Roman drömmer om samba

SPORTBLADET

Men Scolari är inte en skönfotbollens apostel

Roman Abramovitj drömmer om målfester, klackfinter och stjärnglitter.

Så han skaffade sig en brasilianare.

Han fick en nävkämpe, en rufflare, en fufflare – och en vinnare.

Foto: ”SPELA VACKERT” Det är uppmaningen från Chelseas ägare Roman Abramovitj till den nytillträdde tränaren Luiz Felipe Scolari.

Vad avgör om Luiz Felipe Scolari blir långlivad i Chelsea?

Drogbas målform? Terrys skadesituation?

Den egna truppens åldersstruktur eller Real Madrids vilja att släppa Robinho?

Nej, när allting kommer omkring är det troligare att vi hittar nyckeln någonstans i den här småstyltiga konversationen:

– Han bara säga till mig: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra. Och vinna”. Och jag säga: ”Ja. Jag vill samma”.

Vare sig Luiz Felipe Scolari eller Roman Abramovitj pratar flytande engelska, men när de träffades på lyxyachten Pelorus utanför Monte Carlo för att diskutera positionen som Chelsea-manager var det ändå på det språket de kommunicerade. Gick något förlorat i översättningen?

Scolari återger:

– Han inte säga: ”Den här spelaren bra, den här spelaren inte bra”. Han säga: ”Jag vill att Chelsea ska spela bra, ska spela vackert. Och vinna”.

Ledtråden ligger i ordningsföljden som Roman Abramovitj använde. Först spela bra, spela vackert. Sedan vinna.

Fotbollsromantiker

Abramovitj är en fotbollsromantiker som vill plocka popularitetspoäng genom Chelsea. Huvudanledningen till att José Mourinho fick gå var att hans lag blivit för tillknäppt, för cyniskt, för ogillat.

Scolari och Abramovitj hade i sin tur bara två kortare möten innan kontraktet skrevs på.

Förstod den ena vad den andre ville?

Förstod den andra vem den förste var?

Chelseas nye manager är mycket – men någon skönfotbollens apostel är han inte.

– Ibland vi spela vacker fotboll. Men ibland, om du vill vinna, du inte spela vackert. Ibland omöjligt.

I EM 2004 möttes Portugal och Spanien i den avgörande gruppspelsmatchen.

Med några minuter kvar försvarade portugiserna

desperat sin 1–0-ledning. Vid bänken stod Scolari och gestikulerade vilt.

Fjärdedomaren hindrade honom från att lämna sitt tekniska område för att ge taktiska instruktioner till sina spelare.

Scolari tänkte snabbt. I brist på andra alternativ kallade han till sig en bollpojke, vrålade några kommandon i hans öra och skickade iväg honom till sidlinjen för att vidareförmedla dem till hemmaspelarna.

Och Portugal höll undan.

Särskilt sportsligt var det väl inte, men Luiz Felipe Scolari har byggt hela sin tränarkarriär på att inte bry sig om några andra principer än segrarnas.

Han tillhör inte de brassar som lärt sig fotboll genom att lattja fram överstegsfinter på sandstranden. Han är en gaúcho, en cowboy som växte upp på en ranch nere vid den vindpinade gränsen mot Uruguay.

Tidigt i sin karriär slog han fast att han gärna vann matcher ”med ett halvt mål mot noll”, och sedan dess har han gjort det mesta för att bevisa att han menade allvar.

Hotade domaren

Han har slängt ut extrabollar på planen för att avbryta farliga motståndaranfall. Han har skällt ut sina egna spelare för att inte ha maskat och filmat tillräckligt.

När han coachade Brasilien blev han uppvisad på läktaren under en VM-kvalmatch mot Paraguay 2001.

– Jag väntar på dig utanför, kompis, väste Scolari till domaren.

Efter matchen fick domaren poliseskort ut från arenan. Inte för att skyddas från publiken, utan för att skyddas från Brasiliens förbundskapten.

Fog saknades inte. Luiz Felipe Scolari ser fysiskt våld som en del av sin tränarmetodik.

– Jag gillar att ta hand om saker på mitt eget sätt. Om en journalist skriver om mitt privatliv så är jag inte intresserad av att stämma honom – jag klappar till honom ordentligt i stället.

Minst två brasilianska journalister uppger att de har blivit misshandlade av Scolari. Real Madrids före detta tränare Vanderlei Luxemburgo fick en rejäl smäll under en cupmatch på 90-talet och för bara ett år sedan dunkade ”Felipão” in en rak vänster på serbiske försvararen Ivica Dragutinovic i samband med en EM-kvalmatch.

– Han tänkte attackera Ricardo Quaresma. Det enda jag gjorde var att försvara min spelare.

De spelare som är del av hans lag ingår också i det som brukar kallas ”Familia Scolari”.

För ett knappt årtionde sedan var ”Felipão” inne i en framgångsrik period som tränare för brasilianska storklubben Palmeiras. Målvakten Wagner Velloso var en av nyckelspelarna, men värderades ändå inte särskilt högt av klubbpresidenten.

När kontraktsförhandlingarna avslutades med ett rejält skambud så sökte Velloso upp Scolari för att berätta att han drivits iväg från klubben.

Reaktionen var inte den han väntat sig:

– Nej. Acceptera den lägre lönen och stanna här. Jag betalar mellanskillnaden från min egen ficka.

Säsongen slutade med att Wagner Velloso blev hjälte när Palmeiras vann Copa Libertadores – Sydamerikas Champions League – för första gången i klubbens historia.

Belönar och bestraffar

Som belöning fick målvakten bland annat en saftig check undertecknad av Luiz Felipe Scolari. Han rev sönder den.

– Av dig tar jag inte emot pengar. För dig skulle jag göra vad som helst.

Den röda tråden i Scolaris karriär är inte något särskilt spelsätt eller någon taktik. Vissa av hans lag har varit underhållande och offensiva, andra torftiga och försvarsinriktade.

Kärnan i hans filosofi handlar i stället om gruppkänsla.

Med latinsk familjetradition och modern idrottspsykologi – han samarbetar bland annat med en psykolog som skrivit en avhandling om hur fotbollsspelare kan känna 77 olika typer av mental press – skapar han gång på gång enade grupper som skulle gå i döden för både sin tränare och sina segrar.

Efter Brasiliens VM-guld 2002 förklarade Gilberto Silva:

– Vi har lärt oss att belöningarna är enorma om vi följer Felipão, men att bestraffningarna är lika hårda om vi sviker honom. Det har varit som att vara barn i en familj där fadern är väldigt krävande.

När Scolari är hemma i Brasilien nuförtiden bor han i en enkel lägenhet högst upp i ett åttavåningshus.

Det kan tyckas väl spartanskt för en världstränare – tills man förstår att alla de sju andra våningsplanen är fyllda av olika grenar av Scolari-släkten.

På en presskonferens under försäsongen fick kaptenen John Terry uppdraget att jämföra den kommande säsongens Chelsea-upplaga med fjolårets.

Svaret var så odiplomatiskt att det gränsade till det direkt oartiga:

– Nu har vi en manager som kan leda laget också.

Terry fortsatte att berätta om sina intryck av den nye mannen. De hade inte särskilt mycket med bra och vacker fotboll att göra.

– Han har ett sinne för humor, men det finns den där andra sidan också, tro mig. Du aktar dig för att gå för långt. Jag skulle inte vilja göra honom förbannad. Han har definitivt den där skrämselfaktorn.

Ingen typisk brasse

The Times är en av ytterst få engelska tidningar som står kretsen runt Roman Abramovitj någorlunda nära.

Strax innan utnämningen av Scolari blev officiell publicerade de en artikel där den ryske ägarens rådgivare förklarade hur tankarna gått.

Det var hela det argumentbatteri vi lärt oss att känna igen. Det var bakgrunden om hur Abramovitj lockats in i fotbollen av en 4–3-match mellan Man United och Real Madrid, och ända sedan dess drivits av drömmen att skapa ett lika spektakulärt lag.

Nu såg han det som att vägen dit gick via Brasilien.

– Abramovitj är förtrollad av den brasilianska fotbollens image, och med hans fotbollsbakgrund är det inte konstigt att han nu valt en brasiliansk manager.

Det är skillnad på brasilianare och brasilianare, på Ronaldinho och Luiz Felipe Scolari.

Husfriden på Stamford Bridge avgörs av hur väl Roman Abramovitj förstått det.