”Bröt mot svensk fotbolls budord”

SPORTBLADET

Robert Laul: Jag lägger mig platt, Reine

Foto: TT

MANAUS. Dagen efter turneringsmatcher följs oftast av samma, givna dramaturgi.

Men dagen efter i Manaus var annorlunda, den sticker ut.

Trots att jag har betalt för att klaga, kom jag inte på något att klaga på.

Ett gott betyg till Sveriges OS-pojkar.

Det spelar egentligen ingen roll hur det har gått, det brukar  a l l t i d  finnas något att gny om: En detalj som kan bli bättre, en spelare som ”måste in”, en taktisk korrigering som behöver göras.

Men efter Sveriges 2-2 mot Colombia har jag lagt pannan i djupa veck och slitit mitt hår utan resultat.

Visst kan jag älta Alexander Milosevics juniorbeslut vid Colombias 1-0 men vad tjänar det till? ”Alex” vet att han kom fel där, och han spelade upp sig avsevärt efteråt.

Jag skulle kunna påpeka ytterligare en gång att Joakim Nilsson måste hålla bättre ordning på sina armar i straffområdet men samma sak där, det vet han om, det är sådant som händer, ibland blåser domaren straff när armen hamnar i onaturlig position trots att handsen inte är avsiktlig.

Kan kräva mer, men...

Jag kan förstås kräva mer av rutinerade U21-EM-guldvinnare som Abbe Khalili och Simon Tibbling men de var inte dåliga, det var bara det att de inte glänste på samma sätt som Andreas Linde, Alexander Fransson och Astrit Ajdarevic. Eller skickade in drömmål à la Mikael Ishak.

Om förbundskapten Håkan Ericson finns det inte heller något negativt att säga. Startelvan förtjänade förtroendet, samma elva spelare bör få chansen i nästa match, och Sverige var klart bättre organiserade än samtliga tre gruppspelsmotståndare Colombia, Nigeria och Japan (såg vi senare).

Plus att Sverige vann bollinnehavet mot Colombia, bara en sådan sak.

Nä fan, i dag gick det inte ens att gnälla på vädret: Under natten svepte ett tropiskt regn in över djungelstaden Manaus, det var som att vädergudarna väntade tills båda matcherna spelats klart innan de öppnade himlens portar (även Nigeria-Japan 5-4 gick på Arena da Amazonia, en timme efter Sverige).

I den här delen av världen blir luften väldigt mycket lättare efter regn, och trots att Sverige valde att tidigarelägga träningen till mitt på dagen var det mindre kvavt och kvalmigt än vanligt. Tibbling körde till och med i långbyxor.

– Det gäller att ta vara på den här tiden med både återhämtning och förberedelser. Jag tror jag drack mer efter matchen än jag brukar dricka på en vecka i Holland, sa han till medierna på plats.

Tvärtom, säger jag

Så i brist på något att klaga på, får jag helt enkelt gå i polemik med de som klagar på mig.

Jag fick ju en del beska kommentarer när jag kallade OS-turneringen för ”något av en Kalle Anka-turnering”. De flesta verkar visserligen hålla med i sak – OS är något av en Kalle Anka-turnering – men de tycker det är onödigt att påpeka det.

Tvärtom, säger jag.

Jag ser det som ett av de viktigaste journalistiska uppdragen här på plats att påminna om nivån. Minns U21-EM hur folk efter Sveriges guld på fullaste allvar trodde att U21-laget skulle besegra A-landslaget. Det fanns människor som trodde det PÅ RIKTIGT.

En bidragande orsak var att journalistiken lät sig svepas med, att ungdomsmatcher beskrevs som fotboll på högsta nivå, att guldet firades i Kungsträdgården i ett halvt dygn.

Men Sveriges U21-lag hade fått stryk med säg 7-0 mot ett svenskt A-landslag. Som Kim Källström berättade i Sommar i P1: När de spelade äldre mot yngre på träningarna under EM vann U21-gänget inte en gång.

Det är så verkligheten ser ut. Om OS-laget med alla nej tack Håkan Ericson fått skulle möta ett svenskt A-landslag hade de fått stryk med säg 10-0 (att spelare som Alexander Fransson och några till säkert kan få fina landslagskarriärer i framtiden är en annan sak, jag pratar om här och nu).

För att undvika att folk går runt och tror saker som är uppåt väggarna fel blir det min journalistiska uppgift att ständigt påminna om vilken nivå OS-fotbollen faktiskt håller.

Inte vad vi såg

I det här sammanhanget är det kanske också på sin plats att fundera lite kring Colombias kvalitet?

Enligt Reine Almqvist och hans scoutingteam skulle de vara ”riktigt bra” och spela ”sydamerikanskt” men jag vet inte om det var det vi såg i går i alla fall.

Jag är rädd att kvaliteten på Colombia kan ha överdrivits, och om det är så, hoppas jag att spelarna läser det här så inte Nigeria natten mot måndag svensk tid blir en reality check (Avd. Laul rycker in).

Apropå Reine Almqvist har jag förresten hamnat i onåd där. Jag spelade in en podd med kollegan Junior-Jönsson tidigare i veckan och vi raljerade över just scoutingen: Att Reine & Co. mest haft semester innan, att det stora arbetet görs på plats, det är under gruppspelet som Nigeria och Japan kan kartläggas, innan är det svårt att veta exakt vad som väntar.

Det här gillade tydligen inte Reine, och i det läget är det bara att lägga sig platt. En av svensk fotbolls oskrivna regler, en inofficiell lag, ett heligt budord lyder: ”Du skall icke mucka med Reine”.

Jag köper det. Det är bara att sänka garden direkt, rätta in sig i ledet, lämna Reine i fred.

Fast jag tycker ändå att han misstog sig på Colombia, så märkvärdigt såg inte motståndet ut.

Läs alla OS-krönikor från Robert Laul här

ARTIKELN HANDLAR OM