Attackerad – på smoggingrunda

SPORTBLADET

Wegerup: Grått och tungt – domedagstankarna kommer

PEKING. Gav mig ut på en löprunda, in i smogen.

I det smutsiga diset trädde bilden av en diktatur kristallklart fram.

Foto: RÖTT INTE ALLTID RÄTT Sportbladets Jennifer Wegerup blev inte populär när hon gjorde luftexperiment på sin joggingtur i smogens Peking. ”Varför vill ni förstöra bilden av Kina,” frågar en kvinna.

Röken efter OS-invigningens fyrverkerier har skingrats, men diset över Peking hänger kvar; grått och kvävande. I dag börjar spelen och efter min smogjogg i går kan jag lätt säga att jag inte avundas de tävlande som ska högprestera. Framför allt inte de som ska cykla eller springa maraton.

Utöver terroristhotet har den svårt förorenade luften över Peking varit det största problemet för OS-arrangörerna. Det har gått fint att tvinga drygt en miljon människor att flytta. Uteliggare och andra icke önskvärda moment har man kunnat skyffla ihop och gömma undan. Men att göra luften i Peking klar och ofarlig har man inte lyckats med. 

– När man kollar en bit bort så är det faktiskt riktigt otäckt, säger fotograf Jerker Ivarsson och pekar bort mot Fågelboet.

Släpper ut mest växthusgaser

Över hela Peking vilar ett grått dis och när man ser solen som en vit, avlägsen skiva är det inte utan att domedagstankarna kommer. Kineserna har ju god hjälp av oss alla i jobbet med att förstöra vår jord. Kina gick i fjol om USA som det land i världen som släpper ut mest växthusgaser. Men en stor del av Kinas ökade utsläpp beror på att vi i västvärlden köper billiga kinesiska varor. 

Allt medan OS-bussarna som transporterar oss runt i Peking skamlöst puttrar på tomgång för att hålla i gång luftkonditioneringen. Gränsvärdena för partiklar i luften ligger runt 20–30 i de flesta europeiska storstäder men 100 i Peking. I slutet av 2007 var det 427, ett värde som skulle räknas som akut i Stockholm. 

Hemma springer jag i snitt fem dagar i veckan och även om jag är ljusår ifrån OS-atleternas nivå så är konditionen okej. Ändå hinner jag bara springa en kort stund i Pekings myllrande trafik innan jag känner mig andtruten. Ivarsson ropar och frågar om jag orkar:

– Hur känns det? Jobbigt, va?  

Ja, det är utan tvivel tyngre att andas. Sen bidrar förstås också hettan och den kvävande höga luftfuktigheten. 

”Varför har du mask?”

De kinesiska myndigheterna och OS-arrangörerna upprörs av det de menar är illasinnade kampanjer för att göra den smutsiga luften ännu smutsigare.

– Vissa utländska medier försöker överdriva problemen genom att använda felaktiga mätinstrument, sa i går Du Shaozhong vid Pekings miljöskyddsbyrå.

China Daily slår, föga förvånande, fast i en fet rubrik: ”Luften är säker för alla och envar”.

Jag märker också snabbt att vårt undersökande uppdrag väcker stor uppmärksamhet. Tyvärr lär det inte vara mitt spänstiga steg som får kinesiska tanter att vända sig om eller unga män att stanna och ta kort. Trots att jag är klädd i knallande kommunistrött träningsställ blir jag inte populär när jag testar att springa en bit med munskydd. En kvinna kommer fram.

– Varför har du mask? Du behöver inte den. Varför vill ni förstöra bilden av Kina? Vi behöver inga sådana journalister.

Jag förklarar lugnt men bestämt att vi själva vill undersöka hur luften är. Jag ger henne också rätt i att man inte behöver något skydd, jag märker ingen skillnad med det på. Hon lugnar sig och vi skiljs som vänner.  Nog kan jag förstå hennes och andra kinesers upprördhet och stoltheten över det egna landet. Men deras reaktioner är också ett tydligt tecken på den bristande pressfriheten i en diktatur. 

Sanningen är formbar efter behov

I Kina finns ingen vana av att offentligt ifrågasätta makten. Sanningen är formbar efter behag. Som alltid. Eller, som Arne Ljungqvist, chef för IOK:s medicinska kommitté, så klockrent cyniskt sammanfattade dilemmat:

– Luften är endast ett hot mot de människor som på permanent basis bor i Peking.

Hur det går med dem struntar alla i IOK såväl som vi i den hycklande mediecirkusen i när OS är över. Och för Kinas ledning är ekonomisk utveckling långt viktigare än miljöhänsyn och medborgarnas hälsa. Kapitalism och kommunism i skön förening.

Jag tar en vätskepaus med en rejäl klunk coca-cola och tänker stilla på hur den gode Mao måste rotera i sin grav.

ARTIKELN HANDLAR OM