Niva: Var det här ens fotboll?

AL KHOR. Skingra er, för här fanns ingenting att se.

Inga mål, inga ambitioner, ingen fotboll överhuvudtaget.

Det här var inte en match. Det här var ett svart hål.

England spelade oavgjort mot USA.
England spelade oavgjort mot USA.

Ta mig ut i öknen och sätt mig framför ett sandkorn.

Be mig berätta ifall det kornet är exakt likadant som det bredvid eller om det på något sätt skiljer sig, och jag lovar att ta mig an uppgiften med all upptänklig entusiasm.

Jämfört med detta skulle det framstå som Rio-karnevalen, som milleniumfyrverkeriet.

På förhand var det ju upplagt för någon typ av holmgång, två rätt röjiga lag emellan. Mycket att ta på. Här fanns sportsliga förutsättningar, och här fanns dessutom de förutsättningar som hör till VM 2022.

England mot USA i Qatar. Kolonialist- och imperialistderbyt, på en neutral plan där de vant sig vid att själva kunna dra upp spelreglerna utan att bekymra sig för konsekvenserna.

Så väldigt många beslut om den här regionens realiteter har fattats från London och Washington. Så oerhört mycket blod som runnit för att gas och olja ska pumpas upp.

Numera är Storbritannien och USA två av de tre länder som ligger i topp på Qatars exportlista – Kina är det tredje – och så länge de diplomatiska relationerna inte obstrueras av fotboll är de så gott som gnisselfria.

Just nu ägnas en månad åt att kritisera och problematisera för gallerierna, men innan jul är ju allt som vanligt igen och då gäller det att få fart på gaskranarna innan det fryser till på riktigt i norr.

Fotboll utan innehåll och mening

Det passar när det passar – och i vanliga fall passar det mest hela tiden. Som Sverige, ungefär, fast i både kvadrat och kubik.

Men har man trots allt ändå släpat sig ner till Qatar är det väl i alla fall rimligt att man ska försöka pressa ut absolut all fotboll som man har i sig, och hur vi än värderar USA kan vi inte komma ifrån att i alla fall England har väldigt mycket begåvning i sin trupp.

Istället fick vi då detta. Fotboll utan innehåll, fotboll utan mening. Englands allra mest tempofattiga, meningslösa Gareth Southgate-ansikte.

Hela hans tid som förbundskapten har i någon mån definierats av en strävan efter större kontroll. Ambitionen är väl vettig, men ibland slår den över i den mest sterila och statiska fotboll du överhuvudtaget kan stänga in i ett statistikprogram.

Varenda spelare väljer det enklaste alternativet i precis varenda situation. Spelet blir lättläst, förutsägbart och till sist så riskminimerande att det innebär en risk i sig.

Passiviteten tar över. Initiativet skänks bort.

What the fucking hell was that?

USA är inget fantomgäng själva, men behövde inte heller vara det. De fick några omställningslägen gratis, och ibland är inte det viktigaste pilarna du ritat upp på taktiktavlan på förhand. Ibland kommer du längre med en nedärvd äregirighet, en ambition att själv bli hjälten i strålkastarljuset snarare än killen som lämnar över ansvaret med ytterligare en sjumeterspassning i sidled.

Weston McKennie skyfflade bollen med sitt USA-färgade hår, Christian Pulisic rammade ribban ur ett läge där egentligen inget läge fanns.

Det var väl inte ingenting – men det var också det absolut enda vi fick.

Amerikanerna skanderade ”It's called soccer”, och följde upp med sin gräsliga ”I believe that we will win”-ramsa. ”What the fucking hell was that”, svarade engelsmännen, på samma sätt som de reagerat på precis vartenda obekant inslag på sina fotbollsarenor sedan de uppfann rostfritt stål.

Under pausvilan förenades så de båda supporterskarorna i allsång till ”Sweet Caroline”, den gamla Neil Diamond-låten som tagits till idrottsläktarna av Carolina Panthers och Boston Red Sox, och som nu adopterats av brittisk fotboll.

Amerikansk arenakultur av engelska fans. What the fucking hell was that?

Under upptakten av den andra halvleken tryckte så USA ner England ännu längre i planen, och efter att ha sett tillräckligt av det bestämde sig Gareth Southgate för att säkra upp.

Jude Bellingham och Raheem Sterling ut. Phil Foden och Trent Alexander-Arnold kvar på bänken. Jordan Henderson in istället.

Matchen pågick – ingen brydde sig

Kanske blev effekten den önskade, för den mikroskopiska amerikanske anstormningen klingade av och en total tomhet följde istället. Den engelska bedriften bestod av att suga ner USA i gyttjan, att dra ner dem till samma marianergravsdjupa nivå där varken liv eller fotboll existerar.

Resultatmässigt var såklart 0-0 ingen katastrof för England – de går vidare med kryss mot Wales, vinner gruppen med seger – men all entusiasm som matchen mot Iran genererade dröp bort för varje minut som passerade utan att någon ville något.

Matchen pågick, ingen brydde sig. Jordan Pickford slog en icing, Jordan Henderson drog ut på tiden, slutsignalen gick.

Alla buade.

It's called soccer? Var det här ens fotboll? Kalla det exakt vad ni vill så länge ni får ur er något bättre än det här.

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.