Mejla

Mats Wennerholm

Sveriges Kungar

Publicerad:

Wennerholm: Guldet i går var bara början på en ny dynasti

Vad som än krävs I går visade det sig att det som krävdes var fyra matcher – sen kunde Viktor Arvidsson, Oscar Lindberg, Petter Emanuelsson och Melker Karlsson plantera Skellefteåflaggan i snön i Luleå.
Foto: Pontus Orre
Vad som än krävs I går visade det sig att det som krävdes var fyra matcher – sen kunde Viktor Arvidsson, Oscar Lindberg, Petter Emanuelsson och Melker Karlsson plantera Skellefteåflaggan i snön i Luleå.

LULEÅ. Skellefteå tar sitt första SM-guld på 35 år.

Jag tror inte vi kommer få vänta lika länge på nästa.

Det är en ny sheriff i stan.

Jag tror att det här bara är början på en ny dynasti i svensk hockey.

En klubb som går sina egna vägar och som byggt upp en vinnarkultur där SM-guldet i går bara känns som första steget.

Ett norrländskt Färjestad.

Det kan verka lite överdrivet opportunt en dag som denna, men jag baserar inte den förutsägelsen på att Skellefteå just tagit ett SM-guld.

Utan för att de varit i tre raka SM-finaler.

Bara tre klubbar har lyckats med det tidigare sedan elitserien startade 1975–76.

Färjestad, HV 71 och Djurgården.

De klubbar som dominerat svensk klubbhockey de senaste 35 åren.

Nu har de klubbarna stelnat i en gammal form och gammalt tänk och Djurgården finns inte ens kvar i elitserien längre.

Samtidigt är Skellefteå det bästa som kunnat hända svensk hockey. En klubb som visat att det är möjligt att gå hela vägen till toppen med nytänkande och en spelidé som skiljer sig från den gängse svenska modellen.

En modern hockey byggd på högt tempo och en offensiv grundsyn.

Vad jag vill kalla den nya svenska modellen och ungefär som Svenska Ishockey­förbundet vill att hockey ska spelas i alla våra svenska landslag.

En hockey som utvecklar spelarna i stället för att skapa robotar inrutade i gammalt klassiskt svenskt styrspel.

Inte rädda för förändring

Skellefteå jobbar med sin spelidé från knattarna i pojklagen och hela vägen upp i systemet.

En klubb som inte är rädd för förändring och som till och med är för en utökning av elitserien till 14 eller till och med 16 lag.

Jag gillar det.

Det har naturligtvis sitt pris att vara bäst i svensk hockey.

Både NHL och KHL prasslar med sedelbuntar som ingen svensk klubb kan erbjuda.

Det kommer att försvinna en hel del spelare från de nyblivna svenska mästarna, men jag är inte säker på att det blir så många.

Inte fler än man kan ersätta, i alla fall.

Får gamle coachen Anders Forsberg ett SM-guld även han?

Jag tror det.

Han coachade Skellefteå till två raka SM-finaler och han stod i båset i 46 omgångar i grund­serien.

Han är värd ett SM-guld.

Jag pratade med Skellefteås ledning i går och det kändes som de skulle skicka en medalj även till Forsberg.

De har ingen anledning att inte göra det.

Det är bara goodwill för en förening som inte längre behöver ha några hard feelings. Mot någon.

Luleå, då?

Ja, det blev soppatorsk i finalen.

Jag såg dem slå Färjestad med 4–1 i semifinalen och förblindades så mycket av det att jag trodde att de skulle gå hela vägen.

Men Luleå hade ingenting av det jag såg mot Färjestad i den här SM-finalen.

Jag tror första matchen blev helt avgörande.

Då höll målvakten Johan Gustafsson kvar Luleå i en match där de var helt utspelade.

Nu blev det ändå Skellefteå som avgjorde i förlängningen och redan i samma ögonblick som Bud Holloway slog in den matchens första och enda mål var Skellefteå mästare.

Toppbetyg för fansen

Den här fjärde matchen var det inget snack.

Luleå såg ut som förlorare redan när de klev ut på isen.

Samtidigt tänker jag inte såga norrbottningarna. De vann European Trophy och tog SM-silver. De har inte gjort en bättre säsong sedan SM-guldet 1996.

Till sist vill jag dela ut Sport­bladets högsta betyg till båda lagens fans:

Luleås ståplats stod kvar en timme efter förlusten i går för att hylla ett gäng förlorare, som ändå betraktades som hjältar.

Skellefteås fans höll på att hoppa sönder betongfundamentet i Skellefteå Kraft Arena.

Magiskt, sa alla i går.

Ja, det är bara förnamnet.

Av: Mats Wennerholm

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN