Hammarby har växt ur arbetarkostymen

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Arbetarklassens lag - det är bilden av Hammarby. Klasstillhörigheten är för Bajen och dess supportrar en viktig fråga om självbild, som man också delar med Gais.

Men hur sanningsenlig är den beskrivningen? Är det bara yta eller snackar vi genuina arbetarlag?

Både och, skulle jag vilja hävda.

Arbetaridentiteten har sitt ursprung i verkligheten - för 40-50 år sedan var Hammarby ett utpräglat arbetarlag, som också höll arbetarrörelsens moral högt. Det handlade om att spela rent och kamratligt. Opponenten var på den tiden överklasslaget Djurgården. AIK räknades ännu inte som ett Stockholmslag.

I dag ser inte fotbollen ut på det viset längre.

Alla framgångsrika lag agerar ungefär likadant, och alla behöver samla gott om kapital bakom sig för att ha en chans att vinna.

Man kan säga att Bajen för länge sedan växt ur arbetarkostymen, och hängt in den i garderoben.

Gais håller allsvensk klass - publikt...

Gais däremot, håller mer envist fast vid de klassiska idealen. Om det är brist på pengar eller rättrogenhet är förstås svårt att se. Gais har också mycket riktigt åkt ur superettan. På grund av sin arbetarbakgrund och klubbkänsla har Gais dock ett publiksnitt som överglänser många allsvenska lags.

Den vägen skulle kanske Hammarby också vandrat, om man fortsatt vara det utpräglade arbetarlaget. Nu bevarar man bara utanpåverket. Den själ som fansen talar om ligger snarare i självuppfattningen än i det verkliga Hammarby i dag.

Självklart är det mest arbetare i klacken, men det kan nog nästan sägas gälla i ännu större utsträckning för andra lag. Fotboll är en arbetarsport helt enkelt.

Bajen kan snarare ha attraherat en särskilt stor del människor från de övre inkomstskikten de senaste åren, dels genom denna grupps ökade inflyttning på Södermalm, Bajens hemvist, och dels genom sin genomtrevliga arbetarimage, som kanske kan få medelklasskonsulten att framstå som lite mer varm och genuin.

Skiljer sig supporterkulturen åt mellan olika lag?

På 70-talet började fotbollssupportern bli alltmer omskriven i Sverige. Både Makrillarna och Bajen Fans har liksom Änglarna, Black Army, Blue Saints (senare Järnkaminerna) med flera hållit en hög profil och satt sin prägel på uppfattningen om laget och på supporterkulturen sedan en lång tid tillbaka.

Black Army har följts av arga tidningsrubriker om våld och vandalisering.

Detta sätter sin prägel på nyrekryteringen till laget och till supporterklubben, men på det stora hela är det svårt att se att just denna skara supportrar skulle vara våldsammare än andra lags.

Fans med trevlig image

Bajen Fans har däremot en positiv klang, förknippas med tifon och glada supportrar.

Blue Saints har fått så dålig publicitet att de genomfört ett namnbyte. Nytt namn och helt ny image, vilket delvis lyckats, även om man inte kommer upp i Bajens goodwill.

Slutsatsen är att även supporterklubbarna är likartade, men omgärdas även de av helt olika image - där Bajen Fans varit de enda som framgångsrikt lyckats framstå som trevliga.

Arbetarklassidentiteten har i både Gais och Hammarbys fall också medfört en speciell attityd bland fansen till själva fotbollen och resultaten.

Att vara arbetarklassens lag är i fotbollen per definition något bra - inget lag försöker presentera sig som överklassens.

Det beror givetvis på att fotbollspubliken vill identifiera sig med sitt lag, vilket är större delen av poängen med att hålla på ett lag överhuvudtaget.

Efter guldet - den stora Tomheten

Identiteten för Bajen eller Gais är viktigare än resultat och poäng, och att vinna kan rent av ge identiteten en törn, som många bajenfans vittnat om efter SM-guldet - den stora Tomheten. Det är svårt att få allt.

Det efterlängtade SM-guldet riskerar att rubba Bajens själ, på samma sätt som de allt fler bosatta på Östermalm som ansluter sig till supporterskaran.

Kanske är det så att ett riktigt arbetarlag inte skall kunna vinna?

Publicerad: