K-märk Uefa-cupen

SPORTBLADET

Det är en månad mellan numren av den här publikationen, och det passar mig alldeles utmärkt. En månad är ungefär samma tid som det tar för mig att tänka en tanke till slut.

Jag tänker alltså, precis som för en månad sedan, på att det regnar i Wimbledon.

Det gjorde ju det, i år också. Söderling behövde fem dagar på sig för att förlora mot Rafa Nadal (sopa, jag hade klarat det på en halvtimme) och vi fick se ett test av hur långt engelsmännen i arrangörsstaben var beredda att tänja på sina traditioner.

De tänjde inte alls.

Middle Sunday, mittsöndagen var spelfri. Som vanligt, och som den varit alla gånger utom tre under 130 års tid.

Som det föll sig satt jag i en tv-studio med ansiktet fullt av smink och fick frågan om jag tyckte om regnavbrotten och tradtionerna.

Jag sa att jag älskar dem.

Jag sa, att de är så fina eftersom de går på tvären mot den moderna idrottens reflexmässiga uppfyllande av publikens vilja. Vill publiken ha mål? Då diskuterar vi större mål. Vill publiken ha dramatik? Då ändrar vi seriesystemet. Vill publiken se Chelsea-Barcelona tre gånger per säsong? Då fixar vi till Champions League.

I Wimbledon säger man så här:

– Tennis? Njae, inte idag. Kom tillbaka i morgon så får vi se vad vi kan göra.

Och det som slår mig, en månad efter att jag började tänka, är att det är synd att den sortens brittiskt bulldoggsnackande traditionalism inte fick omfatta fotbollen också. I fotbollsvärlden har engelska klubbar varit drivande i en utveckling som säger åt oss att bara de största klubbarna räknas.

Min poäng?

Att Uefa-cupen borde fridlysas, här och nu. K-märk, sätt upp staket, anställ Robbie Savage som vakthund.

Det finns en hållning, här hemma och på andra ställen, som säger oss att det är en meningslös B-cup. Vem fan vill se ett lag man aldrig hört talas om möta ett annat lag man aldrig hört talas om?

Jag vill. Jag tror att ni vill det också.

Bara treåringar vill höra samma saga om och om igen, och även om Champions League är en väldigt bra saga så lär jag mig mer av den andra.

Medan jag skriver på det här så förbereders sig Elfsborg för Champions League-kvalet (just nu genom att ligga under med 0–3 mot Halmstad), men de närmaste åren kommer drömmen att få med svenska lag i Uefa-cupens gruppspel att vara närmare än Champions League. Och även om bortsett från den realism-snytingen finns det skäl att omfamna den bespottade andracupen.

I fjol vid den här tiden satt jag och höll på ett lag som heter FK Karabach i Uefa-kvalet. De spelade mot mäktiga moldaverna Zimbru Chisinau - ni vet, de som gav Stefan Lundin sparken från Blåvitt 2002 - och jag ville att de skulle vinna eftersom det skulle innebära att de kunde få möta Tottenham i kvalet och eftersom det i sin tur innebar att jag fick sitta och surfa efter hur man flyger till Karabach.

Det gör man inte, visade det sig.

Nagorno-Karabach är, som ni vet, ett minoritetsområde som hamnat i kläm mellan azerer och armenier. När jag surfade efter "cheap+airline+tickets+karabakh" fick jag bara veta att Nagorno saknar ett eget flygbolag, och att det senaste flygplan som försökte landa på flygplatsen i huvudstaden Chankändi misslyckades, eftersom det sköts ner av azeriskt luftvärn.

I ungefär samma ögonblick som jag kom fram till att FK Karabach spelar sina hemmamatcher i Baku och inte i Nagorno-Karabach så hade de åkt ur.

Min drömmatch blev inställd, men även en inställd resa till Nagorno är ju - som Ulf Lundell sa - en resa.

Den sortens resor är en hårsmån ifrån att vara helt bortrationaliserade ur Champions League. När lottningen till gruppspelet kommer är det mer sannolikt att jag kommer att surfa mig till vilken superstjärnas flickvän som har längst ben (Adriana Karembeu) än att jag lär mig något vesätnligt nytt om ett ställe jag aldrig varit på. Det är i Uefa-cupen som vi får se ett stekhett Bukarest-derby i kvartsfinalen, en match som säger oss mer om det gamla öst än tre veckors universitetskurser.

Är ni övertygade än? Inte det. Låt oss titta på planen i stället, då. Låt oss titta på lagen som synts mest i Uefa-cupen de sneaste fem åren, de som gått till final.

2003 var jag i Sevilla och mötte en ung arrogant portugis som ett år senare skulle äga världen: Jose Mourinho tog sin första internationella titel där.

2004 var jag i Göteborg och mötte en ambitiös liten spanjor som något år senare skulle vara en av världens mest inflytelserika tränare: Rafa Benitez tog sin första internationella titel där.

2005 vann CSKA Moskva Rysslands första internationella titel någonsin, och förklarade för världen att oljepengar både kan locka till Moskva och göra ryska lag till mästare.

2006? 2007? Det var åren när Juande Ramos tog sina första steg på den stora scenen, och förlöste en ny, spansk storklubb från Sevilla.

Jag vet inte, men jag tycker att det har varit otroligt intressant. Inte så omedelbart och enkelt alla gånger, men på många sätt mer spännande än en match till mellan Chelsea och Barcelona.

Ger man bara godis till publiken kommer den att spy till slut.

Det är därför jag njuter när regnet faller över Wimbledon.

Simon Bank (KRÖNIKAN ÄR TIDIGARE PUBLICERAD I SPORTMAGSINETS AUGUSTINUMMER 2007)