Våld, krig och så lite hockey

Publicerad:
Uppdaterad:

TV-krönika Jonathan Jeppsson

Det sitter i dessa tider en djävul på ens ena axel och en ängel på den andra.

Ängeln säger till en att slutspelets hockeyslagsmål är brutala och våldsförhärligande, medan djävulen tycker att det är härligt med friska tag och jävlar anamma.

Ängeln menar att det är något sjukt med vuxna människor som pucklar på varandra och får två minuter, när samma sak utanför rinken skulle ge två år. Djävulen däremot hävdar att va fasen, de får ingen kraft i slagen, de står ju på skridskor. Dessutom har de handskar och skydd.

När en hel fotbollsvärld upprörs över Valenciaavbytarens Navarros knytnäve – en del hävdar att han borde förflyttas, kanske till Guantanamo – så är det saker som man gäspar över i hockeyvärlden.

Och det märks så tydligt – hockeyfolket är luttrat och avtrubbat.

De har bara en stor fet djävul som sitter på axlarna med båda benen runt halsen.

I går såg jag hur slutet av matchen mellan Skellefteå och Malmö bli vad man skulle kalla för grinig – spelare pucklade på varandra lite planlöst och försökte bara tillfoga varandra lite helt vanlig kroppskada.

Det var inget särskilt med det.

I Sportnytt visades hur Leksands fans skrivit en banderoll med orden ”Vi vill se Krigare” och under matchen skanderade de ”krigare, krigare”. I Hockeykväll föll ännu fler krigsmetaforer – Wikegård pratade om Wernblom som en ”general” som ”inte tar några fångar”.

Slutligen får allting sin logiska förklaring. När Andreas Jämtin intervjuas i TV4-Sporten säger han: ”Ishockey är ju en kampsport” och bitarna faller på plats.

Kanske har det varit så här i alla tider, men någonting säger en helt vanlig kväll som den här om tillståndet – och testosteronhalten – i hockeyn i Sverige.

Den där ängeln är helt klart utsparkad i kylan.

Efter inslaget om Håkan Dahlby i Sportnytt i går vill jag inte längre återfödas som dubbeltrap-skytt mitt nästa liv.

Bäst

Jonathan Jeppsson

Publicerad: