En annan bild av Kina

SPORTBLADET

Sportbladet besökte kinesisk familj: Förberett oss i många år

1 av 3

PEKING. När OS-elden flammar mot Peking-natten hörs fyrverkerierna på avstånd.

Den pensionerade lärarinnan Shi Dade applåderar tv-bilderna från invigningen.

Dottern Wang Qing är glad för att de olympiska spelen äntligen startar.

– OS är bra för Kina, men det finns många frågor att hantera sedan när allt är över, säger Wang Qing.

Uppladdningen inför invigningen börjar redan klockan sex på fredagskvällen. Vi tar en promenad i parken utanför Shi Dades bostad. Hon flyttade hit, en 20 minuters taxiresa nordost om ”Fågelboet”, för att centrala Peking förändrades för mycket.

Några barn spelar badminton, ett par grannar stannar, hälsar glatt och spekulerar i vem som ska tända elden.

Området är för den kinesiska medelklassen, av bilarna att döma säkert övre medelklass.

– Området designades med hjälp av studenter från Pekings universitet. Det bor många högutbildade i området, de får bo här men betalar lite mindre än oss andra, säger Shi Dade.

Hemma i köket lagar hennes man Yang Yongyuan mat. I trerumslägenheten finns också ett rum för dottern Wang Qing, 39, men hon stannar sällan mer än en natt.

– Jag vill ha min frihet, säger hon och berättar om singellivet i Peking.

”Det är svårt att resa”

Vi kallar henne från och med nu för Jessie, det gör hon själv när hon träffar västerlänningar.

Sportbladet har fått en unik chans att dela invigningsfesten med mor, dotter och styvfar.

Det är inte – vilket Jessie påpekar själv en ”typisk kinesisk familj”. Här är två välutbildade kinesiska kvinnor som båda har skilt sig en gång, rest världen runt och har perspektiv.

– Innan 1979 var det så här stängt, säger Shi Dade och knäpper båda händerna. Men sen förändrades det och öppnades sakta.

– Fast det har länge varit, och är, svårt att resa. Jag fick mitt pass 1997, men behövde ändå en massa dokument för att få lämna landet. Min första resa var till Paris, man var tvungen att åka i grupp men jag hittade en kontakt som hjälpte mig att fixa en ”businessresa”, säger Jessie.

Flera av hennes kompisar har valt att åka bort under de olympiska spelen.

Jessie är kvar och hoppas kunna se någon tävling tack vare biljetter som mammans före detta studenter kommit över.

Den 39-åriga kinesiskan välkomnar OS, trots att hon stört sig lite på bilrestriktionerna.

– Det har varit det svåraste med OS, säger hon.

Vad är bra med OS sett från Kinas perspektiv?

– Jag tror att det är bra om världen kan få se en annan bild av Kina.

Hon påpekar hur viktigt det är för landet att inget får gå fel, att inga terrorattacker får skaka friden.

– Innan har vi vanliga kineser varit störda på den strikta säkerheten. Men inte nu. Genom att klara av detta så visar vi att vi är ett starkt land.

Väst förstår inte helheten

Vi för ett väldigt öppet samtal om Kina. Mamma Shi Dade föddes i Shanghai 1941 men efter bildandet av Folkrepubliken Kina flyttade familjen till Changchun i de nordöstra delarna av landet.

Pappan var också lärare.

– Till en början var kommunistpartiet väldigt öppet, men sedan ville man kontrollera mer, säger Jessie.

– Senare tvingades han ut på landet, fyller mamma Shi Dade i.

Hon själv uppfattas som mycket läskunnig och fick gå på universitet, långt från sina föräldrar.

Shi Dade utbildade sig till ingenjör, blev en del av arbetsklassen och jobbade på Capital Steel and Iron Company i Peking. Efter kulturrevolutionen blev hon lärare.

– Jag är stolt över min tid i fabriken, säger hon.

För Jessie berättar jag om västerlandets tveksamheter till OS i Kina, om debatten att idrottsmän borde bojkotta OS och hur man har diskuterat de mänskliga rättigheterna och dödsstraff i Sverige.

– Människor känner inte till hela Kina man förstår inte helheten, man kan inte allt om det kinesiska folket.

Hur öppen kan du vara?

– Vi är inte så fria att jag kan säga något riktigt politiskt, då kanske det skulle bli problem.

Vill att landet ska bli bättre

På vägen tillbaka till lägenheten – där Yongyuan lagat klart middagen – talar vi sport.

OS engagerar och Shi Dade tar några balanserad steg på gatan.

– Jag brukade syssla med gymnastik. Men nu tycker jag att flickorna som håller på är för små, säger hon.

När invigningen drar i gång guidar Jessie oss genom skådespelet. Hon berättar att dagens kineser har ett nytt intresse för Kinas kulturella arv.

– När Kinas öppnades ville man inte veta så mycket om traditioner. Men nu söker vi våra rötter, säger hon.

Invigningsshowen tar oss framåt i tiden och i den moderna eran spelar barnen en huvudroll. Med färgglada kläder och skolryggsäckar målar de och sjunger en sång.

– Det handlar om att de vill plantera fler träd, att de vill slänga skräpet och se solen igen. Många barn har under de här åren fått lära sig att miljön är viktig. Vi har förberett oss för OS i många år, alla vill att Kina ska bli bättre och det finns frågor att ta hand om sedan, säger Jessie.

”Det är för långt”

De aktivas intåg väcker både skratt, förtjusning och någon ”det är för långsamt-suck”.

Vi diskuterar kläderna och när Sverige äntligen kommer in fastnar blickarna på de svenskornas tunikor i sidenmjukt tyg.

– Vackert, tycker mor och dotter.

Den kinesiska natten är fortfarande varm när elden sedan slutligen har börjat brinna på Nationalarenan.

På vägen in till Peking passerar vi OS-byn.

– Jag är nöjd, säger Jessie efter Kinas första riktiga timma som OS-värd.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sommar-OS