”Nu vänder vi blicken mot London”

SPORTBLADET

PEKING. OS är över, elden släckt.

Lika slocknad som Sveriges dröm om guld och åtta medaljer.

Nu vänder vi blicken mot London.

För att nå bättre resultat där krävs mer än drömmar.

Fyra silver och ett brons. Två silver i cykel, ett i hästhoppning och ett i dubbeltennisen och så seglings-bronset. Samt det in brottning som slängdes bort och sen fråntogs oss. Större än så blev inte den svenska medaljskörden. Tre medaljer mindre än vad SOK satt upp som mål. Av guldförhoppningarna blev det bara en vält häck, domarbråk, fjärdeplatser och tung, dov besvikelse.

Vi är ett litet land, våra nio miljoner invånare ryms i vilken kinesisk storstad som helst. Men andra små länder har gjort bättre ifrån sig. Grattis Norge till plats 21 i medaljligan, grattis Danmark till plats 30, grattis Finland till plats 44!

Sverige? Vi glömmer det... Ni envisas?

Okej då: 56.

Mer illavarslande än placeringen i sig är dock den nedåtgående trend som kan skönjas. I Sydney tog vi tolv medaljer, i Aten sju - med tre tunga friidrottsguld som kronan på verket. SOK varnar nu självt för att det kan bli ännu sämre på medaljfronten i London 2012. Enligt sportchefen Peter Reinebo stavas problemet pengabrist.

Samma sak upprepades i går när SOK höll presskonferens och summerade detta OS som bjöd på så lite blågul färgring och som är det sämsta sen år 1900.

Men man pratade också som ”stolpe ut”, om maximalt oflyt och minimal utdelning. Den ojämna domarkvaliteten togs också upp. Allt det här är förstås visst och sant. Det finns aldrig en enkel förklaring till att det går dåligt - eller bra.

Jo, kanske när det gäller länder som Kina och USA, som tagit 100, respektive 109 medaljer detta OS. Värdnationens 52 guld kommer, som jag redan förut skrivit, från ett befolkningsunderlag på 1,3 miljarder. Sportbladet berättade också i veckan om kinesernas enorma OS-läger där de hårdtränar och förädlar sina talanger, allt med olympiska guld som enda slutmål. Något sådant har vi ingen möjlighet att göra i Sverige.

Jag önskar att jag kunde komma med ett enkelt recept på vad vi ska göra för att bryta trenden, för att lyckas bättre i London: hur vi ska få mer resurser, träna smartare och skapa fler vinnarskallar. Men då skulle jag göra det lätt för mig. Det finns inga enkla lösningar, inga givna syndabockar.

Fyra långa år

Det enda jag vet är att det nu måste komma utvärderingar, självkritik och ur detta sedan nya tankar, mål och medel.

Samtidigt är det med OS som med skörden förr i världen, när man var mer beroende av vädrets makter ; det kom goda år och det kom svåra år. Ingen kan säga när vi härnäst får se en så unik talang som Carolina Klüft komma fram igen eller när vi får njuta av en så urtjurig ljuvlig vinnartyp som Stefan Holm på nytt.

Det finns framtidsnamn som ska kunna vara som bäst i London, som Joline Höstman, Jessica Landström och Thomas Lövqvist. Kanske kan Susanna Kallur fortfarande också vara med i toppen, måhända kan Klüft ha hittat rätt med sina nya satsningar.

Fyra år är en lång tid. Det enda som verkligen går att säga säkert just nu är att London kommer att få det mycket tufft att matcha Peking-OS. London är min gamla hemstad med en egen plats i mitt hjärta för sin sköna mix av modernt multikulturellt och historiskt brittiskt. Men att slå Pekings rakt igenom perfekta organisation och effektivitet blir inte lätt. Det man måste spela på för att charma världen är just staden, att låta hela OS utspela sig med London som kuliss.

Här i Peking har vi i mångt och mycket levt i en bubbla, ute i OS-land. Bortanför det vanliga livet och även bortom skuggsidan av Kina, det är vi medvetna om. Ändå har det varit en ljuvlig bubbla att vistas i. Nu är det dags att kliva ur den.

London Calling. Farväl Peking.

ARTIKELN HANDLAR OM