Wennerholm: Det luktar fusk och desperation av Tornéus

SPORTBLADET

LONDON. Michel Tornéus är klar för VM efter ett nytt jättehopp i spanska Sierra Nevada - 8.30.

Men jag kan inte påstå att jag gillar det.

Det luktar både lite ”fusk” och enkla utvägar.

Nu vill jag inte såga Michel Tornéus som jag alltid beundrat som idrottsman. Han är en av de största svensk friidrott haft.

En fantastisk kille som började karriären från den verkliga botten, under hopplösa förutsättningar och i lånade skor hemma i Botkyrka.

Det är nästan som att svära i kyrkan att kritisera en sådan kille.

Men nu tycker jag att han valt lite väl enkla vägar att kvalificera sig för de stora mästerskapen. Det var samma sak i fjol, då han missat kvalgränsen till OS i Rio och stack till Sierra Nevada och hoppade 8.44 i vad som var en väldigt lokal tävling.

Kastade diskusrekord i november

Ungefär som när Ricky Bruch kände av vindarna och satte svenskt rekord med 71.26 i Malmö 1985. Den 15 november. Vem kastar diskus i november?

Jag känner ingen annan än Ricky, som på sin rekordjakt efter att ha blivit petad från OS i Los Angeles samma år gått till samma ytterligheter.

Ricky ville bara visa hur fel dåvarande förbundskapten Anders Borgström hade haft som inte tog ut honom till OS 1984.

Han väntade in de stormbyar som skulle lyfta diskusen så långt att det gav Anders Borgström den käftsmäll han fick vid SM i Västerås året efter.

Michel Tornéus kommer inte att slå någon på käften.

Men att åka till Sierra Nevada för andra året i rad och kvalificera sig för ett stort mästerskap känns som en gång för mycket.

Förra året stack han också dit efter EM-silvret i Amsterdam och kvalificerade sig för OS i Rio med ett superhopp på 8.44.

Han hade säkert lika mycket hjälp av vinden och den höga höjden som Ricky Bruch hade den där novemberdagen på en kastplan i Malmö.

Jag hade inte sagt någonting om Michel tagit sig till OS i Rio med det där jättehoppet och motsvarat förväntningarna.

Men när det verkligen gällde där inne på OS-stadion i Rio stannade han på 7.65 och var inte i närheten av att nå en final. Han blev 26:a totalt.

Redan då kändes de där 8.44 han hoppat i Sierra Nevada som enda stor bluff.

Och nu gör han det igen, när svensk friidrott mår bättre än någonsin.

Jag tillhör definitivt inte de som jublar och då är jag ändå en av Michel Tornéus största fans.

Två längsta hoppen på hög höjd

Jag har varit i Sierra Nevada flera gånger. Både för att se friidrottare träna på hög höjd (omkring 3000 meter) och även för att se Pernilla Wiberg susa ner för backarna bara några mil från den spanska solkusten under alpina VM 1996.

Där kan du hoppa hur långt som helst känns det som, när vindbyarna tar tag i kroppen och vindmätaren kanske inte registrerar alla avvikelser. Nu är det naturligtvis noga kontrollerat av alla inblandade parter och kommer att registreras som officiella resultat.

Men alla resultat på hög höjd registeras officiellt med ett stort ”A” i statistiken efter sig, just för att markera att de kommit under speciella förhållanden.

Jag gillar det inte. Det är på gränsen till det acceptabla.

Nu har Michel Tornéus gjort karriärens två längsta hopp under vad jag vill kalla tveksamma förhållanden och långt ifrån den konkurrens som gäller på galatävlingar. Det är naturligtvis ingen tillfällighet.

Det känns nästan lite desperat. Lite skämskudde.

I alla fall tillräckligt desperat för att jag ska kunna jubla med någon äkta känsla.

I alla fall inte innan VM-kvalet här i London är avgjort i augusti. Då finns alla chanser att bevisa att jag har fel.

Är det något jag hoppas så är det just det.