Wennerholm: Det är nya tider – dagens Kanada består av vita leenden och välkammade frisyrer

SPORTBLADET

MANNHEIM. En gång i tiden var Kanada ett gäng rytande, tandlösa monster.

Det var bilden jag både växte upp med och såg av kanadensisk hockey.

Blödande motståndare, sovjetiska stjärnor som leddes av isen med sönderslagna armar och ben.

Men den tiden är förbi.

Idag ser den typiska kanadensaren ut som Sidney Crosby.

Jag tillhör själv dem som fortfarande hajar till varje gång Sverige ska möta Kanada. Jag tänker mer på blodbad än hockey, eftersom jag växte upp under en epok då kanadensarna kom undan med allt.

Den där bilden är svår att sudda ut i skallen.

Men det fanns en tid då domarnas regelböcker varken innehöll slashing, hooking eller roughing.

Det krävdes mod för att gå ut på isen mot ett kanadensiskt hockeylag och skrämseltaktiken var en del av deras segerrecept. Det märktes inte minst i utmanarserien mellan Sovjet och Kanada 1972, då målet för kanadensarna hela tiden var ryska superstjärnan Valerij Charlamov.

Bobby Clarke – själva urtypen för tandlösa kanadensare – erkände trettio år senare att han medvetet slashat benet av Charlamov med ett yxhugg nere vid ankeln.

Det var för övrigt under den utmanarserien som kanadensarna mellanlandade för en träningslandskamp mot Tre Kronor i Stockholm på vägen till Moskva. Det blev Stockholms blodbad II.

Svenske backen Lars-Erik Sjöberg blev ett av offren när han fick lämna isen med blodet forsande från ett avslaget näsben.

Dagens kanandensare – som alla andra

Jag minns ett VM i Prag 1977 som blev ett annat blodbad då Kanada skicka dit ett gäng busar efter att inte ha varit med i VM sedan VM-turneringen i Stockholm 1969.

Det fanns storstjärnor som Phil Esposito det kanadensiska laget, men han tillhörde de värsta huliganerna. Det var där han myntade uttrycket ”Chicken Swede” då han retat upp sig på backen Stig Salming.

Senare försökte han ramma Samling på spelarhotellet i Prag, men stoppades av sina lagkamrater.

Det sägs till och med att Esposito gick in i Sovjets omklädningsrum under den turneringen och spottade på en ryss som just höll på att få ett stort, elakt sår i skallen hopsytt av lagläkaren.

Men på den tiden och några decennier framåt gick det i stort sett att göra vad som helst på en hockeyrink utan att riskera mer än två minuters utvisning. Om ens det.

Det är den bilden som sitter kvar på näthinnan hos mig och många andra så fort Kanada dyker upp på andra sidan isen. Men idag är det en helt annan sak.

Kanada har fortfarande spelare som kan klassas som busar, men skillnaden är att de straffas stenhårt om de går över gränsen.

Även hemma i Kanada.

När Kanadas VM-spelare Steve Downie hoppade in en tackling på Ottawas Dean McAmmond i en försäsongsmatch 2007 blev han avstängd i tjugo matcher. För tjugo, trettio år sedan hade han inte ens fått en tvåa.

Det är skillnaden.

Därför ser kanadensiska lag ut som de flesta andra numera. Det är en ny tid med bländvita leenden och välkammade frisyrer.

De gamla myterna att det nästan hörde till att spotta ut ett par utslagna tänder efter varje match, eller att brutna ben inte var tillräckliga skäl för att avstå en match är historia. Så räkna inte med någon brutalhockey från Kanada idag.

Den tiden är förbi.

OS-år i hockey brukar vara Tre Kronors lycka.

Sedan NHL-spelarna släpptes fria för OS-spel har Sverige alltid slagit till i VM samma år.

Det blev VM-guld i Zürich 1998, VM-brons i Göteborg 2002 och VM-guld i Riga 2006.

Ett märkligt sammanträffande – eller bara en slump?

Nu var Sverige i samma läge 1998 som Ryssland är nu här i Tyskland.

Då fanns ett gäng NHL-stjärnor som bestämde sig för att ta revansch i VM om de fick chansen.

Alla höll sitt löfte och VM-laget i Zürich 1998 är

i mina ögon det bästa VM-lag Sverige någonsin haft på papperet.

Mats Sundin, Peter Forsberg, Mikael Renberg, Ulf Dahlén, Fredrik Modin, Niklas Sundström, Tommy Salo, Kim Johnsson. Ett år där de flesta av de här spelarna var på topp som hockeyspelare.

Men till VM-laget på hemmaplan i Göteborg 2002 haglade återbuden in. Det var väl ingen som ville komma hem efter kvartsfinalförlusten mot Vitryssland i OS.

Ändå blev det brons efter en knapp förlust på straffar (2–3) mot slutsegrarna Slovakien i semifinalen, innan svenskarna slog Finland i bronsmatchen.

Och så 2006 då det blev dubbla guld, då svenskarna vann VM i Riga.

Jag säger inte att det blir så igen.

Men det är en klar trend som är värd att bevara.

ARTIKELN HANDLAR OM