Frändén: Skapat panik – hon är inte fransk nog
Publicerad 2024-03-24
PARIS. Planerna för Paris OS-invigning är sekretessbelagda men har redan skapat panik på landets högerflank efter att superstjärnan Aya Nakamura ska ha bjudits in för att sjunga Edith Piaf. Nakamura anses kort och gott för ofransk. Det vill säga för svart.
Och i startblocken för hemma-OS står en hel generation franska idrottare med afrikanskt ursprung och undrar vad det är för land de ska representera egentligen.
– Det är ännu en provokation av Emmanuel Macron. Han måste kliva upp varje morgon och tänka ”hur kan jag lyckas förödmjuka det franska folket idag?”. Hans önskan är ännu en gång att splittra.
Marine Le Pen var möjligen på sitt sämsta morgonhumör när hon besökte fransk radio i onsdags morse, men det var inte ännu ett slentrianmässigt slag i luften mot den sittande presidenten. Le Pen och hennes åsiktsfränder i den franska extremhögern är arga på riktigt, eftersom det framkommit att Macron bjudit in Aya Nakamura, Frankrikes just nu mest framgångsrika sångerska, att sjunga på invigningen av OS i Paris i sommar.
Hur det här över huvud taget är ett ämne för franska politiker att dryfta kan man diskutera, samt den närmast oinskränkta makten i presidentämbetet när den uppenbarligen går över hela OS-arrangörens. Nu har vare sig Macron eller Nakamura bekräftat det hela, men oavsett det är Le Pens åsikter väl representerade i Frankrike. För henne och många andra fransmän är Nakamura fel person att tolka Edith Piaf när hela världen tittar på, trots den självklara symboliken i att nutidens största popstjärna tolkar dåtidens dito. Hela 63 procent av fransmännen tycker inte att hon har på OS-invigningen att göra, enligt en opinionsundersökning.
Relevanta fördomar
Aya Nakamura är nämligen av maliskt ursprung och detta är hela problemet. Hon är svart och Piaf var vit och svårare än så är det inte, även om Le Pen och hennes åsiktsfränder mumlar om ”undermålig franska”, ”dåligt entourage” och ”vulgaritet”. Nakamura är född i Bamako 1995, men familjen flyttade till Parisförorten Aulnay-sous-bois när hon var barn. De senaste åren har hon varit landets mest streamade artist, med jättehitten Djajda från 2018 som det stora genombrottet. Hon gör radiovänlig musik med en blandning av karibiska och afrikanska rytmer. Som någon träffande beskrev det: ”Hon har lyckats med konststycket att göra franskan dansant”. Aya Nakamura sjunger på franska med inslag av både slang och olika afrikanska språk. Hon är med andra ord en popstjärna som popstjärnor varit i alla tider; inspirerad av sin samtid och en huvudvärk för äldre konservativa generationer.
Det finns fördomar om fransmän som är gravt överdrivna, men det finns andra som tyvärr är högst relevanta än idag. En av dem är idén om det egna språkets särart och suveränitet. En annan är föreställningen att fransk musik inte rört på sig sedan Edith Piaf levde. Precis som de flesta länder med stor afrikansk diaspora är svart musik den överlägset mest strömmade i Frankrike, där rap har en alldeles speciell position sedan 1990-talet. Edith Piaf kritiserades för övrigt av sin tids borgerliga etablissemang för att vara både vulgär och arbetarklassig, samt för att använda – tada – slang.
Vad har alla gemensamt?
Det här kulturkriget hade man förstås kunnat avskriva som trams, ett i en lång rad av ämnen där ytterhögern försöker positionera sig med hjälp av rasistisk nostalgi. Men nu rör det ju sommarens olympiska spel, ett evenemang som upptar nästan all fransk nyhetsrapportering med några månader kvar. Och vilka är Frankrikes affischnamn inför hemma-OS?
Ja, det är ju Teddy Riner och Clarisse Agbegnenou i judo och Marie-Florence Candassamy i fäktning, två riktiga publiksporter i Frankrike. Vi har också Estelle Mossely i boxning och U21-landslaget under Thierry Henrys ledning med drömmen om Kylian Mbappés deltagande. Och damlandslaget i fotboll förstås, med Marie-Antoinette Katoto som anfallsvapen. Herrbasketens fixstjärna Victor Wembanyama kommer tillhöra spelens allra största stjärnor, och i handboll är Frankrike regerande olympiska mästare på både dam- och herrsidan.
Och vad har alla dessa gemensamt? De är icke-vita fransmän, eller lag med en stor del icke-vita fransmän, med rötter i Afrika eller Västindien.
Och visste de det inte redan står det klart nu: Inte ens en gigantisk succé garanterar dem att uppfattas som helt franska när det verkligen gäller.