Som att se Schwarz spela med bruten fot

SPORTBLADET

Det var som att se en Paolo Roberto stå uppställd mot repen i tolfte ronden och ta emot slag efter slag mot sin skvalpiga hjärna - utan att ta räkning.

Det var som att se Gunde Svan åka skidor med bruten arm - utan att ge upp.

Det var som att se Stefan Schwarz spela fotboll med bruten fot - utan att falla ihop.

Foto: Gunde tålde smärta.

Det var en av de märkligaste tennismatcher jag sett.

Joachim "Pim-Pim" Johansson var så uträknad som det överhuvudtaget går att vara.

Sista setet spelade han utan att kunna röra sina ben.

Ordet rysare fick en ny innebörd i går kring lunch, svensk tid, i går. Det var en sen kvällsmatch i Melbourne. Publiken satt kvar och de såg ut som om de inte trodde sina ögon.

I femte och avgörande set såg Pim-Pim så uträknad ut som en tennisspelare kan göra. Enbent, stelbent, krampaktig, orörlig, uträknad.

Släpade benet efter sig

Pim-Pim var allt det där. Det syntes allt tydligare att han hade ont i benen, jag tyckte det såg ut som om det var det högra benet som han bara kunde stödja sig hjälpligt på, och att han bara släpade det vänstra med sig. För en lekman såg det i alla fall ut så. Men själv sa Pim Pim efter matchen att det var i både benen som krampen spred sig, och han vet väl bäst, antar jag.

Men han gav inte upp.

Han gav inte upp, trots smärtan.

Det var mycket fascinerande att se hans minspel. Inte en enda sekund kunde man se att han hade ont eller en antydan till att han tänkte ge upp. Pim-Pim stod kvar längs baslinjen, förlitade sig på sin grymma serve och på att han skulle slå sina tunga kroppsslag från forehand, och han såg helt lugn ut.

Spanjoren Feliciano Lopez var en smula korkad som matade Pim-Pims forehand och fick bollar tillbaka som antingen var vådaskott ut på läktaren eller stenhårda bollar innanför linjerna. Lopez gav Pim-Pim chansen och Södertäljespelaren tog den. Det var naturligtvis vansinne; det var som om Frank Bruno skulle låtit Lillen Eklund kontra in ett knock outslag och det får ju inte hända.

Lopez blev frustrerad över att inte kunna bryta serven hos en spelare som stod nästan helt stilla på baslinjen och slog sina chansslag på stela, orörliga ben. Femte setet blev en rysare och en mardröm för Lopez och hur Pim-Pim kände det kan jag bara gissa; smärtan steg uppåt i vaderna och det som ut som om han kämpade lika mycket för att hålla krampen borta som för att hålla undan paniken.

En bragd - i exakt betydelse

Vid ställningen 11-11 i sista set fick han chansen med två breakebollar. Han tappade dem och då trodde åtminstone jag att det var kört. Men Pim-Pim reste sig igen och han vann verkligen det där gemet och matchen och jag undrar om inte här var en bragd i ordets exakta betydelse.

Men framför allt tror jag att det kan ha fött något ännu viktigare; en känsla hos Pim-Pim av att vara oövervinnelig.

För så är det ju; kan man vinna över en duktig spelare som Lopez när man är helt orörlig och bara har ett par styltor till ben, sin serve och sin hårda baslinjeforehand att förlita sig till kan man banne mig slå vem helst.

Till och med Andre Agassi.

Till och med

Roger

Federer.

Lasse Anrell