”EM är första målet på vägen”

SPORTBLADET

Blev mamma och funderade på att sluta – nu är Alshammar tillbaka med en helt ny hunger

Foto: BILDBYRÅN
På plats i Berlin I dag simmar Therese Alshammar 50 meter fjäril på EM, två efter hennes senaste mästerskap – det OS som blev förstört av ett diskbråck.

Ville hon tävla? Ville hon satsa? Ville hon simma över huvud taget?

Therese Alshammar fick en Fred, och tid att fundera.

I dag dyker hon i igen.

Det har gått två år sedan Therese Alshammar senast klev upp ur en mästerskapsbassäng.

OS i London skulle krönt hennes karriär, gett henne den enda medalj som hon saknar i samlingen, men ett diskbråck tog drömmen ifrån henne. Det sista hon gjorde innan hon lämnade poolen var att gratulera bronsmedaljören Marleen Veldhuis.

Två år har gått, Alshammar har pratat en del med Veldhuis under tiden, men av helt andra skäl.

När nederländskan tog det där bronset hade det ju gått ett och ett halvt år sedan hon blev mamma för första gången.

– Therese och Veldhuis har haft lite kontakt. Det är väl skönt att få höra att det är normalt att man känner si eller så. Det har varit en fördel, säger Johan Wallberg, Thereses tränare och sambo.

Nyfiken på formen

De är tre nu. Johan, Therese och sonen Fred, femton månader. I dag börjar långbane-EM i Berlin, en hemtam miljö men med helt nya förutsättningar.

– Det här är ett första mål på vägen, säger Therese.

– Jag känner mig mer inspirerad att tävla än vad jag gjort på länge. Jag är inte så jätteresultatorienterad, det här är bara ett första steg. Sedan, visst, jag är fast besluten att komma tillbaka och vara bättre än jag varit tidigare – men hur det är nu, det får vi se. Det är jag själv rätt nyfiken på.

Har du saknat att tävla?

– Det har jag. Speciellt den här känslan av att vara i form, att vara stark och explosiv. Sedan får jag träna på vissa saker i tävlingsmomenten, men på träning är jag faktiskt nöjd med min form nu.

Du har levt ett helt yrkesliv med kroppen som instrument. Det måste vara rätt speciellt att gå igenom en sådan här fysisk förändring?

– Jag vet, det var ett misstag… Nä, jag skojar. Men om man är så känslig, så medveten om hur det ska kännas – då är det extra svårt att känna sig jävligt dålig. Det blir en så stark kontrast när allt är urkopplat, man är van vid att ha kontroll på alla små muskler, på sin hållning, allt sånt. Och sedan fungerar ingenting. Det tog nästan tio månader innan jag kände att jag kunde ta i igen, utföra rörelser och koreografin i vattnet.

Det måste vara svårt att veta vilket förhållningssätt man kommer att få till sporten efter ett sådant avbrott, när man fått distans till allt. Var det självklart att fort- sätta med simningen?

– Nej, det var det faktiskt inte. Du och jag sågs ju inte där efter OS, men jag var faktiskt surare än jag visade. Det var jävligt jobbigt. Sedan flyttade vi till Schweiz, för Johan fick ett jobberbjudande där, och det passade oss bra, sedan blev jag gravid och allt skiftade fokus.

– Jag kände att det (att bilda familj) verkligen inte var något som jag ville gå miste om i mitt liv, men jag kände också att jag inte kunde ta för givet att jag skulle kunna komma tillbaka.

– Det är ju som du säger, att man får reflektera och ta ett steg tillbaka och ifrågasätta varför man gör något som man gör varje dag, det där som blir helt automatiskt. I vardagen har man inte tid att reflektera och känna efter vad det betyder för en.

Vad vill du få ut av EM?

– Det är svårt att sätta resultatmål, för jag har inte mätt mig med några än. Jag känner bara att det är väldigt, väldigt kul; att få tävla, gå igenom den processen igen. Att få vara i den här miljön, bland de andra som älskar simningen.

Du vill mest känna att känslan och optimismen förstärks här?

– Ja, allt det. Det här är en resa på två år till OS, och jag vet ganska mycket vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. Nu känner jag mer än någonsin att jag vill njuta av den här tiden, att göra allt det bästa av den. Vi har ju en till liten medlem av vårt team nu, som gör allting helt nytt och annorlunda. Det är en mångfacetterad förändring.

Fred är irrationell, det är vad du menar?

– Haha. Ja, han är inte alls lika kontrollerad och fokuserad som jag och Johan… så det är ganska bra för oss.

Men ni kommer överens?

– Ja, han är jätteschysst. Han är glad och rolig. Än så länge är vi sams i teamet…

Enligt tränare Wallberg har den tekniska återhämtningen gått bra så här långt. Kroppen fungerar på samma sätt som förut, men vissa delar har varit besvärligare än andra.

– Det var grejer som jag inte tänkte på förut, som starten. Det har varit lite av hennes grej förut, men den var… jag ska inte säga katastrofal, men det tog väldigt lång tid innan vi hunnit träna upp snabbhet och explosivitet. Styrka och kondition går ganska snabbt, det andra dröjer längre.

Tillbaka i Sverige

Familjen har skyndat långsamt. De har flyttat hem till Stockholm för att få uppbackning med logistiken, tränat ett par pass med frisimskollegorna Michelle Coleman och Sarah Sjöström på det nystartade elitcentret, börjat planera för en vintervistelse på varmare breddgrader.

Men först väntar EM. Femtio meter fjäril i dag, femtio meter fritt i helgen. Allt med sikte på OS om två år, då Alshammar kanske lägger till en hundrametersdistans.

Det är en konstig jämförelse, men jag har hört fotbollsspelare säga att skadeperioder har förlängt deras karriärer. Kan det vara likadant med barnafödande?

– Jag tror det. Jag hade aldrig tagit en sådan här timeout, om det inte vore för det här. Nu fick jag chansen att börja om, bygga upp mig på nytt. Det är som att börja om från noll, och jag hade aldrig vågat ta ett år utan att träna och tävla annars.

Uppehållet gav Therese Alshammar en familj och svar på ett par frågor:

Hon älskar att tävla, att satsa, att simma.

Och det går alltså att slåss om medaljer även med ett barn vid bassängkanten. Om Therese tvivlar kan hon alltid slå en signal till Marleen Veldhuis och fråga.

ARTIKELN HANDLAR OM

Simning