Mejla

Erik Niva

Spelaren från en svunnen tid

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

Ross Barkley upptäcktes på Liverpools bakgator – i dag är han den enda scousern på planen

Merseyside-derby i dag – en enda spelare från staden på planen.

Tur då att han heter Ross ­Barkley.

I hans fotbollskropp ryms ­dåtid, nutid och framtid på en och samma gång.

Året är 2015, men ännu finns några idealtyper som rätt och slätt inte tillåts för­svinna ur fotbollen.

Tydligast är det i Sydamerika.

Den argentinska fotbollen utgår fortfarande från drömmen om ”El ­Pibe”, den gyllene pojken som dribblar sig bort från den dammiga grusplanen. Tänk Diego ­Maradona. I Brasilien är man stadigt fixerad vid ”O Malandro”, den streetsmarte trixaren från favelan som fintar sig fram genom tillvaron. Romário-typen.

Här i Europa är inte de omhuldade stereotyperna lika närvarande, men det betyder inte att de inte finns. I England släpper man ogärna taget om tanken på naturbarnet från Liverpools bakgator. Den fårade pannan, det snaggade håret, de boxarbreda axlarna, den otämjda spelstilen.

Wayne Rooney är den sista fotbollsspelaren från gatorna, sa David Moyes för mer än ett årtionde sedan.

Han pratade med ett stänk av nostalgisk sorg i rösten. Men han hade fel.

I södra Liverpool finns en sorts lekpark som i folkmun kallas ”The Mystery”, ett ställe som fått sitt suggestiva namn eftersom donatorn som finansierade det ville förbli anonym.

En dag i början av 2000-talet rastade en äldre gentleman sin hund där, då hans ögon fastnade på ett gäng pojkar som kickade boll. En av dem var så fantastiskt mycket bättre än de andra.

Alby Heywood var en enveten eldsjäl som drivit sin egen kvartersförening Ash Celtic ända sedan 1970-talet. Ross Barkley var en oupptäckt åttaåring som var ett samtal ifrån att få sin första fotbollsklubb.

Han var inte den sortens kille som polerats i en storklubbs­akademi, och han skulle aldrig bli det heller.

– När han började spela med oss behövde vi hjälpa honom med skjuts till matcherna, så jag sa åt honom att komma hem till oss klockan kvart i nio på söndagsmorgnarna. Men han var så entusiastisk att han alltid kom för tidigt. När vi tittade ut genom fönstret klockan åtta satt han redan där och väntade. Min fru brukade hämta in honom och ge honom frukost. Han kom in och åt några rostmackor medan vi gjorde oss klara för matchen.

”Sa att han var religös”

Kevin Fay var egentligen tränare för Ash Celtics elva­åringslag, men han ville ­ändå ha med den åttaårige Ross Barkley i sitt lag. Han var inte ensam.

– Han kunde spela tre, ­fyra matcher om dagen, ville aldrig sluta. Efter att vår match var slut plockade P10-tränarna upp honom, men vi behövde ändå hitta ett sätt att fördröja deras avsparkar. Därför sa vi till arrangörerna att vi hade en religiös spelare som behövde vara i kyrkan på söndagsmorgnarna, och att vi därför behövde skjuta upp matcherna.

Först när han var elva år – sisådär ett halvt pojkliv senare än vad som numera är vedertaget – knöts Ross Barkley upp av Everton. ­Livet förändrades inte direkt för det.

Ross Barkley och hans syster uppfostrades av en ung, ensam­stående mamma som hade ont om både tid och pengar. Någon bil fanns inte i familjen, inte några taximöjligheter heller.

När Barkley skulle ta sig den dryga milen till Evertons gamla träningsanläggning hade han två alternativ; antingen joggade han eller så försökte han pussla ihop den två byten långa bussresan.

– Först fick jag ta 79:an in till stan, sedan 58:an eller 51A vidare till Netherton. Det tog en dryg timme, och det hände att jag somnade på bussen och vaknade först när vi åkt förbi min hållplats.

”Skämdes så sa alltid nej”

Vissa dagar fick Barkley stanna på träningsanläggningen flera timmar längre än det var tänkt. Någon buss var inställd, någon ­annan försenad. Det var okej.

Han gillade att dröja sig kvar, smygstudera Duncan Ferguson, David Weir, Alan Stubbs och de andra ledarfigurerna i a-laget. Han märkte att han kunde relatera till dem, trots att de var en hel generation äldre än honom.

På många sätt var också Ross Barkley en fotbollsspelare från en annan tid.

– När jag kom upp i 15-årsåldern fanns det andra spelare i min ålder som redan tjänade massor av pengar. En brukade komma i sina föräldrars Bentley. Jag stod där på hållplatsen och väntade på min buss, och de frågade om jag ville ha skjuts hem, men jag skämdes så mycket att jag alltid sa nej. Det är fortfarande färskt i minnet.

För drygt fyra år sedan fick en journalist från The Times följa med David Moyes in på managerns kontor på Evertons nya träningsanläggning.

Det vätter ut mot tränings­planerna, och en sorts sprintkulle som Moyes låtit specialbygga för hjälp med explosivitet och rehabilitering.

Just den här eftermiddagen var det tomt ute på planerna – träningarna var över för dagen – men vid kullen var det en ensam tonåring som plågade sig själv upp och ner gång efter gång. David Moyes log uppskattande när han såg det.

– Kom och titta! Han är på väg tillbaka från skada nu, men han kommer att bli en sjujäkla spelare.

Ynglingen var så klart Ross Barkley, då 17 år och fast besluten att inte knäckas av karriärens största motgång.

Skadan hotade karriären

De sena tonåren kom att bli en turbulent berg-och-dalbana för honom. På bänken i Premier League redan som 16-åring. Ekonomiskt oberoende i och med första proffskontraktet. Men också nästan två år spolierade av skador.

Först en dubbel ljumskoperation och sist ett brutet mellanfotsben, men däremellan också det otäcka benbrottet som hotade hela hans karriär. Under en U19-landskamp kolliderade han med lagkamraten Andre Wisdom och bröt högerbenet på tre ställen. Den belgiska läkaren som först undersökte Barkley meddelade att det var ytterst tveksamt ifall han någonsin skulle kunna spela fotboll igen.

Hemma i England var prognosen något bättre, och Barkley fick snabba försäkringar om att Everton tänkte stötta honom hela vägen. Några dagar efter benbrottet svängde en dyr, mörk bil in på en anspråkslös tegelhusgata i södra Liverpool.

– Han satte sig ner med oss, sa till min mamma att jag skulle bli okej. Och så skickade han oss på en veckas semester till Teneriffa. Men sedan var det knappt att han kom därifrån. En massa ungar från kvarteret hade samlats ute på gatan när de hörde att David Moyes var där.

Den engelska medieapparaten är ju som den är. Ofta räcker det med ett par löftesrika glimtar för att en spelare ska byggas upp som en messiansk frälsare, oavsett hur mycket deras tränare försöker bromsa och balansera.

Sedan finns det dock även lägen då eldandet kommer från ett annat håll.

Roberto Martínez är i vanliga fall en sansat sober herre, men sedan han blev manager för Ross Barkley har han staplat superlativ på en hög som nästan saknar motstycke. De hade bara jobbat ihop i några veckor när katalanen först jämförde sin tonårstalang med ­både Michael Ballack, Ronald ­Koeman och Paul Gascoigne.

– Kan någon säga mig vilken som är Ross Barkleys svaghet? Han har ingen. Han kan använda båda fötterna, han kan vända ­spelet, han har bred passnings­repertoar, han kan ta emot bollen var som helst, han har bra skott, otrolig energi och han kan ta in ­information på ett sätt som är helt enormt för en så ung spelare. Jag har aldrig sett någon med så symmetriska kvaliteter och sådan balans.

Ett läroår

Berusningen av en färsk blixtförälskelse? Närå. Ju längre tid Martínez hade med Barkley, desto löddrigare blev hans utsagor. Efter fyra månader tillsammans pratade han om ”en unik engelsk diamant”.

– Ross är en otrolig person, med en stark kärlek till sporten. Han är så mogen, och har en mentalitet som jag aldrig tidigare sett hos en engelsk spelare. Jag har sett vilken karaktär och vilket fokus som spelare som Xavi och Iniesta har, och Ross har också det.

Efter ett spänstigt förstaår under Martínez sjönk sedan Ross Barkley rejält i kvalitet under fjolårssäsongen. Om det dämpade hans tränare? Tvärtom, Roberto Martínez såg det som ett läroår nödvändigt för utvecklings­processen, och fortsatte i stället att hitta ännu större ord och ännu mer förpliktigande omdömen.

– Ross är den största engelska talang jag någonsin sett, utan ­tvekan. För mig är han ett större ämne än Wayne Rooney, och det finns inga tvivel i mitt huvud om att han kommer att bli den bästa spelaren England någonsin haft.

När det nu är dags för det 225:e Merseyside-derbyt är det ­mycket som inte längre är sig likt. ­Ingen Steven Gerrard eller Jamie ­Carragher för Liverpool, knappast någon Leon Osman, Leighton Baines eller Tony Hibbert för Everton.

Av allt att döma blir det bara en enda scouser på planen, och det är Ross Barkley.

Betyder det något för match­bilden, dess karaktär och temperament? Kanske ändå. Barkley ställer själv upp på mytologiseringen av spelarna från Liverpool, att det finns något i dem som gör dem speciella.

– Alla scousers är lite annorlunda jämfört med alla andra. Vi är aggressiva, vinnartyper. När jag spelade söndagsfotboll som grabb stod det scousers längs linjen och vrålade ”get in, get in”. Det är tufft, och jag tror att det finns i våra gener.

”Barnen blir blyga”

Trots att han bara är 21 år gammal och trots att han förlorat flera säsonger till skadorna har Ross Barkley redan gjort mer än 100 matcher för Everton.

Det är fullt möjligt att han verkligen blir engelsk fotbolls lysande stjärna, men det får framtiden utvisa. Här och nu är han mer än något ­annat länken mellan nu­tiden och historien i en väldigt säregen ­fotbollsstad.

Det har gått väldigt snabbt för honom att bli det.

– Det var inte länge sedan som jag själv stirrade ifall jag såg någon berömd på stan. Nu märker jag att andra gör det när de ser mig. Jag ser små barn som blir helt blyga när de ser mig, och jag känner igen mig i dem. Det brukade vara jag.

Källor: Liverpool Echo, The Times, The Telegraph, Everton Maga­zine, The Independent, South Liverpool Merseymart, Daily Mail.

Av: Erik Niva

Publicerad: