Niva: Ett helt osannolikt fotbollsdygn i Istanbul

1 av 16
SPORTBLADET

ISTANBUL. Snön föll och Juventus med den.

Borde en avgörande Champions League-match överhuvudtaget spelas under såna här omständigheter?

Nä.

Men nu spelades den ändå – och då tjänar det inte längre så mycket till att klaga över den saken.

Mina fingrar har blivit så stelfrusna att jag inte känner när de hamrar på tangenterna och blötsnön faller så tät att datorn kan kapitulera precis närsomhelst.

Nere vid kurvan tumlar de rödgula spelarna runt i gyttjan nedanför hemmakurvan för att fira en av de allra mest udda fotbollsmatcher jag överhuvudtaget har sett på plats.

Så fort signalen gick för den första 14-minutershalvleken stegade både Didier Drogba och Antonio Conte fram till domare Proenca.

De representerade olika sidor, men hade samma budskap.

– Det här är inte fotboll, skrek de, och det hade de ju delvis rätt i.

Det här var inte fotboll så som vi kommit att förvänta oss den, det var inte en match där lagen konkurrerade med bollskicklighet.

Till stor del var det här ett karaktärstest, i någon mån ett prov i anpassningsförmåga – men mer än något annat var slutresultatet ett utslag av tillfälligheter och slump.

Med drygt fem minuter kvar hade jag ändå någon sorts analys formulerad.

Sneijder odugligt ointresserad

Så långt hade Juventus sett ut som laget med starkast ryggrad, tydligast struktur, vettigast förhållningssätt.

I den mån det överhuvudtaget var möjligt tog de matchen för vad den var. De spelade rejält, rakt, långt. Tog inga onödiga risker, sjönk inte längre ner i gyttjan än de var tvungna till.

Galatasaray var rörigare, hade svårare att bemästra omständigheterna.

Emmanuel Eboué försökte transportera upp bollen både två och tre gånger, och blev lika förvånad varje gång bollen stannade upp i samma lerpöl. Selcuk Inan envisades med att försöka vinkla fram maskpassningar, utan att registrera att de kanske inte riktigt rullade som de brukade göra.

Och Wesley Sneijder?! I stora stycken var han lika odugligt ointresserad som han oftast är nuförtiden, oavsett om matchen spelas i snö eller solsken.

Men så kom den där långbollen singlande och så vanns den där avgörande duellen och så missades den där nödvändiga kommunikationen och så var det just Wesley Sneijder som hade sinnesnärvaro nog att styra in bollen vid den bortre stolpen.

En enda sekvens, ett enda mål och ingenting som varit giltigt till den punkten gällde längre.

Jag ska inte efterhandsvrida analysen och påstå att Galatasaray var laget som ”ville mest” eller visade ”störst mental styrka”. Istället konstaterar jag kort och gott att de lyckades få marginalerna till sin sida i det avgörande läget – och att marginalerna som bekant också påverkar ett fotbollsresultat.

Borde matchen överhuvudtaget ha spelats under de här omständigheterna?

Nä, i en ideal värld borde den väl inte det – men nu lever vi istället i en fotbollsvärld där det inte fanns utrymme för ytterligare förseningar och där domarteamet därför blåste igång matchen.

Juventus kan såklart beklaga det beslutet.

De kan peka på ett dygn där de fastnat i trafikkaos och behöva byta hotell och spelat fotboll i ett snösaggigt kärr och likafullt tvingas inse att inget av det kommer att leda någonstans.

De förlorade idag eftersom det blev den sortens match som till sist avgjordes av en enda enskild spelsekvens. De åkte ur Champions League eftersom de inte lyckades besegra FC Köpenhamn borta eller Galatasaray hemma.

Något unikt

De om några vet att fotbollen inte alltid är rättvis.

Men det om det. Det om vilka som vann och vilka som förlorade och vilka som gick vidare och vilka som åkte ur.

Innan den sista punkten ska sättas måste jag helt enkelt hinna med några rader om vilken fullständigt extraordinär fotbollsupplevelse det här var för en neutral åskådare.

Jag vill verkligen inte att varje match ska se spelas med såna här förutsättningar, men det är ju inte heller någon särskilt akut framtidsfarhåga.

Det här var något unikt.

Den historiskt tidiga Champions League-avsparken, den högljutt jobbskolkande publiken, den surrealistiskt usla planen och det osannolika slutminutsfirande i snödrivorna – allt hjälpte till för att göra det här till en sån där klassiker som det kommer att talas om i årtionden.

Galatasaray kommer att glorifiera hur de besegrade vädrets makter. Juventus kommer att svära över en match då precis allt var emot dem.

Och jag, jag kommer att tjata sönder er alla med mina berättelser om ett helt osannolikt fotbollsdygn i Istanbul.

Ge mig sönderfrusna händer, ge mig avbrutna matcher, ge mig missade anslutningsflyg och ge mig hemresor på obestämda tider.

Jag tar gärna allt det där så länge fotbollen pumpar sig in i kroppen på sättet som den gjorde här idag.