HBK-profilen kan sänka ’sin’ klubb

SPORTBLADET

Halmstad är på väg mot allsvensk comeback

Foto: BILDBYRÅN
Djuric i under vårens möte med Halmstad

Om man ska hårdra det:

Halmstad är på god väg mot allsvensk comeback – men en gammal HBK-profil kan stoppa den.

Det är på gamla klassiska Domnarvsvallen det händer i eftermiddag.

Kort rekapitulation:

Inför innevarande säsong bestämde sig Dusan Djuric för att flytta hem. Åtta år i Europa, i länder som Frankrike, Schweiz, Danmark, fick räcka, det var liksom dags att sluta cirkeln.

Men vart skulle han?

Till Halmstad, såklart. Det fanns ju inget annat.

Han hängde också på Örjan under försäsongen, fick hjälp med sin rehab och det kändes som att det bara var en tidsfråga innan han skulle krita på det där avtalet som HBK-styret så omsorgsfullt hade sytt ihop.

Men nåt hände.

I vägen ställde sig en både listig och kaxig nykomling med en betydligt större skattkista och med ambitioner som en storfiskare som ger sig ut på Siljan, och så hampade det sig att Dusan Djuric vid pass fem-i-tolv rätt brutalt spolade moderklubben för ett äventyr i… Borlänge.

HBK-supportrarna gick i spinn och målade ”SVEK” med de breda penseldragen.

Klubbledningen tog det lite mer piano utåt, men internt gnisslades det tänder och munnar blev till streck som de bara blir på de där breddgraderna när man känner sig för jävligt behandlad.

Men som alltid, gjort är gjort och sagt är sagt och när allt i eftermiddag ställs på sin spets är det förstås mer eller mindre ofrånkomligt att Dusan Djuric står där, i händelsernas centrum, med avgörandet i sin alltjämt hyperkänsliga högerfot.

Eller –  jag hoppas i alla fall att det blir så.

Inte blivit någon succé

Djuric har varit sjuk i veckan och de senaste rapporterna från Knätofsland säger att det är fifty-fifty att han spelar.

Annars ska det påpekas direkt:

Dusan Djuric har inte blivit den DFF-succé jag och många med mig trodde inför säsongen. När jag skriver det här minns jag att jag ringde upp honom någon gång i mars, kanske början april, på ett franskt mobilnummer (Den räkningen, Dusan…) och att det då lät ungefär såhär:

Jag räknar iskallt med att du ska vara seriens bäste spelare och att du ska dominera i match efter match.

– Ja, jag håller med om det. Det är min ambition. Jag ska vara bäst, den kapaciteten har jag, svarade Djuric.

Well, så har det inte blivit. Under våren gick Djuric mest skadad. Han satt på bänken ibland utan att få komma in. Han gjorde sporadiska inhopp men utan att övertyga.

Det är först på senare tid det har tagit sig och senast, mot Ljungskile, gjorde han sin klart bästa match för säsongen. Styrde och ställde efter behag, involverad i allt framåt och fick betalt med två läckra mål.

Kan DD konsolidera den formen till i eftermiddag får HBK-försvaret att göra.

Jag lovar.

Släkten brukar vara värst

Förutsättningarna inför matchen kan knappast vara mer kittlande. Kolla tabellen så fattar du.

Vind vinst öppnar HBK upp ett jättegap till tabellfyran och det bör sen rimligen vara rena autostradan till en topp-tre-placering.

Vid förlust bjuder laget in Dalkurd i toppstriden.

Majmötet på Örjan slutade 0-0. Jag såg matchen. Dalkurd dominerade kraftfullt i första halvlek, men när DFF efter paus fick lagkaptenen Azizi utvisad tog HBK över och låg till slut närmast segern.

HBK saknar mittfältsankaret Ivo Pekalski och högerspringaren Adnan Kojic, som båda är avstängda medan DFF i stort är skadefritt och dessutom får tillbaka Jesper Nyholm, seriens kanske bäste försvarsspelare.

Till sist den oundvikliga frågan– hur går det?

Dalkurd har inte förlorat på Domnarsvallen sedan 9 augusti 2014. Jag säger 2-1 och jag blir inte det minsta förvånad om hemmalagets nummer 6 blir den som på ett eller annat sätt avgör tillställningen.

Fotbollshistorien visar ju att släkten brukar vara värst.

ARTIKELN HANDLAR OM