Wennerholm: Det var som om allt det gamla vädrades ut den här kvällen i Helsingfors
HELSINGFORS. Det var en iskall kväll, men den födde Sverige en ny friidrottsstjärna.
Moas Mirakel på Helsingfors Olympiastadion i går är ett av de mäktigaste genombrott jag sett.
Från 0 till 400 i rekordfart.
Och svensk friidrott lever igen.
Det var som om allt det gamla vädrades ut den här kvällen i Helsingfors.
En kväll då jag glömde att Christian Olsson och Susanna Kallurs OS- drömmar varit krossade sedan länge och att Carolina Klüft i princip är borta från sitt sista OS. Men vem saknar dem i dag?
Vi har ju Moa Hjelmer.
Hon åker hem från Helsingfors med ett EM-guld, två svenska rekord (varav det ena överlevde lite mer än ett dygn) och en OS-plats i London. Och när Moa står insvept i den svenska flaggan utanför Olympiastadion i Helsingfors ser hon ut precis som den frälsare svensk friidrott skrikit efter i några år nu. Som ett bevis på den generationsväxling som dröjt, men nu äntligen verkar vara på väg.
Jag hade hört talas om Moa i flera år.
En jättetalang med bestämda åsikter.
Men det hände inte så mycket.
SM i Gävle var bara förnamnet
Hon var visserligen trea på 400 meter i junior-EM 2009, men det gav inget större eko.
Det jag fastnade för mest var hennes oerhört lätta och vackra löpsteg. Jag har aldrig sett en svensk som sprungit så fantastiskt estetiskt som Moa Hjelmer. Hon ser ut att flyta fram någon decimeter över löparbanan.
Hennes tränare Rolle Bergman jämförde hennes löpsteg med Wilma Rudolphs i går, amerikanskan som tog tre OS-guld i Rom 1960 och fick smeknamnet ”Den Svarta Gasellen”.
Jag håller med.
Jag är gammal nog att minnas Wilma Rudolph och ett löpsteg som var som en smekning. Men för Moa hände det inte så mycket innan SM i Gävle förra sommaren.
Där stack hon bara i väg i finalen och defilerade i mål på tiden 51,58. Hon slog Ann-Louise Skoglunds 23 år gamla svenska rekord på 400 meter och sänkte sitt eget personbästa med 1,76 sekunder.
Vi som var där stod bara och gapade. Det var första gången blixten slog ner.
Men ofta blir den här typen av gigantiska genombrott en belastning snarare än ett löfte om något mer. Så jag själv var lite tveksam inför årets säsong. Skulle Moa kunna leva upp till förväntningarna?
Ja, det visade sig bara vara förnamnet.
2016 – då kan det hända saker
Hennes uppvisning här i Helsingfors var magisk.
Hon hade varit förkyld i åtta dagar inför EM och bara kunnat jogga lätt på träningarna. Och så kommer hon in och springer tre lopp på tre dagar i ett mästerskap för första gången någonsin. Och blir bara bättre och bättre.
Det blev 52,33 i första försöksheatet, svenska rekordet 51,40 i semifinalen och så 51,13 i finalen. Och en svensk tjej som ligger efter två av konkurrenterna på upploppet i en EM-final och sedan bara biter ihop och kämpar sig förbi.
Totalt motsatt vad vi luttrade friidrottsjournalister vant oss vid av svenska löpare under åren.
De brukar sjunka som barometrarna gjorde här i Helsingfors under VM 2005.
Det var rätt kul att vara på den officiella presskonferensen efteråt och höra ryska tvåan Ksenija Zadorina prata om loppet. Hon ledde hela vägen in mot mål, innan Moa stack förbi de sista tio. Ryskan hade ingen aning om vem Moa var.
Inte innan loppet i alla fall.
– A very big surprise, som hon uttryckte det.
Nu låter jag kanske som om Moa skulle ta OS-guld i London också.
Så är det inte.
Hennes 51,13 är svenskt rekord, det räckte till ett EM-guld i en gren utan de bästa och den räcker ”bara” till en delad 23:e plats i världen i år.
Konkurrensen på damernas 400 meter är mördande. Det är en specialgren som nästan alltid varit vikt för friidrottens jättar som USA och Ryssland.
Fyra tjejer i världen har sprungit under 50 sekunder i år och de är från fyra olika nationer. Alla kommer vara med i OS.
22-åriga Moa är där för att ta sig till en semifinal, se och lära och sedan utvecklas vidare till OS i Rio de Janeiro 2016.
Men då kan det hända saker.