Erik Niva: Kan ni inte komma varje gång?

SPORTBLADET

Diskussionerna varken börjar eller slutar här, men just nu är det bara att sträcka fram näven och glädja sig åt det vi har ihop.

Tack för matchen, Iran.

Kan ni inte komma varje gång?

Sportbladets betyg på svenska och iranska spelarna

Var strid har sin tid.

Det finns fortfarande fullt legitima skäl att hävda att den här landskampen aldrig borde ha spelats – de ska vi vare sig glömma bort eller förringa – men när det nu blev match var det lika bra att göra den till något att minnas.

Jag har varit på alla herrlandskamper som någonsin spelats på Friends. Jag vet alldeles för väl att den här arenan brukar få tävlingsmatcher att kännas som träningsmatcher och träningsmatcher att framstå som ett ofokuserade meditationsmedleyn.

Ikväll hade vi 25 000 iranier på Friends. Ikväll gjorde de så att en betydelselös match verkade gälla livet.

Och tja, vi kanske inte är vidare festfixare själva – men vi är i alla fall inte sämre än att vi känner igen ett party när det sätter igång framför fötterna på oss.

Pipan i munnen, plattan i mattan. I vanliga fall är det som att de svenska spelarna vaggas in i något sorts krampaktigt sömngångartillstånd av den sedvanliga Friends-stämningen. Ikväll var de som elektrifierade.

Start med shajning

Matchupptakten präglades av entusiasm, spelglädje, offensivlusta. Hade jag bara varit lagd åt det hållet hade jag kunnat kalla det shajning.

Ytterbackarna forsade fram på kanterna, medan mittfältarna tog initiativ. Marcus Berg stack på djupet och alla på Z försökte olika sorters konstsparkar.

Dueller vanns, chanser skapades, mål gjordes och det var direkt befriande att se ett blågult landslag som spelade med handbromsen upplyft. Sverige har visserligen spelat bättre under Erik Hamrén, men tusan vet om vi har startat bättre.

Ett mindre motiverat motstånd hade vikt in den kollektiva kepsen efter en sådan inledning, men inför den här publiken var kapitulation aldrig ett alternativ för Iran.

Nekounam slog in en straff, Friends Arena noterade nytt decibelrekord i landslagskategorin och sedan segade sig iranierna allt längre in i matchen.

Bytesorgien i andra halvlek påminde oss visserligen om att det här var och förblev en träningslandskamp, men läktarna fortsatte ändå att färga den med mening och spelarna svarade upp.

Sverige fick lov att förtjäna den här segern.

En match, tiotusentals livsvägar

Det framburna bortalaget pressade hårdare och hårdare, och det trycket behövde absorberas innan det uppstod några lägen att kontraslå. Färden gör mödan värd, och när Ola Toivonen stångarstängde matchen i den 89:e matchen kändes det faktiskt som ett riktigt, viktigt mål.

Vi kunde fira en vinst. Andra passade på att vifta med flaggor som numera är förbjudna, sjunga för ett land som egentligen inte längre finns.

Av begripliga skäl har diskussionen inför match främst handlat om den islamistiska regimen, men det finns även skäl att koppla samman fotboll och politik på betydligt närmare håll än så.

Matchen som sådan var värd att komma ihåg, men mina allra starkaste minnen tar jag ändå med mig från gatorna runt Friends Arena.

Det var där jag såg alla glada människor med en blågul flagga målad på ena kinden och en grönvitröd på den andra. Det var där jag hörde mödrarna fråga något på persiska och sönerna svara på svenska. Det var där jag träffade alla de som en gång lämnade Iran, och nu är tacksamma för att de fått ett nytt hemland i Sverige.

En fotbollsmatch, tiotusentals livsvägar. Jag är väldigt glad att de ledde just hit.

Tack för att ni kom.

Sportbladets betyg på svenska och iranska spelarna

ARTIKELN HANDLAR OM