Ibland måste man stanna upp och ifrågasätta allt

SPORTBLADET

Att få höra tystnaden.

Att få se en riktig stjärnhimmel.

Det önskar jag mig i julklapp, varken mer eller mindre.

Foto: GOD JUL I år önskar sig Jennifer en himmel full av stjärnor.

Man tänker så bra när man bär in veden en kall midvinternatt. Jag tänker på att det inte finns någon riktig tystnad här i stan och på att stjärnorna mattas av stadens alla ljus. Så lägger jag veden i kakelugnen, sätter mig vid datorn för att skriva och möts, som alltid, av rubriker som skriker. De ropar om nya våldtäktsanklagelser mot Premier League-spelare, denna gång på Manchester Uniteds julfest. Om Antonio Cassano, den olycksfödde. Spelaren som med sin dumhet och brist på uppfostran hela tiden även han begår våldtäkt, på sin unika spelbegåvning.

Rubrikerna talar om brutna kontrakt, svikna löften, stora pengar, stora egon, stora segrar, svidande förluster, stigande stjärnor, dalande stjärnor. Den ständigt pågående cirkusen.

Förhoppning om frid

Runt omkring nyhetsartiklarna lockar, likt pråligt julgransglitter, bloggar och forum. Överallt påhopp och nålstick; åh, som vi alla älskar att sticka kniven i varandra. Det är högt och lågt, stort och smått, allt det som gör sporten så fascinerande, allt det som lockar och drar utöver de rena resultaten.

I vanliga fall kan jag aldrig få nog av att berusa mig på denna sjudande brygd. Men kanske är det den stilla vinterkvällen som denna gång ger mig en känsla av trötthet. Kanske är det att julen närmar sig och att man hyser en dåraktig förhoppning om frid, har invaggats i det falska pratet om ett budskap och mening bortom nya eltandborstar och nytt Playstation.

Mest av allt är det nog att jag några timmar tidigare pratat med en nyligen pensionerad italiensk kollega. Han var i många år de största matchernas man, den som fick åka överallt, den som fick tycka och synas.

Nu sitter han och räknar måsarna på en strand, läser den tidning han en gång dominerade, ser de nya namnen, försöker njuta av all den fritid han trodde att han längtade efter, men som han nu inte vet vad han ska göra med.

Så väl jag känner igen den känslan. Den kom när jag slutade som London-korrespondent och utmattad fick semester och telefonen gick från 50-talet samtal om dagen till tvärtyst. Under mammaledigheten var det samma sak; känslan av allt stannat runt mig, av varats olidliga, olidliga lätthet.

Jobbet är inte allt?

Många är de idrottstjärnor som berättat samma sak, om känslan av tomhet när strålkastarna vänds någon annanstans, om den plötsliga avsaknaden av en mening i tillvaron.

Vad vill jag då ha sagt? Vill jag ge er den banala sanningen om att jobbet inte är allt? Att berömmelse, pengar och tusentals fans inte gör någon gladare? Att hela vår sportvärld (likt så mycket annat i vår värld) bara är en låtsaslek, lika vacker, men tom som en julgranskula?

Inte alls, jag har inga floskler maskerade till sanningar att leverera, då får ni vända er till en spådam (men tänk på att det kostar 19,95 per sekund).

Jag ville nog egentligen bara säga att det ibland kan vara viktigt att stanna upp och ifrågasätta det som är ens tillvaro.

Att fundera på hur man hamnade på just det här tåget och om det är dags att kliva av och byta spår eller om det bara är att luta sig tillbaka och njuta av resan.

Själv drömde jag som barn om att bli astronaut, att resa i tid och rum. Nu nöjer jag mig med en blygsam önskan om att till jul få komma ut på landet och höra den riktiga tystnaden, den sjungande tystnaden, och att få se min barndoms stjärnhimmel.

ARTIKELN HANDLAR OM