Wikén: ”Jag satte mig och grät”

SPORTBLADET

LAHTIS. Tre fjärdedelar av stafettlaget är redo igen, men efter fem distanser är VM över för Stina Nilsson.

Hon står över 30 kilometer och i stället får Emma Wikén chansen att göra sitt första lopp i VM efter att ha blivit petad på bland annat favoritdistansen 10 kilometer.

– Då satte jag mig och grät ganska mycket, säger Wikén.

Efter en lång dag och kväll med silverfirande klev stafettlagets tre första sträckor återigen in på presskonferens på fredagsmorgonen. Charlotte Kalla, Anna Haag och Ebba Andersson är redo att åka 30 kilometer masstart som avslutande VM-distans. 

Wikén får chansen

En premiär mot världsklassmotstånd på sträckan för 19-åriga Ebba Andersson. 

Stina Nilsson väljer, som väntat, att fokusera på sprinttävlingarna i Drammen på onsdag och då får i stället Emma Wikén chansen i det svenska laget. Wikén, med i OS-guldlaget i Sotji, har varit på plats i VM-byn i drygt två veckor utan att få tävla. 

– Det har varit ganska tufft ändå att vänta, men det känns ändå som jag har varit med lite grann. Det är inte så himla lätt att sitta vid sidan av heller. Jag har försökt ta in den energin från tjejerna och hoppas det går bra i morgon, säger hon.

Tuffaste beskedet var att ställas över på 10 kilometer klassiskt där Wikén var 12:a i genrepet i Otepää.

– Jag satte mig och grät ganska mycket. Jag var väldigt besviken när jag fick det beskedet och sen har det gått upp och ner efter det, säger hon.

”Följer upp allt för dåligt”

Damtränaren Ole Morten Iversen har lidit med Emma Wikén och brottats med att inte kunna följa upp en sådan petning som han helst hade velat.

– Det blir allt för dåligt, tyvärr. Så är det dessvärre i mästerskap att vi måste fokusera på de som åker och när damerna är lediga jobbar vi även med herrloppen. – Jag känner verkligen med Emma och hon har tacklat det här på ett suveränt sätt, det är fort gjort att man blir ledsen och inte bidrar till miljön i laget på ett positivt sätt men där har Emma varit helt otrolig.

Hur är det som tränare att veta att ens aktiva åkare låser in sig på rummet och gråter efter ett besked?

– Jag blir ledsen, men samtidigt känner jag Emma, hon blir fort glad och fort ledsen. Jag vet att det går över, säger Iversen.

ARTIKELN HANDLAR OM