REKORDSTARTEN

SPORTBLADET

Wennman: Ska inte vara möjligt

Foto: Florent Malouda firar sin fullträff.

LONDON

När Birminghams Sebastian Larsson klev av Stamford Bridge efter 3-2-förlusten mot Chelsea fick han en klapp på axeln av José Mourinho.

Så stort är Chelsea, så obetvingligt starkt är Chelsea på hemmaplan, att motståndarna får beröm om de lyckas undkomma med hedern i behåll.

Det är ju alla andra i ligan som borde ställa sig på rad och klappa Mourinho i ryggen:

64 raka utan hemmaförlust i ligan.

Sicket snyggt rekord.

Siffror har en tendens att fladdra förbi i den här sporten, vi noterar dem liksom bara i förbigående mellan alla

snygga mål och spektakulära värvningar. Utan att tänka på vad de innebär. Så upplåt några hjärnceller åt detta statistiska faktum nu och låt det stanna i minnet:

Chelsea har alltså spelat SEXTIOFYRA ligamatcher i rad hemma utan att förlora en enda gång.

Det är nästan obegripligt.

Det borde inte gå.

Det gamla magnifika Liverpool körde över alla på Anfield för nästan 30 år sen. Med början i februari 1978 och fram till december 1980 radade Pool upp 63 hemmamatcher i rad (i ligan) utan förlust.

Det rekordet borde logiskt sett fått stå sig genom alla tider.

Ett ointagligt blått fort

I dagens konkurrens, i den vansinniga värvningskarusell som råder, ska det inte vara möjligt att under mer än tre års tid undvika att åka på en enda blåsning på hemmaplan.

Ni säger ”money talks”.

Ni säger Roman Abramovich och oändliga resurser och rycker på axlarna.

Men i sanningens namn har det ju dykt upp många Abramovich Light under senare tid och man tycker att Chelsea nån gång borde åkt på torsk mot ett rikt Manchester United, ett friskt värvande Liverpool, ett finessfyllt Arsenal (utan nån Abramovich) eller nåt annat hårdsatsande lag som kunnat haft en sån där flytkväll då allt gått in.

Men icke.

Stamford Bridge har förvandlats till ett ointagligt, blått fort under Mourinhos ledning och det är bara att ställa sig i kön av gratulanter. 64 raka kan bli 70, kanske 80?...?jag vet inte, en vacker dag tar det slut, men Mourinho himself säger i alla fall att han gärna skulle vilja uppnå 100.

Även om han inte riktigt tror på möjligheten.

José var ödmjuk efteråt i går och skänkte en tanke ”to absent friends”, såna som Damien Duff och Eidur Gudjohnsen (”jag ska tänka på dem i natt”), och påpekade att det oundvikligen kommer att komma en dag då Chelsea faktiskt förlorar en hemmamatch i ligan.

Kapo var bäst på plan

Men det var nästan roligare att lyssna till Birminghams manager Steve Bruce, som hyllade Mourinho reservationslöst:

Han är fantastisk. Och rekordet är fantastiskt. Att kunna hålla ett lag totalt fokuserat på hemmaplan under tre års tid är en otrolig bedrift.

Bruce kom till London i går med ett gäng som tagit sig upp från The Championship (division II heter så i England) och som beslutat sig för att ge sig själva en chans.

Det hade kunnat ge en jätteskräll, det var inte alls långt borta. Förre Chelsea-finländaren Mikael Forssell nickade in 0-1, och när sen Chelsea i 2-1-läge trodde sig ha allt under kontroll stänkte nye Olivier Kapo in 2-2 med en jätterökare. Fransmannen Kapo var i mina ögon (och i Steve Bruce´s) bäst på plan. Allt han misslyckades med i Juventus lyckades han med i går. Liam Ridgewell var utmärkt i försvaret och såna som Sebastian Larsson (spelade 90 minuter) gjorde ett styvt jobb mot Chelseas superstjärnor. Eskilstuna-Seb började som högermittfältare och hade Florent Malouda och Ashley Cole som motståndare på sin kant, och roligare kan man ju ha. Men Seb klarade sig fint, han tog hand om frisparkarna och hörnorna från båda hållen och ser alltmer ut som en jätteviktig spelare i Birmingham.

Allt hade kunnat gå väl för nykomlingen om inte målvakten Colin Doyle gjort en sån skitmatch. Han borde tagit två av Chelseas mål. Jag undrar vad min gamle favorit Maik Taylor tänkte på bänken.

Målvakten måste vara bäst 

Möter man Chelsea borta måste målvakten vara lagets bäste spelare. Det var han inte idag. Synd om grabben, han är väldigt ledsen just nu, sa Steve Bruce.

Chelsea avgjorde naturligtvis det hela, 3-2 av Michael Essien strax efter paus, och ärligt talat kändes det som om det fanns en växel till.

 Birmingham var mycket bra. De kunde gjort tre eller fyra mål. Men vi borde gjort sex eller sju, menade Mourinho.

Hans nyförvärv Malouda och Pizarro fick båda göra mål, vilket måste glatt honom. Sjevtjenkofällan, om ni fattar vad jag menar, bortsopad från start.

Går mot 100 segrar i rad

De rutinerade korten var lika väloljade som vanligt. Ett extra plus dock för lille Shaun Wright-Phillips, som såg snabbare och starkare ut än nånsin. Han hade rena julafton på högerkanten. Samtidigt ett extra minus för högerbacken Glen Johnson, som inte lär få spela många matcher om man inte stärker sin defensiv.

Och skadeläget?

Tja, det säger ju en del om Chelseas bredd när Drogba, Mikel och Joe Cole satt på bänken från start, när Makelele och Ferreira inte anses återhämtade än och när Sjevtjenko, Ballack, Bridge och Terry inte ens kan träna.

Vad sa han, Mourinho?

100 i rad utan hemmaförlust? Tja, man vet aldrig.