jones var ändå tvåa i loppet och fortsatte att vinna sjutton raka hundrameterslopp 2002.

Hon inledde comebacken 2004 med att vinna ytterligare två GP-lopp på 100 meter, innan hon plötsligt blev femma bakom fyra amerikanskor i Eugene. Den andra förlusten på 100 meter på sju år.

Natten mot söndag kom den tredje i en final. Och precis som i Eugene fick Marion inte bara stryk. Hon fick stryk av fyra motståndare. Det har inte hänt sedan hon startade karriären som underbarn.

Så alla förstår att det är en hög piedestal att falla från. Och det väcker frågor.

Varför är Marion Jones – precis som sambon Tim Montgomery – plötsligt så mycket sämre?

Varför har inte Marion den där extra växeln, som gjorde att hon i princip var oslagbar i hela sju år? Och varför springer hon inte under elva sekunder, vilket hon gjort varenda vuxen säsong tidigare?

Jag vet vad de flesta tänker.

Utan vetenskapliga bevis så är det allmänt vedertaget att dopning gör tre–fyra tiondelars skillnad på 100 meter.

Det är ungefär vad både Marion Jones och Tim Montgomery tappat mot sina personbästa.

Både Marion Jones och Tim Montgomery är fortfarande misstänkta för att ha dopat sig och är satta under hård press av amerikanska dopningbyrån Usada. Men bevisen är betydligt starkare mot Montgomery – som hotas av livstids avstängning om han fälls – än de är mot Marion.

Å andra sidan tävlade inte Marion under hela 2003, då den stora Balco-härvan avslöjades och dopninglaboratorierna för första gången kunde upptäcka den specialdesignade anabola steroiden THG.

Där kommer vi in på en annan förklaring till Marions fall.

Hon är inget guldhopp

Hon valde att skaffa barn och ställde in hela säsongen 2003. Kanske är det så enkelt att hon överskattade den egna förmågan att komma tillbaka.

Jag har inga säkra svar, lika lite som någon annan.

Det är nog bara Marion som kan svara, i alla fall när det gäller dopningmisstankarna.

Nu återstår 200 meter och längd för henne i de amerikanska OS-uttagningarna. Där har hon större chanser att kvalificera sig.

Men i dagsläget är hon inget guldhopp i längd och formen på 200 meter är tveksam.

Men den stora titeln är redan förlorad.

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott