Klasskillnad - nu är det upp till bevis för det leende landslaget

SPORTBLADET

Tvärstopp när man fick smaka på sin egen medicin: det tuffa, ofta fula försvarsspelet.

Bortkollrade av lekfulla Jugoslavien som visade att än har Det Leende Landslaget lång väg att vandra.

Klasskillnad, alltså - men även ett stelnat något snett leende är bättre än inget leende alls.

Trots 18-32 är, som Victor Borge en gång sa, leendet det kortaste avståndet mellan två människor.

Framförallt får vi inte låta den här smällen mot ett av världens allra bästa landslag överskugga allt det fina som Det Leende Landslaget ändå presterat på vägen hit.

Nu är chansen till VM-medalj borta, men vill de svenska succétjejerna övertyga oss om, att dom verkligen menar något med sin satsning skulle man faktiskt kunna säga, att det egentligen är NU den bevisföringen ska börja.

Att surfa vidare på en framgångsvåg är en sak - en helt annan att efter en smäll som den här kunna resa sig och visa, att man ändå tillhör världseliten.

Upp till bevis alltså, tjejer! Nu dessutom utan den extra goodwill som det alltid innebär att få spela i direkt i tv.

Närmast mot Frankrike i Bolzano klockan 18 lördag kväll, och vid seger där en fortsättning 12.30 på söndag i Merano mot vinnaren av matchen Österrike-Ungern.

Seger i dessa båda matcher skulle ge en femteplats och därmed skulle årets landslagsupplaga vara vår bästa någonsin. Bättre än den som blev sexas i Norge 1993, då Mia Hermansson-Högdahl, Lina Olsson och målvakten "Kurre" Jönsson tillsammans med den då blott 21-åriga Åsa Eriksson var de dominerande.

Chansen finns till det bästa mästerskapet någonsin

I Norge vann Sverige fyra av sju matcher - förlorade mot blivande världsmästarna Tyskland, blivande åttan Österrike och mot Ryssland i matchen om plats fem/sex.

Nu i Italien har Sverige vunnit sex av sju matcher, och når även vid två nya förluster en högre vinstprocent än i Norge - 67 % mot 57 % - men en femteplats är trots allt bättre än en sjätteplats.

- Vi kom inte upp i normal standard, lät Åsa Erikssons förklaring.

Snarare var det väl normal standard de kom upp i.

Bara det att de jugoslaviska också kom upp i sin normala standard, och då är klasskillnaden så här stor. Åtminstone än så länge?

Sveriges linjespel saknades nästan helt, undantaget inledningen på andra halvlek då Anna Ljungdahl Rapp faktiskt fick två bollar hon kunde göra mål på.

Än så länge är svenskorna alltför beroende av Åsa Erikssons och Katarina Arfwidssons distansskytte och därmed alltför lätta att avväpna.

Förberedda på juggarnas kontringar

I något förhandsreportage läste jag att den svenske coachen Tomas Ryde var beredd på jugoslaviska kontringar:

- Men det tror jag vi klarar"

Nåja, kan man väl kommentera det med.

Jugoslavien gjorde nio mål på kontringar, Sverige två.

Annars blev kvartsfinalen ungefär som jag förutspådde i onsdagens tidning:

"?här blir det nog ändå stopp. Bara att titta på hur många målmaskiner detta Jugoslavien förfogar över."

Sen räknade jag upp namnen på fyra jugoslaviska tjejer: Maja Savic som gjorde sex mot Sverige, Bojana Petrovic som gjorde fem, Sandra Kolakovic som gjorde sex och Snezana Damjanac som gjorde fem.

Några av Jugoslaviens mål föregicks dessutom av så tjusiga kombinationer, att det bara var att ge sig på nåd och onåd.

Sensmoralen är alltså: det var mer Jugoslavien som var riktigt bra än Sverige riktigt dåligt.

Nästa år går EM i Danmark, 2003 följer VM i Holland men huvudmålet är OS i Aten 2004.

Men innan dess gäller det kommande helg att visa att ni vill dit, tjejer!

Dags alltså att koppla på leendet igen.

Lasse Sandlin

ARTIKELN HANDLAR OM

Handboll