”Hennes uttalande gör mig mörkrädd”

Foto: TT
Anna Nordqvist.
SPORTBLADET

Anna Nordqvist säger att hon har körtelfeber – och att hon tänker försöka spela British Open nästa vecka.

I min bok rimmar det illa.

Riktigt illa.

Undertecknad saknar visserligen läkarexamen och vet inte mycket mer än att Alvedon dämpar feber och huvudvärk, att varmt honungsvatten är bra när man har ont i halsen och att hostmedicin rimligen borde motverka hosta.

Men ordet ”körtelfeber” är jag bekant med.

Tyvärr.

Det ordet har funnits med i varenda text som skrivits om Robin Söderling sedan sommaren 2011 och är synonymt med fasa och elände.

Söderling – då rankad femma i världen – satt i bilen på väg hem från Båstad när körtelfebern slog till med full kraft, och det tog närmare ett halvår innan han över huvud taget orkade resa sig upp ur sängen.

– Jag kan inte ens förklara hur dåligt jag mådde, har han sagt i en intervju.

Fyra och ett halvt år senare kallade han till presskonferens och meddelade att karriären var över.

Ett skräckexempel så gott som något på vad den där diagnosen kan ställa till med för djävulskap, speciellt för idrottsutövare på elitnivå.

”Ringer varningsklockor”

Nu är det ju skillnad på tennis och golf; den sport Anna Nordqvist utövar är inte alls lika fysiskt krävande (de bär ju inte ens sina egna klubbor…) och ni kanske tänker att det borde vara hur lugnt som helst att lufsa runt på en soldränkt golfbana, slå några slag och sedan åka hem och vila.

Tja, kanske.

Jag är som sagt ingen medicinsk expert och körtelfeber slår väl olika hårt mot olika individer.

Men det är ändå tillräckligt allvarligt för att det ska ringa varningsklockor.

Och nästintill omöjligt att inte dra paralleller till Robin Söderling.

Självklart vill Anna Nordqvist fortsätta göra det hon är allra bäst på. Självklart vill hon spela i årets fjärde major, British Open, nästa vecka och självklart vill hon vara med när årets mest prestigefyllda tävling, Solheim Cup, går av stapeln i mitten av augusti.

Men borde hon verkligen det?

Personligen blir jag lite mörkrädd när jag läser följande citat:

”Det kan ta månader innan jag blir helt återställd och mår bättre. Jag mår fortfarande inte bra, och har inte kunnat röra mina golfklubbor sen US Open, men jag kommer att försöka spela British Open nästa vecka i Skottland.

Nej, usch! Det känns inget vidare...

”Tvingas göra uppoffringar”

Nu känner ju 30-åriga Anna Nordqvist sin egen kropp bäst och hon kommer förstås konsultera med läkare och andra experter innan hon tar några förhastade beslut.

Hoppas bara att hon tar rätt beslut.

Visst, Solheim Cup spelas bara vartannat år och är den kanske roligaste tävlingen som finns för spelarna. Dessutom var ju tanken att den 12:e-rankade svenskan skulle spela en viktig roll i det europeiska laget.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ibland är det bättre att ta ett steg bakåt och hoppas att man kan ta två steg framåt i sinom tid, snarare än att kasta sig framåt i ovisshet.

Ibland tvingas man göra uppoffringar, vare sig man vill eller inte.

Hur långe Anna Nordqvist blir borta återstår att se.

Det enda vi vet med säkerhet är att hon behövs som ambassadör för den svenska damgolfen.