Erik Niva: Framtiden kommer vara mångkulturell

avKristoffer Bergström

SPORTBLADET

”Om prick 31 dagar lär Sverige förändras för gott, och när vi nu bestämt oss för att vara fixerade vid migrationsdebatten är det en sak jag vill passa på att få sagt innan dess.”

Så inledde Sportbladets Erik Niva ett instagraminlägg i början av augusti.

Vad han ville ha yttrat har följarna sedan tagit del av dagligen.

Ett människoöde i taget. En fotbollsspelare. En person vars familj lämnat hemlandet och etablerat sig i ett nytt.

I kärnfulla och personliga kapitel berättar Niva om Irakättade Justin Meram, tyskgambianske Bakery Jatta och Kosovare Asllani vars föräldrar är från Kosovo.

I dag, fredag, är det två dagar till valet och Sportbladet återpublicerar några av Erik Nivas texter. Men innan vi hoppar till dem måste vi naturligtvis ringa upp sportjournalisten, som i morse skrev om engelskkongolesiske Fabrice Muamba, och höra hur han fick idén till serien.

”Ett försök att bygga förståelse”

Ja, Erik, berätta.

– Jag har alltid varit fixerad vid tanken på att fotboll kan förklara världen, och jag bär även på en övertygelse om att fotboll kan förbättra världen. En uppväxt i ett omklädningsrum eller på en läktare ger dig i praktiken en vaccination mot främlingsfientlighet. Den innebär att du från tidig ålder delat erfarenheter med människor från väldigt olika sorters bakgrunder, att mångfald både är naturligt och självklart för dig. Fotbollen hjälper dig att lära känna människor du kanske aldrig hade kommit i kontakt med annars, den får dig att intressera dig för dem och uppskatta dem. Den här serien är väl rätt och slätt ett försök att flytta den mekanismen från omklädningsrummet till sociala medier, att bygga en sorts förståelse genom namnen på olika fotbollströjor och historierna de bär.

I första inlägget skriver du att "Under VM var 13,2 procent av spelarna födda i ett annat land än det som de representerade. Motsvarande siffra för världens befolkning är inte högre än 3,4 procent". Det är siffror som sätter igång tankar. Vad tänker du när du läser det?

– Att det är så uppenbart att fotboll är en migrantsport – i synnerhet på herrsidan – och att den alltid varit bra på att erbjuda möjligheter och sammanhang till människor som har svårt att hitta det någon annanstans. 13,2 procent blir egentligen inte någon särskild rättvisande siffra. Ifall vi hade räknat med andra och tredje generationens invandrare i någon typ av totalmätning bland alla jordens utövare tror jag att vi hade kommit fram till att andelen spelare med någon typ av invandrarbakgrund ligger nära 50-procentsstrecket. Mångfalden inom fotboll har få motsvarigheter.

”Var inte så förbaskat orolig”

I texten om Fatmire Alushi skriver du att ”vi ska akta oss för en invandring villkorad av prestation”. Hur ser du på risken att den här serien gör just det – hyllar människor som bytt land och blivit framgångsrika där?

– En av fotbollens förtjänster är att den genererar förebilder i områden och invandrargrupper där det inte finns så många. Och hur jag än vrider och vänder på saken tror jag att värdet av de här förebilderna är mycket större än baksidorna av att lyfta fram dem.

Vilken är den viktigaste politiska lärdomen som Sverige borde dra av fotbollen?

– På ett övergripande plan: Att det inte finns någon anledning att vara så förbaskat orolig för framtiden. Den kommer att vara mångkulturell – alldeles oavsett hur valet slutar på söndag – och om vi möter den med en gnutta konstruktiv tillförsikt kommer landet både hålla ihop och bli starkare. Det går inte att bygga samhälle utifrån en blåkopia på ett omklädningsrum, men det funkar fint att vända sig ditåt för de som letar efter inspiration och goda exempel. Fotbollen är ett aktivt bevis på att det fungerar alldeles förträffligt att leva, trivas och uträtta saker tillsammans, om det bara finns lite ömsesidig välvilja och grundläggande solidaritet.

Zlatan Ibrahimovic – klubb för klubb 00:40
ARTIKELN HANDLAR OM