Robert Laul: En match som inte liknade något annat

SPORTBLADET

När rosorna låg på plats bakom målet, när AIK-klacken hade skickat upp det vackraste av tifon på nya norra, när fans och spelare förenats i den tystaste av minuter, då var det dags att få svar på frågan:

Vad skulle det här egentligen bli för slags fotbollsmatch?

Svaret:

En match som inte liknade något annat.

Om fotbollsspelare sägs ofta att de är experter på att stänga ute allt det där vi andra pratar om och funderar på. När domaren väl blåser i pipan finns bara fotbollen, brukar det heta. Men ibland är verkligheten för grym, den blir omöjlig att tänka bort.

Att en 32-årig målvakt, lagkamrat och familjefar plötsligt dör i sömnen är en sådan händelse.

Det är inte ofta du ser AIK inleda en fotbollsmatch med så lite energi som på Friends Arena i kväll.

Motgångarna tog inte slut

IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre gjorde vad han kunde för att dra fördel av situationen. Den första signalen från sidlinjen till spelarna var "ta det lugnt". En mindre intensiv matchbild skulle passa ett lågt och kompakt Blåvitt bättre.

Inledningen blev därefter, avslaget på planen medan hyllningarna till Ivan Turina fortsatte att rulla från läktarna.

Att det här inte var någon vanlig fotbollsmatch stod helt klart efter 18 minuter. Då hade domaren Stefan Johannesson blåst två straffar till AIK – inte någon av dem gick i mål. John Alvbåge räddade Henok Goitoms vid stolpen, Daniel Majstorovic träffade ribbans underkant.

AIK:s motgångar tog inte slut med det.

Fem minuter senare blåste Johannesson kvällens tredje straff – och Philip Haglund sköt 1-0 till Blåvitt.

Där och då var det som att AIK bestämde sig för att nu får det vara slut på eländet. Celso Borges ökade tempot centralt, Martin Mutumba växlade upp till vänster, Nabil Bahoui skulle senare göra det samma till höger.

Vid 1-1-målet efter en dryg halvtimme trampade Mutumba runt på kanten, släppte bollen snett-inåt-bakåt och Kennedy Igboananike sköt kvitteringen från straffpunkten.

Efter pausvilan kom AIK ut med den energi vi är vana att se dem med. Bahoui klev förbi till höger och Borges tog en idiotlöpning mot bortre stolpen där han stötte in 2-1 efter passivt försvarsspel av Mattias Bjärsmyr.

Ingen oberörd

Om någon tvivlade på vad målet betydde för AIK räckte det med att se Borges firande med fansen efteråt.

Mutumba och Borges – det var de som lyfte AIK på planen den här kvällen – fick med lagkamraterna och ett tag i andra halvlek forsade Gnaget fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Om Ivan Turina följde matchen från där han nu befinner sig hade han garanterat inte mycket att klaga på.

Tio minuter från slutet avgjorde Martin Mutumba matchen efter en kontring, ett vänsterskott som John Alvbåge inte nådde helt. Mutumba föll nere på knä med fingrarna mot skyn och någonstans där knöts allt ihop. Sorgeceremonin inför avspark, när AIK:s och Blåvitts spelare stod arm i arm framför AIK-klacken, och hela Friends enades i en knäpptyst minut, kan knappast ha lämnat någon oberörd. Det skedde i samband med ett av svensk fotbolls största "hatmöten" och kanske har något förändrats i grunden.

Världen blev garanterat en sämre plats när Ivan Turina lämnade den.

Men det kanske gjorde fotbolls-Sverige till en bättre.

avRobert Laul