Skoglund om rehabiliteringen: ”Boxningen har varit allt”

avMakoto Asahara

Boxningen var det som orsakade olyckan.

Boxningen är också det som hjälpt honom tillbaka.

Ett och ett halvt år efter den där decemberdagen 2017 så fortsätter Erik Skoglunds målmedvetna kamp för att bli sig själv igen.

– Det är boxningens förtjänst att jag tog mig tillbaka och står här i dag. Den är en enorm drivkraft, säger Nyköpingsboxaren.

– Det tog ett tag innan jag förstod vad jag varit med om. Hur illa det var och så. Men det har gått väldigt fort för mig i alla fall. Om man jämför med andra som råkat ut för liknande olyckor är det inte alla som blir människor igen över huvudtaget. Så får förmoda att jag haft vad man kallar tur i oturen.

Tur i oturen är ett ganska bra uttryck för att beskriva den plats som boxaren Erik Skoglund i dag befinner sig på.

Det var i början av december 2017 som Erik Skoglund kände att något inte stod rätt till efter ett sparringpass.

Den hjärnblödning han hade drabbats av upptäcktes precis i tid för att hans liv skulle gå att rädda.

Efter en längre tid i medicinsk koma vaknade Erik Skoglund upp till en ny verklighet.

En mörk verklighet.

Även om rehabiliteringen sedan dess har gått nästintill mirakulöst fort så är det i dag, ett och ett halvt år senare, en Erik Skoglund som fortfarande sitter med, som han själv beskrivit det, ”skitkort på hand”. Även om de syns mindre och mindre utåt för varje dag.

– Att gilla läget är ett uttryck jag inte slänger mig med. För jag kommer aldrig gilla läget. Men jag får acceptera läget och spela de kort jag fått på bästa sätt även om det är skitkort får man göra vad jag kan med dem. Och det tycker jag att jag gör. Sen får vi se hur bra det kan gå, hur bra jag kan bli, säger 28-åringen.

Det låter som att du har en tydlig målsättning?

– Ja, alltså. Jag har sagt att jag inte bara vill bli 100 procent. Jag vill bli 110 procent återställd. Jag kommer inte nöja mig förrän jag är bättre än när jag skadade mig. Lyckas jag med det så kommer jag ju dels ha fortsatt slå alla möjliga och omöjliga rekord, men dels också få chansen att fatta en beslut gällande min framtid den dagen. Innan den dagen fattar jag inte ett slutgiltigt besked.

”Den bästa vägen”

Den här framtiden handlar inte bara om att ha ett vanligt liv efter olyckan. Den här framtiden är relaterad till något av det som har stått och står Erik Skoglund allra närmast hjärtat.

Boxningen.

Samtidigt som allt i Nyköpingsboxarens liv förändrades den där decemberdagen så har ingenting förändrats när det kommer till Erik Skoglunds ambition, målsättning och driv.

Att bli bäst.

Att vara bäst.

– Jag var elva år när jag började boxas, jag var tolv år när jag bestämde mig för att bli världens bästa boxare. Nördig som jag är och nördig som min pappa är lade vi upp en plan tillsammans, det har jag pratat om tidigare, om hur jag skulle göra. Vilka turneringar jag skulle placera mig på, hur mycket jag skulle träna. Vi gjorde en detaljerad plan. Dag för dag, vecka för vecka, som sträckte sig till när jag var 30... Och det har jag ju inte fyllt än. Så att...

Det är inte försent?

– Lite. I detalj är det försent. Till exempel skulle jag varit med på OS 2012 innan jag blev proffs enligt den planen. Och det var jag ju inte. Jag valde att hoppa av och bli proffs två år tidigare.

Men det finns olika vägar mellan punkt A och punkt B?

– Det gör ju det. Jag har alltid försökt hitta den bästa vägen.

Foto: PONTUS ORRE

”Acceptera det som hänt”

Den väg han nu hittat in på, eller rättare sagt tvingats in på, är i alla fall inte någon lätt väg. Långt ifrån.

Vissa skulle mena att den är omöjlig. Andra att den rent utav är livsfarlig.

Erik Skoglund är själv medveten om att det är allt annat än säkert att den leder dit han vill komma. Var den kommer leda.

Men det är samtidigt den enda väg han kan och vill ta.

Har du någonsin tvivlat på om du ska fortsätta satsa på boxningen?

– Nej. Egentligen inte. Jag bestämde mig tidigt, säger Skoglund, tar en kort paus, och fortsätter:

– Alltså, jag måste på något sätt acceptera det som hänt. Antingen får jag finna mig i den bittra sanningen och tänka negativt som många andra gör. Att det aldrig blir människa av mig igen. Och då kan jag bara lägga mig ner och sakta förtvina bort. Och dö. Eller så gör man som jag valde att göra. Det är för det jag är uppe och kämpar varje dag. Jag har kämpat jättehårt och kämpar fortfarande jättehårt för att ta mig fram. För att försöka leva mitt liv så mycket som vanligt som det bara går. Om jag lyckas hela vägen eller inte får vi se. Men ingenting är omöjligt.

Om du ska sluta vill du sluta på helt på dina egna villkor? Ska man tolka det så?

– Absolut, så är det. Det är ett beslut som jag tycker borde ligga på mig oavsett. Jag menar: Jag om någon vet hur farlig den här sporten kan vara. Jag skulle inte hålla på med den om jag trodde jag skulle avlida. Men jag känner ändå att man måste få tro på att allt är möjligt. Annars är det lätt att man bara blir negativ och sittandes.

Hjälper vännen

Den snabba återkomsten till boxningsmiljön är inte bara något som gjorts med målsättningen att komma tillbaka dit han en gång var som boxare.

Skoglund berättar bland annat att han ”aldrig känt sig så fräsch” som när han under två veckors träningsläger i Las Palmas hjälpte vännen och boxarkollegan Anthony Yigit under förberedelserna inför hans fajt mot Siar Özgul i London.

När Yigit senast gick en match, mot Sandro Hernandez i Frankfurt i början av maj, fanns också Skoglund med vid sin väns sida.

Finns det något frustrerande med att vistas i den miljön när du vet att du själv inte kan gå upp och slåss än?

– Jo, det klart man blir sugen. När man är i den miljön, matchen i Tyskland, träningslägret... Så klart man ändå känner: “Ah, om det ändå var jag”. Men nu är det inte det i dagsläget. Anthony är en av mina bästa vänner så jag vill bara att det ska gå bra som honom och kan jag hjälpa honom på något sätt är jag beredd att göra allt för att det ska gå vägen.

Och när han gör allt för att hjälpa sin vän så gör också Erik Skoglund samtidigt allt för att hjälpa sin egen rehabilitering.

– Boxningsträning har visat sig vara, tillsammans med många andra övningar jag fått från min fystränare, den bästa rehaben för mig. Man tränar kropp, huvud, reaktion, blick... Allt på ett sätt som är föredömligt, säger Skoglund och lägger till:

– Utan boxningsträningen hade jag inte kunnat återhämta mig så här fort.

Foto: PONTUS ORRE
ARTIKELN HANDLAR OM