Ljudet av de norska applåderna ekar ännu

SPORTBLADET

Tiden stod stilla – sen korsade en klassisk skidhjälte mållinjen och då bröt kaoset ut

1 av 3 | Foto: Utklassade allaJohan Olssons ryck på femmilen kom en bit in på andra varvet. Den samlade journalistkåren i Lago di Tesero spekulerade inte i om det skulle hålla – utan hur länge det skulle hålla. 35 kilometer solokörning senare korsade Olsson mållinjen till stående ovationer som nykrönt världsmästare.

Bara kilometer kvar av ett lopp som gjort oss alla stumma av ­beundran.

Bredvid mig börjar en norsk journalist klappa händerna, långsamt, bestämt och snart i sällskap av fler händer.

I fållan bakom målområdet fick Johan Olsson en värdig stående ovation, det var en upplevelse vi aldrig kunnat förutspå, en historisk femmil som fick t­iden att stå stilla.

Vi fick vara med om en bragd. 

Tack, Johan.

Redan när jag kom till skidstadion i Lago di Tesero på förmiddagen kände jag att det skulle bli den varmaste dagen under VM.

Parkeringen utmed floden var sölig. Tjälen hade släppt och stanken av unken lera, som klibbade sig fast kring skorna, stack i näsan.

Uppe vid skidstadion var vi flera svenska journalister som satte oss en stund på stolar som stod utställda i snön bakom startområdet.

Vi lyfte våra ansikten mot solen, blundade lite och samlade kraft inför det som var sista rycket på en lång arbetsperiod. Då ovetandes om ifall det skulle bli en intensiv rapportering eller mer summering av ett VM utan guld.

Jag såg hur vallateamets chef Urban Nilsson och hans kollegor slet framför oss. De testade skidor, behandlade, ändrade och sprang upp och ner till vallabussen. ”Vi gjorde samma sak som vi hade gjort inför de andra loppen i VM. Vi hade en organisation som fungerade. När jag kom till stadion på morgonen var det minusgrader, men vi visste att det skulle bli många plus”, berättar Urban Nilsson.

Fokuserad och målinriktad

Johan Olsson var precis som han brukar inför alla lopp: fokuserad, målinriktad och med en bestämd åsikt om vad han skulle ha under fötterna.

Han hittade sina skidor, men när han sökte ett par likvärdiga för att klara tre skidbyten fick han snegla på kollegornas skidstall. Han tog ett par av Emil Jönsson.

Efter starten gav jag mig utmed banan. Gick under tunneln som ledde till en innerplan för åskådare. Det är en härlig känsla att lämna vår mixade zon, komma ut och få andra perspektiv. Här stod åskådare med flaggor i händerna. Det luktade öl och gluwein. Dario Colognas trogna klack med enorma koskällor hördes på avstånd och jag minns att jag sträckte mig över räcket och såg Anders Södergren dra en liten tätklunga på totalt fem åkare. Johan Olsson låg fortfarande långt bak i det stora fältet.

När Olssons första ryck kom på andra varvet, snurrade vallateamets testpiloter på en slinga i skogsbrynet, allt för rapportera ner senaste spårkvalitén till kollegorna.

Johan Olsson kom in till sitt första skidbyte efter andra varvet. Han hade en liten lucka upp till schweizaren Dario Cologna, men gjorde ett snabbare byte.

”Nej, nej, nej... det här är inte bra”

Tillbaka i den mixade zonen spekulerar jag med mina kollegor. Hur långt skulle det här egentligen räcka? Många av oss är framförallt glada över att slippa se en långsam klungfemmil. Vi ser i stället hur Johan Olsson gör ett litet försök att rycka från Dario Cologna, vi ser hur Cologna hakar på men plötsligt ramlar i en utförsbacke. 

Nej, nej, nej, säger vi till varandra. Det här var inte bra. De behöver varandra.

En bit bort skakar Urban Nilsson på huvudet.”Det där var lite väl nervöst och hade vi grejer som skulle hålla hela vägen, det är alltid en fördel att ligga efter någon” säger han.

De blev en solokörning i 35 kilometer.

Vi hann tro, vi hann tvivla. Vi tänkte han kan inte klara det, vi lekte med den kittlande tanken att det kan han visst. Vi pratade länge om Anders Södergrens vänskapsinsats när han gjorde sitt för att bromsa klungan, vi såg Daniel Richardsson göra ett försök på sista varvet men framför allt såg vi en ensam skidåkare i vit dräkt i eget majestät gå sitt livs strid före klungan.

På träläktaren vid målområdet stod Kung Carl Gustaf i hatt och solglasögon, i vimlet fanns hustrun Anna med dottern Molly i vagn och utmed spåren skrek ledare och åkare tider. ”Jag sprang där med vätska ifall han ville ha just där jag var”, säger Anna Haag.

Jag minns inte hur långt kvar det var av racet när den stora kapituleringen skedde. När vi alla bara stod där uppfyllda av prestationen och stumma av beundran.

En vacker gest

Det var då applåden kom. En vacker gest från norska kollegor som kan sin längdsport.

Jag kan fortfarande höra ekon från handflator som slår mot varandra.

Det var som t­iden stod stilla.

Sedan korsade en klassisk skidhjälte mållinjen.

Och kaoset bröt ut.

Tiden stod stilla – sen korsade en klassisk skidhjälte mållinjen och då bröt kaoset ut

ARTIKELN HANDLAR OM