Hoff: 2017 – ett riktigt rekordår

Foto: Pontus Lundahl/TT / TT NYHETSBYRÅN
Peder Fredricson hade ett gyllene EM på hemmaplan.
SPORTBLADET

Henrik von Eckermann såg till att ge ridsportåret en passande avslutning med sin andraplats i årets sista världscuphoppning och ledning totalt.

För vilket rekordår det varit för svensk ridsport. Tio medaljer i sju olika EM och ett brons i VM i voltige, där 17-åriga Johanna Lundberg tog Sveriges första medalj i den disciplinen någonsin.

2017 kommer i framtiden omtalas som årets då svensk ridsport bröt igenom ett glastak. Då det tändes nya stjärnor som aldrig förr, då självförtroendet landade på en trygg nivå och då allt inte hängde på Rolf-Göran Bengtssons axlar.

2017 var också året då ridsport på allvar började räknas som en sport som andra.

Mest tack vare Peder Fredricson.

SVT-sportens årskrönika är ett talande exempel. För ett år sedan flimrade Rolf-Göran Bengtssons seger i penningtouren GCT förbi som hastigast. Men inte ett ord om Peder Fredricsons silver i Olympiska Spelen i Rio. Klantigt, är det snällaste jag kan komma på att säga om den missen, eller vad det nu var.

I årets SVT-krönika, som sänds på nyårsdagen, får Fredricson sitta i finsoffan och berätta om sin väg mot EM-guldet i Göteborg. Bland annat hur han varje dag efter OS gick in för att bli en sekund snabbare i allt han gjorde. På 365 dagar kan det vara skillnad i slutändan, som han säger.

Lägger till en tredje aspekt

Det är sånt som alla andra idrottare alltid jobbar med. I ridsporten, den kanske mest konservativa av sporter (näst kricket då) är Fredricsons förhållningssätt en smärre sensation. Hans förberedelser av både sig själv och hästarna, in i minsta detalj, mentalt, fysiskt och tekniskt, har jag inte hört någon annan ryttare prata om på samma sätt.

Trots ett helt liv bland hästar upphör han aldrig att fundera på hur han ska få hästarna att må ännu lite bättre och hur träningen ska optimeras ännu mer utan att slita.

Ta bara en sak som stigbyglarna. Medan alla andra tänker på funktion och säkerhet lägger Fredricson till en tredje aspekt – vikten. Lång som han är på sina små hästar håller han nere vikten på allt, även sig själv. Det rör sig om ett halvt kilo här, ett halvt kilo där.

Jag tror det är sånt som gör ridsport begriplig för den stora publiken. Alla kan se om en bom faller och hur klockan tickar. På så sätt är hoppsporten lätt som en plätt. Men allt det andra, hur hästar tränas och vad ryttaren betyder måste framstå som rätt obegripligt. På det sättet skiljer sig ridsporten från i princip alla andra sporter.

Då är det lätt att tro att allt handlar om pengar och att köpa rätta hästarna.

Toppryttare är av ibland obegripligt hårt virke. De har sin talang, känsla, dedikation och järnvilja att lita på och så kör de på, år efter år. Britten Nick Skelton bröt för ett antal år sedan nacken och dömdes till ett liv i rullstol. I Rio 2016 tog han OS-guld. Fälttävlansgurun Michel Jung vann EM med bruten fot, detta i en av de tuffaste och farligaste sporter som finns. Edwina Tops-Alexander födde barn i augusti. Så sent som i dag tappade hon ledningen Världscupen i hoppning. Listan av krigare kan göra lång.

Med Peder Fredricson är det på ett annat sätt. Han är en konstnär som beträtt tidigare okänd mark och tagit sin sport till en ny nivå.

2018 blir hur roligt som helst

Rolf-Göran Bengtsson har fortfarande tyngre meriter. Till exempel var RGB världsetta i flera månader 2011–2012 och tog också OS-silver och EM-guld (med mera). Men medan RGB tog EM-guld för att alla tre ryttarna före honom i finalen rev bort sig, var Fredricsons guld helt enligt planen och resultatet av minutiösa förberedelser.

Dessutom kan han formulera allt detta i ord.

Peder Fredricson är kungen. Efter RGB:s abdikering var det meningen att kronprinsen Henrik von Eckermann skulle ärva kungatiteln. I stället blev han omkörd av Fredricson. Det kommer von Eckermann inte att nöja sig med. Hans framfart i världscupen talar sitt tydliga språk.

I skuggan av dessa två giganter håller Douglas Lindelöw, fortfarande en ungtupp med sina 27 år, en konstant hög lägstanivå. Årets sensation Evelina Tovek blir också spännande att följa. Samt ett helt koppel hungriga och hårt arbetande unga ryttare där bakom.

Nästa år är det VM i Tryon, en liten håla i North Carolina. Där blir det tuffa puckar för set svenska hoppsilverlaget från Göteborg. Hemmanationen USA har platserna ett och två på världsrankningen och i potten ligger OS-kvalplatser. Men visst är Sverige hett.

I dressyren kokar det ännu mer av uppstickare. 2018 blir deras år.

I Göteborg visade nya stjärnan Therese Nilshagen upp sig, blev bästa svensk och såg till att Sverige tog ett lagbrons. Nästa namn att lära sig är Ann Blomgren. Hon kommer från samma ridskola, Vällingby, som Nilshagen och har nu, vid 37 års ålder har hon slagit igenom med ett brak och är rykande färsk i landslaget. Hon och hennes häst Quattro är grymt bra.

Marina Mattsson är bara 23 år men redan ett etablerat namn. Nu sitter hon på en Quartermain, den bästa framtidshäst jag sett på svensk mark. Ett naturens under, en skapelse som gör mig religiös.

Veteranerna Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel får passa sig. Kittel har nog insett det, för plötsligt har han tagit sina hästar ett par snäpp vidare efter att ha stått och stampat ett tag.

Det är svårt att sätta punkt för 2017. Men jag måste även nämna den tredje OS-grenen, fälttävlan. Deras EM-brons i lag blev till silver efter att Tyskland diskats på grund av ett dopningsfall i laget. Det är väl inte jättekul. Desto roligare är 27-åriga Louise Svensson Jädhe som klivit fram med bautasteg och är nu den högst rankade svenska fälttävlansryttare.

2018 kommer att bli hur roligt som helst.