Laul: Borde spelats på nationalarenan

SPORTBLADET

GÖTEBORG. Mats Grens och Jörgen Lennartssons ”nya” Blåvitt har tagit första titeln.

De ska tacka Sören Rieks och Emil Salomonsson för det.

Cupfinalen på Gamla Ullevi bjöd på värdig inramning och blev jämnare än väntat.

Foto: Robert Laul.

17 maj.

Ett datum känt i världen för att det äntligen blivit dags för svenska cupen-finalen mellan IFK Göteborg och Örebro.

En match som egentligen borde spelas veckan innan allsvenskan börjar, och det på nationalarenan i Stockholm. Det är min bestämda åsikt alldeles oavsett att hemmafansen (och bortaklacken) bjöd på en värdig inramning på Gamla Ullevi i dag. För att sätta en tradition krävs mer än de två försök som gjordes på Friends.

Nu hade lotten avgjort till Göteborgs fördel, och därmed spelades titelfajten åtminstone på riktigt gräs vilket inte varit fallet om den placerats i Örebro.

Resan ner visade att undrens tid ännu inte är förbi: Stockholmståget anlände punktligt vid Göteborgs centralstation efter att lokföraren tagit det rimliga beslutet att köra rakt förbi Falköping.

– Det var ändå ingen som skulle av där, meddelades via högtalarna.

Han lär inte få dagens ros i Falköpings Tidning av personerna som eventuellt väntade på terminalen.

Då tog det längre tid vid korvkiosken där en obligatorisk halv special skulle inhandlas.

– Skriv i tidningen att det var kaos vid grillen, jag har stått här en kvart, muttrade en man med blåvit flagga framför mig i kön.

Jodå, det gällde att vara ute i tid, Gamla Ullevi var utsålt, knappt 17 000.

Morsan och farsan var på plats båda två.

– Fanns bara biljetter på ståplats. Mor din är lite rädd för bengalerna men det får gå, meddelade farsan häromdagen.

Brevbärare levererade boll

Matchbollen levererades av en brevbärare på cykel, IFK-klacken hälsade välkommen med ett mäktigt kaostifo, ÖSK-klacken brände av sju bengaler, sedan var matchen igång. Sebastian Eriksson körde över Kalle Holmberg efter 20 sekunder och Alec Axén hade valt ett 4-5-1 med ex-IFK:aren Nordin Gerzic som släpande anfallare mot Jörgen Lennartssons ordinarie 4-4-2.

Men det här var inte en allsvensk match mellan serieettan och tabelljumbon, det var cupfinal mellan ett Blåvitt som hade svårt att höja bolltempot och ett fysiskt Örebro som tvingade domaren Martin Strömbergsson att dra ner det med ständiga frisparkar.

Istället för ett förväntat hemmaövertag ställde sig matchen och vägde.

När Thomas Rogne för ovanlighetens skull hamnade ur position efter en mindre lyckad stötbrytning, och Kalle Holmberg smart screenade undan Gustav Svensson, fick ÖSK:s centrala mittfältare Ayanda Nkili utrymme att lägga bollen tillrätta och skjuta strax utanför straffområdet.

Örebro har inte haft mycket stolpe-in i år men det här skotet styrdes in via Mattias Bjärsmyr vilket lurade John Alvbåge.

Målet gav ÖSK ett lugn de inte haft i allsvenskan på hela säsongen.

Gerzic och Nkili behandlade boll, kantspelarna Daniel Gustavsson och Ahmed Yasin (bra idag) hittade ytor, Lasse Vibe hölls på bekvämt avstånd från eget mål, en kvittering kändes avlägsen.

Gräsmattan vattnades i paus, Blåvitt-klackens rökpjäser försenade andra halvlek några minuter och IFK Göteborg gjorde ett nytt försök att övertyga fotbolls-Sverige om att de var det bättre, allsvenska laget på planen.

”Vinna cupen allez allez”

I stället var Ahmed Yasin en felträff från att kontra in 2-0 efter en minut, en blixtsnabb omställning på hörna regisserad av vänsterbacken Patrik Haginge.

”Vinna cupen allez allez” sjöng hemmafansen och så sakteliga började Göteborg få grepp om spelet högre upp i planen. Med rakare uppspel mot anfallsparet Vibe/Mikael Bohman bet sig Blåvitt fast runt ÖSK:s straffområde. 

Just som det såg ut som att ÖSK hade hanterat IFK:s första riktigt bra period i matchen (genom att hålla bollen inom laget och matta energin Göteborg försökte bygga upp) blixtrade det till:

Emil Salomonsson sköt fart till höger, Sören Rieks satte bollen i rätt yta och Lasse Vibe skallade inlägget i mål via ribban.

Klacken firade med cirka tio bengaler, spelet kunde fortgå, och Göteborg fick utnyttja energin från målet utan att behöva vänta ut ett uppehåll:

– Det är skillnaden när man tänder tio bengaler som lyser svagt, och sedan slocknar, mot att tända 50 stycken och kasta dem på folk, sa Jörgen Lennartsson.

Och det var just energi som symboliserade målet som gjorde IFK Göteborg till svenska cupmästare 2015: Salomonsson med vilja på kanten, Rieks med fart centralt, det gick inte på första försöket men dansken tryckte in bollen med kraft på andra.

Kvalitetsmässigt lyfte cupfinalen aldrig men den blev jämnare än förväntat, det var nerv hela vägen och publiken levde med.

2-1 hemma mot tabelljumbon i en allsvensk match hade betraktats som knappt godkänt, nu kunde det ”nya” IFK Göteborg med sportchefen Mats Gren och tränare Jörgen Lennartsson i spetsen fira byggets första titel, föreningens sjunde cuptitel totalt, en seger som även tar Elfsborg till Europakval.

De ska tacka Sören Rieks och Emil Salomonsson för det.