Wegerup: Dif har inte tid för tårar nu

SPORTBLADET

Efteråt återstår bara tomhet.

Tomhet och tårar.

Jan Tauers tårfyllda ögon sa mycket om lagets smärta just nu.

Än mer sa Andrée Jeglertz blick.

En blick av absolut tomhet.

Det var egentligen en alldeles för vacker dag att förlora på. Solig, somrig och full av möjligheter. Hösten kändes ännu avlägsen när Djurgården intog Råsunda med alla möjligheter att ta tre poäng och skaffa sig lite lugn och ro i vilsna själar. Men Djurgården just nu är inte ett lag av möjligheter, bara svårigheter.

”Vi har allt i egna händer fortfarande”, upprepade tränare Jeglertz flera gånger efteråt, som ett mantra, och det lät som om han försökte övertyga sig själv mer än någon annan.

Hammarbys fans skanderade skadeglatt att ”Superettan väntar på Djurgården”. Men det är förstås sant att de blårandiga ännu kan vända det här och få säker mark under fotbollsskorna, det är tolv omgångar kvar. Problemet är bara att då måste något radikalt ske, laget måste ta sig ur den onda spiral man hamnat i och försöka hitta såväl spel som självförtroende.

Säkerhet har bytts mot oro

Mattias Jonson talade också efteråt, med all sin erfarenhet att luta sig tillbaka på, om hur det sätter sig i huvudet när förlusterna radas upp. Det är signifikativt för Djurgården 2009 att man trots en i stort bättre första halvlek än Hammarbys ligger under, efter ett självmål, när man går till pausvila. Just lagkaptenen Markus Johannesson, som blev syndabocken, är också en talande bild av hur tidigare säkerhet och lugn bytts mot osäkerhet och oro.

Ändå är det inte bara försvaret som ska lastas. Att Djurgården har blott elva mål på 18 matcher är en minst lika stor anledning till det mörka tabelläget. I går ville vissa ha sett en straff efter misstänkt hands från Igor Armas (för övrigt oehört bra och viktig för Hammarby). Men det är likväl Djurgårdens egen ofarlighet framför mål som är det stora problemet.

Hade allsvenskan varit Serie A hade Jeglertz fått sparken (om inte tidigare). Nu jobbar vi inte så här i Sverige, vilket oftast är bra. Den hårt pressade tränaren sa också i går kväll att han inte har några planer på att avgå. I den tredje övertids­minuten visade tv-skärmarna över pressläktaren Jeglertz ansikte i närbild. Det var en stilstudie i uppgivenhet, en blick tom nog att få mig att tänka på frasen ”i som här inträden låten hoppet fara”.

Allt medan Jan Tauer efteråt stod i korridoren under Råsunda och talade om skammen och om att ”bara vilja gå hem och gråta”. För Djurgården finns dock i nuläget ingen mer tid för tårar, bara för hårt jobb och beslutsamhet.

En svår och tung höst

Medan förlorarna satt kvar i gräset, inneslutna i sin besvikelse, var det desto gladare i Hammarby-lägret. Tony Gustavsson joggade ut till Norra Stå för att tacka fansen, spelarna sjöng, bugade sig och tackade för stödet och för det konfettisprakande tifot. En derbyseger är alltid prestige men i går handlade det även för Hammarby om mer än så. Söders stolthet kan inte andas ut än, men man fick med de tre poängen lite mer arbetsro och en rejäl skopa av det där självförtroendet som båda lagen behöver så desperat.

Mitt i allt var det vackert att se och höra Djurgårdsfansen stödja sitt lag matchen igenom, trots allt. ”Vi är med er överallt”, sjöng supportrarna och det är ett stöd som behövs, nu mer än någonsin. Om ”överallt” i slutändan innebär Superettan återstår att se.

För bara två år sen var jag på plats på Stadion i sista omgången, då Djurgården slutade trea. Höst, mörker och besvikelse rådde. Men det är ett intet mot den besvikelse som kan vänta denna höst.

En höst som började i går, mitt i den vackra sen­sommaren, och som nu väntar svår och tung på Djurgården.

avJennifer Wegerup

ARTIKELN HANDLAR OM