Niva: Saknar motsvarighet i modern fotbollshistoria

DOHA. USA har vunnit en fotbollsmatch – grattis till dem.

Vad Iran har gått igenom vet jag verkligen inte, även om jag förstår att det är viktigare än en åttondelsfinal.

Matchen är slut, men det kommer dröja väldigt länge innan den är över.

När slutsignalen till sist hade gått skällde några iranska spelare på domaren, medan de flesta andra bara sjönk ihop på gräset.

Flera blev kvar nästan tio minuter innan de lämnade planen.

VM är över för dem, ett VM som inte liknat något annat.

Vad händer med dem nu? Behöver de oroa sig för sina familjers säkerhet? Behöver de frukta för sin egen?

Vad kommer hända med allt?

Nästan 25 år sedan har gått sedan Iran och USA senast möttes i VM, och det är som att vi fortfarande håller på med avkodningen av vad den matchen egentligen innebar och betydde.

Den gången betecknade det amerikanska fotbollsförbundets judiska ordförande Alan Rothenberg det hela som ”alla matchers moder”, och på läktarna slogs regimtrogna iranier med Mujahedin-anhängare.

Alla matchers moder? Jag vet inte om det här var större – det känns som fel ord att använda – men om något kändes det ännu viktigare, ännu mer minerat.

Spelades mitt under pågående blodbad

För min del är det här mitt femte världsmästerskap på plats. Jag har sett över 100 VM-matcher med egna ögon, och alltid dragits till dem med samhällelig undertext och politisk laddning.

Ingen har varit som denna.

Den här gången har bakgrunden inte varit något svävande sanktionspaket eller en övergripande diplomatisk frostighet, utan det FN beskriver som ”en fullskalig människorättskris”.

Utläst i klartext: Det här var en match som spelades mitt under pågående blodbad.

I Iran har unga människor dött och fotbollsspelare fängslats i takt med att den sittande regimens repressioner brutaliserats. Samtidigt i Qatar har vi sett hur gråtande, demonstrerande supportrar forslats undan av polis. Här har vi haft förklädda iranska underrättelsetjänstemän, som åsiktsregistrerat för framtida bruk.

Och i centrum för allt: En spelargrupp som utsatts för direkta eller indirekta hot, som tvingats sitta igenom korrektionsföredrag från revolutionsgardister, som befunnit sig under ett yttre tryck som saknar motsvarighet i den moderna fotbollshistorien.

Relationerna de här två nationerna emellan är ju alltid ansträngda – nu utan kärnenergiavtal, med sanktioner – men den här gången stod faktiskt inte de i fokus.

Allt det här handlade mindre om USA mot Iran – mycket mer om Iran mot Iran, om förtryckare mot frihetskämpar.

När journalister från regimtrogna medier inför matchen frågade Gregg Beerhalter om allt mellan skolskjutningar och strategisk placering av slagskepp framstod det främst som ett försök att återigen bygga upp en nationell iransk enighet runt tanken på en gemensam motståndare – en idé om att få djävulen på hemmaplan att blekna bort i skuggan av den store satan i väst.

Spänning i luften på ett ännu mer allvarstyngt sätt

Jag har verkligen ansträngt mig för att skapa mig en så heltäckande bild som möjligt av den här matchens betydelse för det iranska folket, men kan givetvis aldrig göra anspråk på att förstå fullt ut.

Samtidigt är det ju också tydligt att det inte existerar någon sorts entydig sanning – vem du än är – då även iranierna själva kommer ge dig tio olika tolkningar ifall du frågar tio olika personer.

Det var i alla fall väldigt lätt att konstatera att stämningen var en helt annan den här kvällen jämfört med Irans tidigare VM-matcher.

Dels låg spänningen i luften på ett ännu mer allvarstyngt sätt. Nästan militariserat säkerhetspådrag utanför arenan, bombsvepningar av vartenda fordon. Granskningar av banderoller och tröjor på jakt efter potentiellt politiska budskap, ibland in på bara skinnet.

Inga persiska flaggor släpptes in här. Än mindre några t-shirts med tryck om kvinnor, liv och frihet.

Ännu tydligare var skiftet på läktarna, där de iranska anhängarna inne på arenan nu hade en helt annan sammansättning än förut. En majoritet av den här publiken tycktes inte ha några som helst reservationer gentemot att vråla fram laget med den Islamiska republikens emblem på tröjan, att stolt vifta med regimflaggan.

En tolkning är att segern mot Wales har enat en hel nation, att fotbollen än en gång fått folk att glömma allt annat. En annan är att styret sett till att koppla ett mycket hårdare grepp om allt som omger det här laget.

Enligt flera källor jag pratat med flögs det in flera tusen regimvänliga anhängare till den här matchen, för att helt enkelt få protesterna att försvinna i mängden och överröstas. Även om det inte är något jag haft möjlighet att verifiera till fullo så svarade nästan alla iranier jag pratade med utanför arenan att de kommit från Teheran, snarare än från diasporan.

Vem som förlorade? Det vet jag inte

Matchanalys? Här gällde snarare att försöka tolka läktardemografi utifrån politisk kontext och innebörd. Här fanns återigen behov av att fuska som kremlolog när nationalsångerna spelades och de iranska spelarna placerade sig på olika delar av skalan mellan att stumt röra sina läppar, att mumla och att faktiskt sjunga.

När matchen väl började var stämningen kakafonisk, kataklastisk. Det var tutor och det var trummor och det var ett amerikanskt lag långt hemifrån som hade uppförsbacke på alla sätt utom ett.

De visade sig vara näst intill överlägsna på fotboll.

Det unga tremannamittfältet med Weston McKennie (24), Yunus Musah (20) och kapten Tyler Adams (23) kopplade ett eftertryckligt grepp om matchen, och längst fram högg Christian Pulisic som ett lejon.

Iran kämpade, USA spelade.

Efter pausvilan kom Saman Ghoddos från Oxie in – och Iran blev marginellt bättre – men skadan var redan skedd. Amerikanerna kunde spela på resultatet, och mer än några halvchanser och ett obligatoriskt stopptidskaos fick inte Iran ihop.

USA vann med 1–0, så mycket står klart.

Vem som förlorade?

Det vet jag inte, det kan jag inte svara på.

Fråga mig igen när vi har en bild av om den här matchen – det här laget – hjälpt makten eller motståndet.

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.