Under tröjan – ny Nivaserie

”Träningsmatchen förstörde allt”

Av: 

Erik Niva

Per Nilsson i Hoffenheim-tröjan.

Foto: Daniel Roland / TT NYHETSBYRÅN

  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

SPORTBLADET

VEM? Per Nilsson

VAR? 1899 Hoffenheim

NÄR? 2008/09

/PER NILSSON BERÄTTAR SJÄLV/

”Det finns egentligen bara två ord – ett namn – som förklarar varför jag hamnade i Hoffenheim: Ralf Rangnick. Han är en av mina absolut största mentorer inom fotbollen, och att jag träffade honom våren 2007 påverkar mitt liv och min karriär än i dag.

Jag bodde i en ort som heter Skien i norska Telemark – spelade för Odd Grenland – och det fanns absolut andra klubbar som också var intresserade. Lite tidigare hade jag till exempel fått ett anbud från Sunderland – det var precis när Tobbe Hysén också gick dit – men det var knappt någon kontakt eller kommunikation överhuvudtaget. Det kom ett bud bara: ’Vill du komma till Sunderland – ja eller nej?’.

Erik Niva med Nilsson Hoffenheim-tröja.

Foto: Erik Niva

Ralf Rangnick på en träning sommaren 2008.

Foto: Daniel Roland / TT NYHETSBYRÅN

Så var det ofta inom fotbollen, men att jämföra det med hur Hoffenheim agerade är verkligen natt och dag. Det var något helt annat. Som tränare tog Ralf Rangnick med sig sin tekniska direktör och åkte upp för att se mig spela mot Rosenborg. Sedan hade vi en middag efter matchen, och jag kommer ihåg den middagen som om den var i går.

Sättet, övertygelsen, hur han tog sig tid att förklara vad planen var med allting... Vad jag skulle ha för roll, hur vi skulle spela, vart allt skulle ta vägen på både kort och lång sikt... Och utan att gå händelserna för långt i förväg – precis allt han sa och förklarade förverkligades sedan. Det är så jag känt Ralf Rangnick sedan dag ett, som mannen som både kan se in i framtiden, förklara den och styra den. Det han vill göra och planerar för – det sker. Det är otroligt, jag har aldrig träffat en annan person som honom.

I stort sett hade jag bestämt mig redan efter den där första middagen. Utifrån fick jag höra mycket negativt och många tvivel från media: ’En jättebra säsong, på gränsen till landslaget – och så ska du gå till en nykomling i den tyska andradivisionen?’. Men jag var övertygad. Jag åkte ner och tittade på samhället och anläggningen och så, men det var mest bara för att bekräfta något jag redan var säker på. Jag ville till Hoffenheim.

”Brant inlärningskurva”

När jag väl kom dit var jag ju verkligen inte ensam nykomling. Det här var första året någonsin Hoffenheim var uppe i den tyska andraligan – i proffsfotbollen – och det hade givit dem både helt nya möjligheter och helt nya ambitioner. Jag tror att vi var sju nya startspelare som kom samma sommar; Vedad Ibišević, Demba Ba, Carlos Eduardo, Chinedu Obasi, Luiz Gustavo, Sejad Salihović och jag.

Väldigt, väldigt bra spelare – men väldigt kort om tid för att lära oss Ralf Rangnicks filosofi, principer och sätt att tänka fotboll. Och från början gick det absolut knackigt. Visserligen tog vi oss vidare i cupen det allra första vi gjorde, men sedan var det ett kryss och tre förluster de fyra första matcherna i 2. Bundesliga.

Det var väldigt mycket nytt, en väldigt brant och intensiv inlärningskurva. I dag har den här skolan blivit stilbildande i egentligen hela världen, men då var det här med gegenpressing och framåtförsvarande helt nytt. Vi jobbade extremt mycket på det, och en del av det kändes bakvänt i början. Det här med att vi knappt ville ha bollen i vissa lägen, att vi nästan gav bort den avsiktligt... Det var bollerövringarna vi var ute efter, och sedan att skapa övertag och gå snabbt och vertikalt till anfall.

Nilsson, Demba Ba och Marvin Compper firar med fansen efter en seger i 2. Bundesliga mot Greuther Fürth.

Foto: Thomas Kienzle / TT NYHETSBYRÅN

Allt utgick egentligen från kvalitativ dataresearch; 60 procent av målen i toppfotbollen görs efter omställningar. Hur resten sedan fördelas mellan mål på fasta situationer och mål genom bollinnehav kan variera från år till år – men de flesta mål görs efter omställningar. Så är det alltid. Och när vi väl började klara av att omsätta det vi tränade på i handling på match märkte vi ju att: ’Helsike, så många mål vi gör’. När maskineriet väl kom igång tog vi poäng efter poäng efter poäng efter poäng. Det var helt otroligt.

Vi avvaktade aldrig, utan vi klev på och ville göra mål. Vi gjorde minst tre mål i varje match – var enormt attraktiva att titta på – och slog aldrig av på takten. När vi spelade internmatch på träning hade Ralf en regel som innebar att vi bara hade ett visst antal sekunder på oss för att flytta bollen från nätet till mittpunkten efter varje mål vi gjort. Tog det för lång tid så räknades inte målet. Ledde vi med 2–0 i en ligamatch var vår mentalitet sådan att vi såg ett försök att göra 3–0 som det absolut bästa sättet att försvara vår ledning. Aldrig bunkra.

Bombhotade arenan

Den sista matchen i 2. Bundesliga mot Greuther Fürth summerar exakt hur vi tänkte och ville spela. Vid seger skulle vi gå upp, men det var ju inte så att vi drog oss tillbaka när vi gjort 1–0. Vi fortsatte, och redan när vi ledde med 3–0 var det någon spelare i deras lag som började muttra: ’Jaja, nu tar vi väl det lite lugnt?!’ – men såna tankar existerade inte för oss. Vi skulle göra 4–0, 5–0, ännu mer. Och 5–0 blev det.

Dietmar Hopp, klubbens stora investerare, firar avancemanget till Bundesliga.

Foto: Thomas Kienzle / TT NYHETSBYRÅN

Hela den här dagen är nog det jag minns allra helst från åren i Hoffenheim. Efter matchen bytte vi inte ens om. Vi åkte direkt till firandet i en stor industrihall. I samhället bodde det 3–4 000, men till det här välkomnandet hade det kommit minst 15 000.

I centrum för festen stod Dietmar Hopp, vår stora investerare som givit oss möjligheterna att gå från litet byalag till Bundesliga-klubb. För mig var han ungefär som en supporter. På gott och ont kunde han dras med väldigt mycket av både medgång och motgång. Han var väldigt hjärtlig och vänlig, men gick det dåligt kunde han ibland komma ner till omklädningsrummet och uttrycka sig som ett fan.

Dietmar Hopp är illa omtyckt av motståndarna runt om i Tyskland.

Foto: Roland Weihrauch / TT NYHETSBYRÅN

Hoffenheim var ingen vanlig nykomling på något sätt. Vi hade vår fotboll och våra idéer – men vi hade ju också de pengar i ryggen som Hopp hade investerat. Och det var absolut tydligt att alla inte gillade oss. Det kunde bli väldigt påtagligt under matcherna, framför allt i de östliga delarna av landet där vi inte alls var välkomna. Jag minns när vi mötte Erzebirge Aue borta. De kastade sten på bussen, och hade gjort några låtar om ’Scheiß Millionäre’. När vi spelade i Offenbach blev arenan bombhotad.

Egentligen var det inget som störde oss, men inför den första historiska säsongen i Bundesliga är det klart att det fanns en osäkerhet, på många olika sätt. För Hoffenheim var allt nytt, både på och utanför planen. Vart står vi? Hur bra är vi?

Nilsson skadade sig i Bundesliga-premiären och tvingades utgå.

Foto: Sven Kaestner / TT NYHETSBYRÅN

Inspirerade Klopp?

Jag blev framröstad som kapten av mina lagkamrater, så när Hoffenheim spelade sin allra första Bundesliga-match var det jag som ledde laget ut med bindeln på armen. Det är något jag sätter väldigt stort värde på såhär i efterhand.

När matchen väl började visade det sig att vi var på en helt annan nivå än Energie Cottbus, att vi var klart bättre. 3–0 blev det, men det var mycket närmare att vi gjorde 4–0 och 5–0 än att de gjorde 3–1. För egen del tog premiären slut precis före paus. Jag fick en armbåge i ansiktet, och en liten spricka i skelettet. Från början hette det att jag riskerade att bli borta lång tid, men det visade sig att jag kunde spela med sån här ansiktsmask och var tillbaka redan till nästa match mot Borussia Mönchengladbach.

Ny nolla där. Ny seger. Upp i serieledning direkt.

Hoffenheim körde över Jürgen Klopps Dortmund en månad in på Bundesliga-säsongen. Här firar Vedad Ibišević 3–0-målet.

Foto: Daniel Roland / TT NYHETSBYRÅN

Nilsson i kamp med Dortmunds Florian Kringe.

Foto: Daniel Roland / TT NYHETSBYRÅN

En dryg månad in på säsongen mötte vi Jürgen Klopp och hans Borussia Dortmund. Vi gjorde en fantastisk match, ledde med 4–0 efter sisådär en timme. Någonstans hörde jag att Klopp efteråt sa: ’En dag hoppas jag att mitt lag också ska kunna spela såhär’. Jag vet inte om det stämmer eller inte, men det låter rimligt för mig, haha. Jag tror faktiskt att Hoffenheim och vårt sätt att spela verkligen präglat honom, att han tog med sig mycket av det vi gjorde.

Än i dag tycker jag att Liverpool är det det europeiska topplag som spelar den fotboll som påminner mest om den fotboll vi försökte spela, som har hämtat mest därifrån och utvecklat det vidare. Jag känner igen många av principerna. Dels det självklara – hur de pressar och hur de ställer om – men också hur de spelar väldigt smalt med sina forwards. I praktiken är ju ytterbackarna deras enda kantspelare, och så var det för oss också.

Jubel med Marvin Compper under en cupmatch 2009.

Foto: Uwe Lein / TT NYHETSBYRÅN

”Jag blev totalpetad”

För oss i Hoffenheim var hela den här första hösten i Bundesliga fantastisk, förtrollad. Det vara bara att gå ut och köra samma grej. Vår attityd var att det inte fanns någon poäng med att börja fundera på vad de hette, klubbarna eller spelarna vi skulle möta.

Vi spelade likadant hela tiden, och ibland innebar det att vi gick på några rejäla smällar när vi väl torskade. En match förlorade vi mot Bayer Leverkusen med 5–2, en annan mot Werder Bremen med 5–4. Det var i de matcherna kvalitetsskillnaden mellan Bundesliga och 2. Bundesliga verkligen märktes och blev tydlig. I andradivisionen hade vi kunnat komma undan med fel och misstag, men när vi gjorde samma grejer i högstaligan avgjorde Mesut Özil.

Just det där 5–4-målet som Özil gjorde för Bremen blev kostsamt för laget – men på ett sätt faktiskt ännu mer kostsamt för mig personligen. Jag gjorde absolut ingen bra match, agerade tveksamt vid det här avgörande målet och det kostade mig min plats i startelvan. Vi hade en otroligt duktig ung mittback, Matthias Jaissle, och alla förstod att det skulle satsas på honom eftersom han skulle komma att nå den absolut högsta nivån. Jag ska inte säga att Ralf väntade på att jag skulle göra en dålig match – men jag kan säga att han säkert väntade på en möjlighet att skicka in Matthias Jaissle i startelvan.

Foto: JOERG SARBACH / TT NYHETSBYRÅN

I dag har jag själv lite sportchefshuvud på mig, så kan jag absolut förstå den långsiktiga tanken från Ralf, allt det här med en ung tysk spelares marknadsvärde. Matthias Jaissle hade en otrolig potential, men drabbades tyvärr av en svår korsbandsskada hemma mot Hannover senare den här säsongen. Den kostade honom i praktiken hans karriär, men utan den hade det varit han som stod där som världsmästare 2014 tillsammans med antingen Hummels eller Boateng. Det är jag 100 procent säker på. Han hade inga svagheter – och även om jag var hans konkurrent så kunde jag se allt det här redan då.

På ett sätt tror jag att det gjorde mig till en lite ovanlig elitfotbollsspelare. Naturligtvis var jag besviken och frustrerad över att ha gått från att vara given lagkapten till totalpetad – men jag hade ändå förmågan att se och förstå hela bilden. Allt handlade inte om mig. Det handlade om laget, omklädningsrummet, klubben.

Träningsmatchen förstörde allt

Även med mig vid sidan fortsatte vinsterna att komma, och strax före jul hade vi till och med en liten lucka högst upp i Bundesliga-toppen. Då mötte vi FC Bayern München borta, och det var en helt extremt uppskriven och uppumpad match. Jag tror inte att det var någon match i hela världen under 2008 som sändes i lika många länder och som fick lika många tittare.

I första halvlek var vi överallt. Vi vann närkamperna, vi tog oss framåt, vi skapade chanser. Ibišević gjorde 1–0 strax efter paus, och vi kände att vi skulle vinna matchen. Det var en nästan surrealistisk känsla. Jag minns hur jag satt på bänken och surrade med Francisco Copado – en spelare som varit med hela vägen från tredjedivisionen – och vi kunde knappt tro att det var sant. ’Förstår du att vi sitter och tittar på vårt lag på Allianz Arena, och att vi är klart bättre än vad FC Bayern är?’. Det hade knappt ens tagit ett år för oss att gå från att vara nykomlingar i andradivisionen till att spela ut ett av Europas bästa lag på bortaplan.

Luca Toni avgjorde på stopptid.

Foto: Matthias Schrader / TT NYHETSBYRÅN

Det var en besvikelse redan när Philipp Lahm gjorde 1–1 – en poäng kändes för lite utifrån det vi hade presterat – men till på köpet släppte vi sedan in ett mål till i på stopptid. Vår vänsterback Ibertsberger halkade när han skulle tackla undan bollen, och frispelade i stället Luca Toni.

Den smällen var hård, men det skulle snabbt bli värre. Under vinteruppehållet åkte vi till La Manga, och där hade vi en träningsmatch mot Hamburg som förstörde allting. Vi förlorade, och det var en riktig hätsk match med väldigt hetsig stämning. Ibišević drog sitt korsband, och i det läget var han i sitt livs form och ledde han skytteligan med 18 mål på 17 matcher. Carlos Eduardo bestämde sig för att skalla Ivica Olić, och blev avstängd i fem matcher.

”Våren var bedrövlig”

Vi toppade fortfarande tabellen när ligan startade om efter vinteruppehållet, men det var ändå ett helt nytt läge. Det första halvåret i Bundesliga hade vi spelat på Carl-Benz-Stadion i Mannheim, i väntan på att vår nya arena skulle bli klar. Vi spelade nio matcher där – sju vinster och två oavgjorda – och med tanke på att vi varit oslagbara kan jag tänka mig att vår sportsliga ledning egentligen inte alls ville byta hemmaplan mitt i säsongen.

Hoffenheims första tid på sin nya arenan blev tung.

Foto: Thomas Kienzle / TT NYHETSBYRÅN

Foto: Thomas Kienzle / TT NYHETSBYRÅN

Visserligen vann vi öppningsmatchen på den nya arenan mot Energie Cottbus, men sedan vann vi knappt en hemmamatch igen under hela resten av säsongen. Vårsäsongen var bedrövlig. Vi hade tappat vårt momentum, och gick en period elva raka matcher utan seger.

Själv fick jag en enda start på ett halvår. Det var mot Bayer Leverkusen hemma – andra matchen på nya arenan – och jag blev utbytt i paus. Då hade vi redan släppt in tre bollar. Jag tyckte väl egentligen inte att jag varit sämre än någon annan, men jag hade samtidigt lärt mig att Ralf Rangnick ofta kunde disponera om hela laget mitt under en match. Den här gången ville han gå ner på trebackslinje, och då rök jag i den förändringen.

Sedan fick jag inte spela igen förrän Jaissle gick sönder, men efter den skadan var jag sedan tillbaka som ordinarie under sista delen av säsongen. Det gick helt okej, och därför kunde jag också gå in i sommaren med en hyfsat bra känsla i kroppen. Försäsongen gick sedan väldigt, väldigt, väldigt bra för mig. Jag kände mig i extremt bra form och när det väl var dags för ligan igen så kände jag att det var ganska självklart att jag skulle spela.

Hoffenheim dalade i tabellen under våren.

Foto: Daniel Maurer / TT NYHETSBYRÅN

”Som en 1.3-version”

Men det blev inte så. I premiären mot FC Bayern blev jag satt på bänken, och den gången kände jag att... Det var omöjligt. Det spelade ingen roll vilken form jag var i eller hur bra jag presterade – om jag var dålig eller bra – jag skulle ändå inte få spela. Strategiskt hade det gå såpass långt att Ralf inte ville satsa på mig, att han planerade för en framtid med andra spelare.

Och det var... okej. Inte okej på så sätt att jag jag lutade mig tillbaka och slog mig till ro – jag gjorde ju tydligt att jag behövde lämna klubben för min egen karriärs skull – men okej på så sätt att jag förstod varför Ralf tänkte som han tänkte och gjorde som han gjorde. I ett klubblag är det inte så enkelt som att den bästa alltid ska spela. Det är inte bara så att den ordinarie mittbacken kör varje match tills det att han är 35 år och slutar. När du ska ta ansvar för strategi och planering och framtiden för en hel klubb måste du väga in andra saker också. Du måste tänka långsiktigt, fundera kring businesstermer som output och return on investment.

Av någon anledning klarade jag av att se det här, att förstå det här. Jag tog inte petningen personligt, utan såg på den sakligt. Hade jag varit en annan typ av människa så hade jag väl hävdat min egen rätt och boxats lite mer – och då är jag övertygad om att min statistik hade sett annorlunda ut, då hade jag spelat ännu några fler Bundesliga-matcher för Hoffenheim.

Nilsson jobbar i dag med rekrytering och talangutveckling i Leipzig.

Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Leipzig tog sig till Champions League-semifinal i somras.

Foto: Lluis Gene / TT NYHETSBYRÅN

Men jag hade inte hamnat där jag är nu. Ralf Rangnick uppfattade det där med att jag klarade av att se den stora helhetsbilden, och det skapade en ny typ av relation mellan oss. Vi behöll kontakten även när vi båda flyttade vidare, och många år senare hörde han av sig med frågan om jag inte skulle komma och jobba med honom.

Han höll på att bygga upp RB Leipzig då, och i dag jobbar jag med rekrytering och talangutveckling i en klubb som nådde Champions League-semi i somras. Jag brukar säga att dagens Leipzig är som en 1.3-version av Hoffenheim 2008. Vi har utvecklat, utvecklat, utvecklat – men många av de principer som fanns där då finns här nu. Och jag ser ju hur de föder framgång, på och utanför planen.

Tiden i Hoffenheim präglade mig enormt, och det jag lärde mig där bär jag med mig än i dag. Tack vare de där åren och de där lärdomarna har jag fått en andra karriär inom den här sporten – och precis som första gången då mitt fotbollsliv förändrades var det Ralf Rangnick som såg till att jag fick den möjligheten”.

ANNONS EXTERN LÄNK

Munskydd, solskydd och antikroppstest - klicka hem allt inför sommaren här.

MEDS

Publisert:

LÄS VIDARE

”De garvade åt mig – det var bara Henry och Beckham som fått det”

ÄMNEN I ARTIKELN

Under tröjan – ny Nivaserie

Per Nilsson

TSG 1899 Hoffenheim

Erik Niva

Fotboll