Har Ludmila fått sin förlåtelse?

SPORTBLADET

Har vi förlåtit Ludmila Engqvist?

Har du? Har jag?

Jag vet inte om ni såg Stinas intervju med Ludmila. I så fall såg ni ett program om försoning och skuld, skam och sorg.

Och bristen på förlåtelse.

– Jag tycker att man kan förlåta, sa Ludmila och tillade att hon tycker att man ska förlåta.

Jag tycker också man ska förlåta. Jag kan min Bibel och vet att man ska förlåta inte bara en gång, inte bara sju gånger utan sju gånger sju. Och eftersom jag kan min Lars Görling vet jag att man måste förlåta också ytterligare en gång; 491 gånger.

Hur många gånger behöver Ludmila be om förlåtelse?

Jag vet inte. Kanske en gång för den där dopningen i Ryssland som maken låg bakom och som hon både fällts och friats för.

Den fick hon förlåtelse för. Både i Ryssland och i ett Sverige som var så villiga att förlåta att hon rekordsnabbt blev svensk medborgare. Jag var med då och jag var på plats i Atlanta 1996 när hon bar svensk friidrott på sina axlar och jag var med när hon kallade Dimitrova för en traktor och allt det där. Det var bra dagar. Ludmila var stor och jag var oerhört fascinerad av henne och av hennes man Johan.

Sverige förlät och vi visste inte till oss hur mycket vi ville förlåta.

???

Ska Ludmila be om förlåtelse för nåt mer?

Tja, kanske för den där löjliga ryssfemman när hon skulle åka bob.

???

Den åldrade idrottskvinnans försök att hålla sig kvar i rampljuset blev om möjligt ännu mera patetisk än det var från början. Det var starkt att höra henne berätta i tv om vilka märkliga och ändå djupt mänskliga behov hos henne som låg bakom satsningen.

– Johan var emot, sa hon med väldigt accentuerad tydlighet.

Lite för tydlig, kanske, för Ludmila vet att det varit ett väldigt starkt rykte och en utbredd uppfattning att det var Johan som låg bakom satsningen och att motivet var att hålla Ludmilas varumärke kvar i rampljuset när kroppen inte höll för någon friidrottssatsningen längre.

Jag vill minnas att jag skrev att det var en fånig satsning. Men jag var ju också hela tiden medveten om hur ytterst lite fånigt det skulle varit om Ludmila faktiskt klarat av att ta den där medaljen eller till och med det där guldet.

Men för mig hade det inte betytt någonting.

Men för media och sannolikt också för svenska folket hade det betytt enormt mycket, det inser jag.

Jag hade min uppfattning om Ludmila väldigt klar – och för mig var hon tillräckligt stor utan att behöva bevisa något mer. Atlanta. Aten och det där loppet efter cancerbehandlingen på Stadion och så Sevilla var fullständigt tillräckligt för mig – och det borde varit det för Ludmila också. En bobsatsning kunde bara förstöra bilden av den seriösa, varma, stolta Ludmila.

Men så blev det inte.

En match för mycket

Ludmila behöver inte be om ursäkt för att hon var en smula patetisk den gången. Nästan varje stor mästare går en match för mycket. Ludmila var inget undantag. Hon fick betala ett högt pris för det.

Behöver hon be om ursäkt för dopningen? Ja, absolut. Rättsmedvetandet kräver det. Dopning är fusk och inte ens en gammal mästare får fuska, ens när det gäller något så fånigt som att åka bob eller ens när hon spelar bluffstopp.

Hon erkände dock direkt med gråt i rösten. Även om det alltid funnits de som säger att hon omedelbart efter dopningstesten åkte till Spanien, gjorde egna dopningstester som visade att hon skulle åka fast, flög till Köpenhamn och höll sin presskonferens för att förekomma.

Jag vet inget om det.

Den versionen kan vara lika sann som Ludmilas egen i tv. Och det spelar ingen roll. Rykten kan man inte bekämpa och nu spelar det ingen roll längre.

???

Ludmila vill ha förlåtelse. Har hon fått det?

???

Jag är övertygad att hon fått det. I alla fall av svenska folket. Det är lätt att glömma att Ludmila under några år var en av Sveriges populäraste personer. Någonstans bredvid Astrid Lindgren och Silvia. Fallet blir stort då, men förlåtelsen kan också bli stor. De sista tvivlarna bland vanliga svenskar tror jag köpte Ludmilas tårar och hennes vädjan hos Stina.

Däremot tror jag aldrig hon blir förlåten hos svensk friidrott. Hon var aldrig någon viktig del av den rörelsen. Hon blev aldrig riktigt omtyckt eller ens accepterad av sina kollegor. Dels beroende på hennes sätt, dels på hennes bakgrund, dels på hennes man. Det var inga stora, uppriktiga tårar som fälldes där när beskedet om dopningstesten i Norge blev offentliga. Snarare skadeglädje. Vad var det vi sa?

Där tror jag inte – med min kännedom om hennes gamla kollegors sätt att närma sig problemet Ludmila – det finns någon vilja att förlåta ens en gång av alla 491 som behövs.

???

Jag tror också att det kanske är just den förlåtelsen Ludmila helst av allt eftertraktar.

???

Men den får hon aldrig – inte så länge den här generationen friidrottsstjärnor styr.

lasses lista – här är veckans 10 hetaste svenska sportprofiler

Lasse Anrell